Blogg

Jag minns när en av mina tusen chefer på Expressen ringde upp mig och sade: ”Nu måste du sluta skriva om Gud…”

Jag hade under några år gjort det ingen annan gjorde då, och ingen gör nu, jag hade lyft skrivandet om Gud rakt in i de folkliga och publika sammanhangen. Jag hade använt en av Sveriges största massmediala plattformar för att skriva, tala och resonera om tro.

Jag berättade för chefen vad han redan visste.

Att av allt det jag skrev på Expressen under de där åren (och jag skrev hysteriskt mycket då) var det just texterna om Gud som både nådde flest läsare och rörde människors hjärta.

Men det var slutskrivet ändå.

Men jag fortsatte. Särskilt under den sista sommaren när cheferna var på semester…

Skrivandet om Gud var en av de främsta skälen tull att jag åkte ut från Expressen. Vad ni än har hört eller läst så är det ett faktum.

Idag publicerar SVT Opinion en text om Gud och jag är stolt och glad över att ha skrivit den och glad att de vågade publicera den.

Här finns den: http://www.svt.se/opinion/birro-om-gud

Man är inte rasist för att man tydligt, konsekvent och klarsynt tar avstånd från det våld och den terror som riktas mot oss, inte bara mot Paris eller Bryssel.

Man är inte rasist för att man fördömer barbariet och adresserar förövarna och barbarerna!

Det kunde varit du på den där flygplatsen, eller din älskade, eller dina barn.

FD kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och före detta partiledaren Ulf Adelsohn hade modet att göra det som andra politiker, opinionsbildare, murvlar och andra inte vågat under lång tid. Nämligen att erkänna vad alla redan vet.

Att etablerad media under tid har mörkat i sådant som etablerad media själva betecknat som känsligt.

Det är nästan så man drar efter andan när Liljeroth-Adelsson berättar att hon går in på Avpixlat och läser ibland…

Den alternativa mediala rörelsen, och sociala medier, har varit en brandfackla under etablerade medier. Allt detta står klart och har stått klart under lång tid. Folk har upptäckt vad politiker försökt tiga om. Media har gjort gemensam sak med politikerna och dribblat med sanningen, kört kampanjer, gjort sig av med obekväma skribenter och föraktat folket.

När sanningen sedan blivit uppenbar för alla och envar som fortsätter etablerad media att helt enkelt vägra erkänna det alla redan vet.

En ursäkt kan man ju bara drömma om…

Först när DN skriver om det reagerar SRP1 och till sändningen i Studio Ett idag hade man bjudit Aftonbladets förra chefredaktör Jan Helin som hävdar att det är anmärkningsvärt av de båda före detta politikerna att säga det de gör och han frågar efter bevis, efter exempel på att etablerad media försökt tiga ner det som de själva klassat som ”känsliga frågor”.

Alla vet det. Han bara blånekar.

De hade kunnat ringa undertecknad. Eller så kunde de bläddra fram den långa intervjun från mars 2015 som DN hade med titeln ”Fallet Birro”.

Det är bara ett fall av många.

Mitt yrkesliv det senaste året är tusen bevis på det Helin efterfrågar. Han själv vet det. Alla vet det.

Men när en stor och mäktig käft som etablerad media håller käften blir det väldigt tyst.

Så jag har krigat på med mitt skrivande på andra forum och därmed genast blivit stämplad som både det ena och det andra.

Det intressanta här är också att det är etablerad media som bestämt vad som är känsligt.

Folk ute i landet, människor i det här landet har levt med dessa frågor som de själva vägrat ta i under decennier.

När sedan den mediala ordningen ändras, när sociala och alternativa medier tar allt mer plats backar och backar och backar etablerad media till det där berömda hörnet där de enda som återstår är att måla in sig…

Varför tror etablerad media att alternativ media vuxit sig så stark?

För att de misslyckats med att sköta sitt jobb.

När tåget mot Göteborg rullar ut över bron ser jag den där Djurgårds-färjan som går mellan Norr och Söder Mälarstrand. Jag blir varm i hjärtat. Det är vackert.

Stockholm må vara en besynnerlig stad men det är en vacker stad. Åtminstone i närheten av vatten.

I morgon blir jag intervjuad i Gustav Adolfs Kyrka i Borås kl 18.

Varmt välkomna.

