Blogg

En kvällstidning kostar 20 kronor. En morgontidning kostar ännu mer.

Mitt skrivande är gratis. Allt det jag producerar finns för alla att läsa. Jag är stolt över det.

Här får du en annan version, en annan bild av verkligheten, ett komplement från en som var innanför den värld han nu betraktar och granskar utifrån. Här får du Pod, poesi och stolt skrivande.

Det mediala landskapet förändras på daglig basis.

Den tysta revolutionen är här. Det är demokrati i dess mest väsentliga form.

Vill ni skänka en tia, en tjuga, eller några enkoronor så gör det gärna på mitt Swish-konto: 1236779953

Det ni ger betyder mer än ni tror. Det betyder att jag kan fortsätta skriva och producera Radio Birro.

Var rädda om er. Vi gör detta tillsammans.

I Agenda igår besökte de Finland och där satt en bestämd kvinna vid en dator och kallade all alternativ media för ”lögnmedia”.

Hela inslaget gick (subtilt men tydligt) ut på att framställa all oetablerad media som en högervriden sörja av rasism och idioti.

Den avarten finns. De allra, allra flesta av oss som kompletterar vår omvärldsanalys med hjälp av alternativ media är medveten om, och tar skarpt avstånd ifrån, detta.

Men vilket hån, vilket oerhörd ignorans och okunskap, och vilket utsökt förakt för sanningen det är att kalla alternativ media för ”lögnmedia”!

För vem ljuger egentligen?

Vem har bara under det senaste halvåret fått krypa till den berömda skampålen och erkänt att man tigit, förvrängt, låtit bli att skriva, vinklat, tystat ner, sparkat folk, fått panik, jagat folk som röstat på ”fel” parti och vem har egentligen under tjugo, trettio års tid suttit på all medial makt och därmed kunnat styra den så kallade sanningen lite som man vll?

Gammelmedia.

Så vem ljuger egentligen?

I dag presenterar Skolverket en ”nyhet”, nämligen att invandringen påverkar skolresultaten negativt.

Om detta finns det mycket att säga och skriva och jag tror ingen med ett solidariskt hjärta automatiskt blir förmlingsfientligt för att sanningen blir sagd. Det är inte svart eller vitt. Ingenting i livet är svart eller vitt.

Man blir liksom inte främlingsfientlig för att man berättar som det är. Jag är så innerligt trött på raistkortet, detta ständiga slagträ i debatten.

DET om något är lögn. Att kalla en sanningssägare för rasist är verkligen en av de värsta lögnerna.

Men sanningen bör vara  varje redaktions främsta lojalitet.

Det ÄR så här också om ingen skriver om det…

Men grejen är ju att detta läste jag i ”lögnmedia” för ett år sedan!

Detta är bara en nyhet för den som inte vågat eller velat se. Nu plötsligt presenteras det som en nyhet av etablerad media och jag tänker stilla för mig själv…

Vem ljuger egentligen? Och varför?

Visioner. Drömmar. Planer.

Det är vad som driver (eller borde driva) en politiker. Det bör stå fullständigt klart att en politiker inte kan vara medelmåttig i sina visioner eller i sin övertygelse.

Han eller hon bör stå för något. Jag älskar människor som står för något, även när jag inte (och kanske främst då)  håller med honom.

Denna inre övertygelse bör alltid ha utrymme för lyssnande och för möten. Svensk politik är allt annat än möten just nu. Svensk politik  är olika röster i öknen, bara, meningslösa, enskilda skrik rakt ut i natten…

Statsministern är som ett barn som visslar i mörkret.

I SRP1 på söndagsmorgonen sade programledaren inför ett panelsamtal ( där någon sovit sig igenom planeringsmötet och bokat Lotta Gröning och Göran Greider, ärligt talat hur förutsägbart och meningslöst är det inte att boka dessa två till ett politiskt samtal i mars 2016) så här:

”Socialdemokratin har haft en tuff höst och en tuff vinter med flyktingkatastrof och en hel del annat”.

Jag reagerade på det. Det låter som om statsministern och hans inkompetenta styre liksom oförskyllt hamnat i en situation som de inte gått att värja sig emot, som om statsministern suttit svårt sargad på en pall i en källare med bakbundna händer och inte haft en enda chans i världen att reagera på allting som hänt och händer det senaste året.

Det är ju inte sant.

Den totala brist på handlingskraft som regeringen visat har varit självförvållad. Den typiskt svenska iskalla skräck för att prata om flyktingar och invandring (och allting annat som eliten klassat som ”känsligt”) de senaste tjugo åren låg som en blöt filt över allting ända fram till att Miljöparitet gick emot sitt eget hjärta och stod och grät ihop med statsministern på den där berömda presskonferensen när man sotade sitt hjärta på ett sätt som måst vara unikt i svensk politik.

Missförstå mig rätt. Jag älskar att Åsa R visade de där känslorna. För det var ett försök att behålla sitt hjärta intakt. Men mörkret vann. Hon gick emot sin egen övertygelse och går man emot sin egen övertygelse får man betala priset för det.

Man sålde ut sig själv för att få vara en del av makten. När Fridolin (en person, och människa, jag träffat flera gånger och som jag har stor respekt för trots att jag inte delar hans politiska åsikter) står och säger att det han just klubbat igenom är ”skit” handlar det nog mer om att han nu tvingas gå runt i en politisk kropp med ett svart hjärta som bara transporterar svart blod…

Han skäms. Han ljuger för sig själv så hårt han kan för att få fortsätta sleva runt i maktens gryta.

Jag hörde Tysklands förbundskansler Merkel härom dagen. Hon står fast vid att Tyskland ska fortsätta att vara det där landet som tar ansvar för strömmen av människor. Jag respekterar henne. Hon har en vision nämligen. Hon har en dröm, en plan, en politisk ide´och hon tror på den. Hon inser att hon kommer tvingas till eftergifter men hon riskerar faktiskt någonting genom att ha sin vision.

Man kan tycka vad man vill om hennes politik och bångstyrighet men jag gillar det där.

Är det någon som läst eller hört en enda vision från vår statsminister? Är det någon som vet något enda vad han innerst inne vill, vad han anser, vad han tycker?
Han reagerar ju bara på det som händer. Han står allt tröttare framför kamerorna och mumlar EFTER att det som hänt har hänt.

Han är som en kommun som väntar på en olycka innan man bygger ett farthinder framför förskolan…

Men en politiker måste kunna förutse ett skeende. Han måste ta ansvar för världen han har omkring sig och han måste ha moderna lösningar för ett modernt land.

Stefan L har ingenting av det där. Han är plågsamt inkompetent. Det är som att tro att man kan vinna serie A med Dzeko på topp. Det funkar inte.

Stefan L är säkert en god och varm medmänniska, det vet jag ingenting om. Men hans totala oförmåga att leda Sverige (lägg märke till det uttrycket, att ”leda Sverige”, det handlar inte om att ”dra Sverige efter sig”) är häpnadsväckande tydlig för allt som orkar bry sig ett enda gram om svensk politik.

Han borde ta konsekvenserna och avgå med omedelbar verkan.

Men det lär ju aldrig hända. Så Sverige får dras med honom till nästa val.

De andra partierna är inte mycket bättre de heller. Allting handlar om strategier, om att vara smart, att inte fälla en regering som uppenbarligen inte orkar styra landet. På vilket sätt tar man ansvar då?

Glöm inte att alla partier, utom ett, svor en ed att rösta fram sina motståndare under flera år framåt, trots att man egentligen inte ville.

Svensk politik kryllar av zombies, levande men döda kroppar som hasar runt efter att ha sålt sina hjärtan till lägst erbjudande.

Det är hiskeligt obehagligt.

[adinserter block="3"]

En del av oss tror att vi inte är förtjänta av lyckan. Så vi rör oss ifrån den. Många lever hela sina liv med ljudet av en välförtjänt kärlek surrande en bit bort, som en radio i ett angränsande rum, som en längtan efter något man inte kan sätta fingret på…

Men stannar vi, i nåd, i frid, i förväntan, så kommer den där lyckan i form av kärlek till en annan människa. Och om vi vågar göra en drastisk inventering av våra liv, och om vi är beredda på att låta kärleken skölja oss rena så kan vi faktiskt bli något så banalt som vän med oss själva och då kan vi också få nåden att bli förälskade igen.

Michaela.

Älskar henne.

En magisk middag på fantastiska La Famiglia på Kungsholmen.

Mörkret faller inte längre. Det kommer smygande. Också detta en föraning om våren. De har rest byggnadsställningar mot huset… Det ser ut som kulisserna till en spelning med Peace, Love And Pitbulls 1993…

Hör av han som sköter hemsidan att denna blogg haft 17.000 besök per dag de senaste tre dagarna.

Tidningen  Världen idag (som jag fick sparken ifrån) har en upplaga på ca 4500.

Dala-Demokraten har färre läsare än min blogg. (men Göran Greider åker land och media runt och talar om allt och alla).

I etablerad press existerar jag fortfarande inte.

Men 17.000 per dag i 30 dagar betyder över en halv miljon besök på bloggen.