Fågelsången. På kvällen. Alldeles nyss, medan mörkret föll.. . Den lilla fågeln sjunger så klart, så modigt, så totalt respektlöst mot det där dumma, stumma mörkret…

Den tar mig tillbaka, till träden utanför Svanebäcksgatan, husen där, vinylskivorna, de öppna fönstren, löven som prasslade, gräset som neg och log, flaskornas klirrande, glasen, skratten.

Vännerna. Förväntan. Ringklockan, dörren som öppnas, en grind som gnisslar, en spårvagn som tjuter i kurvan en bit bort…

Och så den där fågelsången.

Tusen röster i en okänd fågels sång. Tusen förhoppningar varje eftermiddag som blev brantare och brantare och snubblade in i den tidiga vårens kvällar.

Spårvagnar. Krogar. Glas.

Det står inget romantiskt runt den där tiden längre. Allas ungdom blir myt.

Men fågelsången väcker något som inte har med nostalgi att göra. Fågeln med sin sång väcker inte minnen från en tid som flytt, utan påminner mig om kretsloppet, cirkeln som är varje enskilds liv, faktiskt inte bara återupprepar sitt mörker utan också allt ljus, allt gott, allt värdigt.

Det som ligger framför mig ryms i fågelns sång.

Fågeln som sitter i det höga trädet på innergården vet ingenting om att han väcker allt detta.

Förhoppningar, en knuff ut ur tiden, och vad har väl den människa att frukta som lever utanför tiden?

[adinserter block=”3″]

Byggställningar utanför fönstren. Män i gula hjälmar som promenerar förbi när jag brygger mitt kaffe.

Jag har bytt advokat och försöker parera bitterhet och girighet så gott jag kan. Ilskan när jag inser att jag aldrig kände henne. Ilskan över orättvisan.

Men jag lägger allt det där vid Jesus fötter. Jag andas, ber.

Sorgen över att tvingas genomlida en annan människas nedsmutsande.

Men jag kan inte styra det. Jag försöker förlåta. Jag försöker sätta mig över det där fördärvliga spelet.

Men girigheten efter att jag slavat och slitet och nu försöker bygga ett nytt liv… Efter att ha med glatt hjärta stått för allt så länge det gick bra…

Den bitterheten får jag be bort…

Våren bryter isarna så att det hörs. Himlen är hårt spänd över Riddarfjärden. Det är vackert.

Barnen är vackra. De vaknar och slår ut i den taffliga trädgården som är mitt liv varje morgon och jag älskar att jag tog den där striden förra året och att jag vann den.

De behöver mig. Jag behöver dem.

Världen är en brottsplats. Alla skriker. Ingen säger något av värde. Allt är vind.

Jag drömmer om ett litet hus en bit utanför den här byhålan, en trädgård, sandaler, buskar, krusbär, vinbär, ett äppelträd eller två. Jag drömmer om att känna solen värma jorden.

Vägen till människan går alltid ifrån människan.

När jag blir viktig för någon annan och mindre viktig för mig själv mår jag som bäst.

Klipper mig hos Ida på Verkstadsgatan och det uppstår en viss förvirring över vems lilla bebis det är som lånat kontoret tillsammans med föräldrarna och jag tänker barn, barn, barn, det är vad som slår ut i den här mörka tiden, barn är det som räknas, barn är, som Lundell sjunger, det enda som finns…

Himlen. Azurblå.

Jag minns när jag upptäckte att det riktiga livet, det som räknas, det av betydelse, alltid är det på insidan.

Men samtidigt lever vi i en tid och i ett land som i hög grad gjort det yttre livet till Gud.

Det är en stökig tid för romantiker och drömmare.

Kent ska lägga av också och det tog lite tid men till sist, runt 2005, upptäckte jag deras briljans. Du & jag döden är en av de bästa svenska skivorna som någonsin spelats in.

På en perrong söder om söder nu. Solen skiner. Det är 10 plusgrader och så här gammal har jag aldrig varit.

Men jag älskar igen. Jag sköter mig. Jag arbetar hårt och tar hand om mina barn.

Och med M vid min sida finns det egentligen inga gränser för det nya, friska, modiga livet…

Den besynnerlige men geniale (en älskvärd kombination)Andrew Eldritch i The Sisters Of Mercy sade i en intervju att människor som inte bryr sig om politik är människor som inte bryr sig om vad som händer med dem. Han har en poäng i det.

Han hade också en något kluven inställning till det stora landet i väst, USA: ”Om jag vill sälja några skivor där måste jag göra en instrumental skiva för det finns ingenting jag kunde skriva och sjunga som amerikanerna skulle förstå. Allt flyger förbi deras huvuden”.