Det är, vad vi som var med förr brukade kalla, en mindre revolution.

Ett från hjärtat stort tack till alla er som med sådan iver och beslutsamhet väljer att läsa det jag skriver.

Det är fantastiskt. Blir både glad, stolt och rörd.

Il Mister kallas tränarna i Italien. Det är så spelarna tilltalar dem, både privat och i media när de talar om dem. (Möjligen med undantag för Francesco Totti och Romas Mister, Spalletti…)

En riktig Mister har varit med ett tag, har hjärtat på rätta stället, är både förankrad i sin fotbollsfilosofi och i livet utanför fotbollen.

Hammarbys Mister heter Nanne Bergstrand och är en varsam tänkare, en djupsinnig, egen och på flera sätt respektingivande man. Jag tycker så mycket om människor som låter livet läcka in i fotbollen, som envisas med att faktiskt få undan allt bråte på autostradan mellan hjärtat och hjärnan. Livet är kort och för stort för att snävas in.

En klubb definieras av så många olika delar. Dels är det historien, dels är det fansen, det är spelarna, både de unga och nya och ikonerna. Sedan är det styrelse och ägare. Mitt i detta finns då tränaren som en sorts spindel i nätet och det är tränarens ideér och tankar som bygger det där nätet.

Få tränare förtjänar att kallas Il Mister lika mycket som Nanne Bergstrand.

Brödtext:

Jag frågar honom om hans fotbollsfilosofi, om den är konstant över tid eller om man måste anpassa sina tankar om hur kan vill spela till vilket material man har att arbeta med.

• Man måste kombinera. Man måste så klart ta hänsyn till spelarna man har. Sedan är min filosofi också påverkad av fotbollsutvecklingen. Och den tekniska utvecklingen. Det är ju stor skillnad på spelet nu och när jag startade som tränare. Tyskland är ett föregångsland när det gäller att kombinera tekniken och ett högt tempo. Vi måste få fler löpningar som görs i hög hastighet per spelare och match. Nästan samtliga löpningar görs utan boll. Marcus, vet du förresten hur länge en spelare har bollen i varje match?
• Nej…
• 2 minuter per match. Vilket betyder att varje spelare INTE har bollen i 88 minuter…

– Om vi snackar kultur och traditioner  och jämför Kalmar och Hammarby så är det ju viss skillnad. Hammarby är ju en sorts storklubb trots att Kalmar ju haft betydligt större framgångar än Hammarby de senaste tio åren typ? Hur tänker du runt det?

• En fördel är att hålla distansen. När man är en del av Hammarby måste man respektera fansen. När man var yngre när egot var större, då satte man sig själv främst. Nu är det annorlunda. Jag vill hjälpa Hammarby. Det är så jag ser på det nu. Jag vill hjälpa Hammarby att nå framgångar, det är därför jag är här.

Jag frågar honom lite om pressen på och runt Hammarby. Jag vill veta hur han tänker på att det kanske finns spelare som gillar den där pressen, som växer av den stora kravbilden.

• Så där säger alla spelare, att de älskar pressen. Tills motgångarna kommer…
•  Det är ju olika för olika spelare, olika psyken, tänker du så att anpassa dig efter spelare eller har du en övergripande strategi för laget?

– Jag vill utbilda spelarna för att förstå sin egen tankevärld. Vi kör det där både kollektivt och individuellt Jag vill rikta in dem väldigt mycket på det inre livet. Jag tror att framtidens ledarskap kommer handla om att nå en insikt om att att leda sig själv.

• Är fotbollspelare mottagliga för levnadsregler och filosofi?
• Man får ha en dåres envishet.

• Hur känner du på riktigt i hjärtat när Hammarby möter Kalmar?
• Det där är märkligt. Det är fokus på nuet. Jag var lite orolig att det skulle bli jobbigt men det kändes helt okej. Jag åker ju förbi Guldfågeln Arena väldigt ofta och det hugger inte till i hjärtat alls längre. Jag är fokuserad på nuet.

• Har du en förebild bland tränare?
• När jag var yngre hade jag det. Nu när man ser en del tränare under Champions League hoppas jag att det är teater de spelar på för….annars….alltså….om det inte är teater är ju många av de där människorna halvpsykopater….

-Vilket land och liga följer du allra helst?

– I dag följer jag England, Tyskland, Spanien. Och Italien! De har en intressant liga igen tycker jag. De har förändrat sitt spelsätt de senaste åren och blivit väldigt bra på återerövringsfotboll.

• Har du någon kontakt med Henrik Rydström idag?
• En sorts avtalsvänskap… Han var en fantastisk lagkapten.  Jag gav honom en bok när vi skildes åt, En ny jord av Eckhart Tolle.
• Vad handlar den om?
• Om att komma till rätta med sitt stora ego..

• Vad gillar du att göra förutom fotboll?
• Läsa. jag älskar böcker. Tidigare läste jag mycket deckare men nu är det mest böcker om personlig utveckling.

– Har du några drömmar som tränare? Landslag? Champions League? Hur tänker du?

• Det är viktigt att ha drömmar. Men när man blir äldre ändras det till att mer ha intentioner.  Det är så jag ser på Hammarby med. Jag har intentioner med Hammarby och det här laget har en ljus framtid. För studera fotbollen av idag. Vad handlar fotbollen idag om? Den handlar om att sälja förväntningar eller hur? Därför säger alla lag att de ska vara på den övre halvan men det är ju en praktisk omöjlighet.
• Ja…Man säljer förväntningar och vi fans skördar sorgerna…
• Exakt. Men en realistisk tankegång tror jag kan vara en nyckel till framgång

Feministerna brukar ju skrika att det inte är makten som sådan som korrumperar, utan att det är männen, det manliga systemet, patriarkatet, strukturerna, talibanerna, fan och hans moster (eller morbror då)…

Men det är inte männen som korrumperar. Det är makten. Det är alltid makten som sådan.

Det är intressant att se en fullständigt skrupelfri maktmänniska som förre generaldirektören för Arbetsförmedlingen (!) Angeles Bermudez-Svankvist slå dövörat till alla former av anständighet och förbruka sitt förtroende hos både ledning och personal, få sparken för att hon fifflat med skattebetalarnas pengar, och vips få ett nytt jobb, ett verkligt nytt jobb, jobbet har inte funnits förut, det är en ny uppgift som måste utövas och kanske kunde man tänka och tro att ett allmänt ansökningsförfarande skulle gå ut, men alls icke …

Hon får tjänsten utan att någon enda till varit påtänkt.

Arbetsgivare kanske ni undrar? Den organisation som alltså väljer en person som använde sin tjänstetelefon utomlands för flera hundratusentals kronor, som åkte privat taxi på skattebetalarnas bekostnad och förlorade förtroende hos både styrelse och personal?

Migrationsverket…

Hon ska få asylsökande att göra saker medan de väntar…

Japp. Fast mer officiellt heter det att hon ska bli (eller kanske alltid har varit med tanke på att ingen enda människa på hela jorden ens fick chansen att ansöka om tjänsten) ” verksamhetsutvecklare för organiserad sysselsättning för ayslsökande.”

Just när man trodde att det inte kunde bli galnare så blir det…galnare..

Här har vi en människa vars främsta egenskaper är att hon uppsåtligen fifflat med skattepengar och missbrukat varenda förtroende hon kommit i närheten av…

Vad gör vi med henne?

Ah! Jag vet! Vi skapar en tjänst som går ut på att ställa iordning pingisbord till de nyanlända och hitta saker som de kan sysselsätta sig med och så ger vi det till den MINST kvalificerade människa vi kan tänka oss. Det är en väl bra ide´.

Vad har hon då i lön?

142.400 kronor.

Oj…Per år?

I månaden…

Grattis Sverige.

Det här landet sjunker.

[adinserter block=”3″]

Jag minns en 8 mars för ganska länge sedan.

Jag stod vid Järntorget i Göteborg och tittade på en demonstration om kvinnors rättigheter.

Plötsligt fick jag syn på mitt ansikte på ett av plakaten. Det hade ett kryss över och någon hade stavat mitt efternamn fel. Jag minns inte nu vad det gällde, kanske hade jag sårat någons hjärta vid något tillfälle, kanske hade jag skrivit något någonstans som retat någon. Kanske förtjänade jag den där bilden, kanske gjorde jag det inte.

Jag var en del av den kampen. Jag har alltid varit en del av jämställdhetskampen. Jag tror i stort sett alla män uppväxta i Sverige de senaste femtio åren är en del av den kampen. Alltså är den på flera sätt egentligen ingen kamp längre. Jag har levt det feministiska livet i praktiken hela mitt liv. Jag har tagit ansvar för hem och barn, har arbetat mig sönder och samman för att ge mina barn en fin och trygg barndom och jag har skrivit böcker om kvinnors utsatthet i vård och omsorg, jag har skrivit artiklar och krönikor som delats av hundratusentals människor. Jag är en av dem.

Ändå målas jag ibland ut som fienden.