1987 sjung han på Floodland-skivan: ” I am living in films for the sake of Russia” och ” Mother Russia, rain down, down, down (ett år efter kärnkraftsolyckan i Tsjernobyl.)

Sedan gav han ut plattan Vision Thing som nästan uteslutande handlar om just amerikansk politik.

För så är det ju. Amerikansk politik påverkar hela världen. Vi kan tycka exakt vad vi vill om det men det är så det är.

Jag har alltid älskat att följa amerikansk politik. Jag tror också att  populärkulturella fenomens som House of Cards och andra serier (som lägger sig relativt nära verkligheten men alltid med en dramatisk knorr) väckt intresset för amerikansk politk ytterligare i Sverige.

Min egen syn på USA var tidigare stark påverkad av mina år som förvirrad, halvpackad vänsterkille. Allt amerikanskt var elakt. hamburgare var fascism. Coca-Cola var blod. Allt amerikansk var per definition elakt och allting de gjorde gick ut på att förtrycka fattiga bönder i El Salvador.

Det slog oss aldrig att vi kunde leva i ett land mycket likt detta USA när det kom till västerländska värderingar och demokrati, och peka darrande finger åt dem…

Fortfarande är det mycket med amerikansk politik som lämnar mig extremt frågande och givetvis är den amerikanska imperialismen något extremt obehagligt.

Men jag väljer USA framför vilket kommunistiskt fångläger som helst. Jag väljer USA framför vilket islamistiskt terrorvälde som helst. Jag väljer USA framför de flesta andra länder i världen.

Det är intressant att följa den svenska mediala rapporteringen om Donald Trump. Alla tycks rörande överens om att han är en livsfarlig clown som om han blir vald till president kommer halsa en whiskey och sedan dra iväg ett kärnvapenkrig det första han gör..

Jag vet inte om det är sant.

Jag vet dock att mycket av det han har sagt är förkastligt och rasistiskt.

Men jag saknar en dimension i debatten. Jag saknar en röst i den unisona, korrekta kör som fördömer Trump och alla idioter som är beredd att rösta på dem. Jag saknar en fråga i diskussionen.

Frågan Varför?

Varför vill så många människor i världens mäktigaste land ha honom som ledare?
Vad är det för unisont misslyckande som den politiska eliten begått? Har tvåpartisystemet kommit till vägs ände? Är folk trötta på konstruerade samförstånd, lögner, halvsanningar och vänskapskorruption? Vad är det för rädsla som driver folk till Trump? Finns det något fog för den där rädslan?

Vad är det etablerade politiker gjort eller inte gjort som Trump är en motvikt till?

Och vad ger oss i Sverige rätten att hånfullt fullständigt misskreditera de där människornas rädsla? Vad vi vet om det?

I Sverige är det nästan som om Donald Trump legat med folks fruar.

Det blir så personligt. Det blir hatiskt. Det blir: ”Vad är det för idioter som röstar på en idiot i ett idiotiskt land”

Sverige vet alltid bättre eller hur? Sverige vet bäst om allting alltid.

Jag delar inte många politiska uppfattningar med herr Trump. Jag delar uppfattningen att han antagligen är direkt skadlig för världen om han väljs till president men jag är mycket mer intresserad av att ta reda på varför han är så populär, jag är bra mycket mer intresserad av att försöka ta reda på vad det är han faktiskt säger, och varför han säger det, än jag är av att håna hans frisyr.

Jag tror inte människor är idioter. Jag tror inte folk är dumma i huvudet bara för att de inte råkar vara födda eller leva i Sverige.

Precis som i Sverige verkar det vara förbjudet att ta reda på VARFÖR folk är missnöjda och förbannade. Det verkar vara likhetstecken mellan att traska ner från sina politiskt korrekta springare och lägga örat mot golvet, och att tycka exakt som dem man lyssnar på.

Lyssna på folket. Folket är inte någon sors bifigur eller en biroll (som den där märklige tysken i de tidiga Beck-filmerna) utan det är från folket makten utgår. Alltså är Trum just nu samma sak som folket.

Varför vill/vågar ni inte lyssna på anledningarna till varför så många människor vill ha honom som ledare?

Eller så gör vi som i Sverige och begraver skallen sex meter under jord och avskedar varenda människa som försöker lyfta debatten. Vi gör som i Sverige och hatar, hotar och ger fingret åt varenda en som faktiskt har örat mot marken.

För några dagar sedan fick jag det här fina brevet. Det publiceras med inblandades tillåtelse:

Hej Marcus