Jag minns i slutet av nittiotalet när Ulf Lundell plötsligt släpades ut ur sitt romantiska torn och det sattes vapen i hans händer och han målades ut som kvinnornas fiende nummer ett.

Hans brott? Något oklart. Han var över femtio och älskade att skriva sånger om kvinnor. Det är alltid ett brott i deras värld.

Sedan dess har den feministiska kampen i Sverige spårat ut fullständigt. Man väljer fel sorters fiender. Inför årets kvinnodag (en av de viktigaste “dagarna” som kalenderåret har) har jag läst många upprörda texter om könsneutrala toaletter, om att den nye prinsen själv ska få avgöra vilket kön han tillhör, uppmaningar till “goda män” att välja bort hotell med porr i teveutbudet (som om en enda människa kollar porr på hotellteve numer, har ROKS helt missat detta med internet och har ROKS helt missat att även kvinnor, till och med “goda kvinnor” kan uppskatta porr).

En annan sak är det ständiga käbblet om genusneutrala förskolor, att s ge rosa dockor till pojkarna och blå till flickorna. Eller att tvinga in kvinnor i bolagsstyrelser. Hur många kvinnor bryr sig på allvar och på riktigt om vilka som sitter i landets bolagsstyrelser?

För grejen är ju att det finns massor av strider som feministerna INTE tar när de tar de där konstiga striderna. Eller strider de ser men inte riktigt vågar ta eftersom bilden av förövarna inte stämmer överens med den bilden av fienden som de stöpt i granit.

Jag minns när jag lyssnade på SRP1 och de diskuterade det faktum att det i vissa förorter till Stockholm satt män på bänkar och klockade sina fruar, systrar och döttrar när de åkte in till stan och när de kom tillbaka. Kvinnorna i studion blev villrådiga. Plötsligt gick det inte att applicera den fina klassikern “vit, medelålders, heterosexuell kristen” man på förbrytaren längre.

Plötsligt gällde inte devisen om patriarkatets förtryck. Ingen höjde rösten om det barbariska kvinnoförtrycket som reportaget gav uttryck för.

Istället kom panelen (alla kvinnor) fram till att det bästa vore att…ta bort bänkarna i anslutning till tunnelbanan…

Heja.

Striderna som kvinnor står inför är mer komplicerade nu. Den sexualiserade synen på kvinnokroppen är alltjämt något att på allvar ta strid emot. Den kampen är evig. Jag är och har alltid varit en del av den.

Men jag tror delar av kvinnorörelsen måste välja nya generaler för sina strider, de måste rita nya kartor, vända och vrida lite på tillvaron. För saker ser inte ut som de en gång gjorde. Det krävs väldigt mycket mindre politisk korrekthet, väldigt mycket större mod att faktiskt traska ner från sina manshatande hästar och istället ta hjälp av alla de miljoner män och fäder i det här landet som står på deras sida.

Här är några andra grejer ni borde uppmärksamma en dag som denna:

En ny undersökning visar att hedersförtryck är utbrett, och växande, i Stockholms förorter.

14 år efter mordet på Fadime VÄXER hedersförtrycket i Sverige. Vilket nederlag är inte det för Sverige?

Är inte detta viktigare än allting annat?

Över 50 procent av de tillfrågade flickorna i åldern 12-18 (i undersökningen Varken hora eller kuvad) svarar att de är mycket eller mycket hårt kontrollerade hemifrån.

De får inte träffa vilka de vill, och de får inte bli förälskade i vilka de vill. De är livegna. I Sverige 2016. Rikta vreden åt det hållet och berätta gärna också vilka det är som förtrycker sina egna döttrar eller systrar på det här sättet.

Advokaten Elisabeth Massi Fritz säger till Aftonbladet:

• Det finns också ett stort mörkertal.

Kanske dags för lite riktig svensk feministisk inrikespolitik nu när den berömda feministiska utrikespolitiken inte verkar ha givit något alls?

Polisen i Östersund varnar kvinnor för att vara ute ensamma i Östersund.

Är inte detta en viktigare feministisk kamp än det trötta snacket om bolagsstyrelser…?

Det är ju obegripligt att inte vänstern och alla andra rasar mot detta. Det är ju ett fullständigt demokratiskt haveri. På alla fronter.

Återigen straffar man offren. Kvinnorna ska inte behöva vara rädda för att vara ute på nätterna, varken i Östersund eller någon annanstans. Inte i sina egna hem heller.

Kvinnorna ska ta tillbaka sin egen stad, sin självklara rätt.

Så ser kampen ut. Återta staden. Avslöja förövarna. Begär att polisen tar fast vilka det är som gjort det och låt kvinnors i Östersund och i alla andra städer ta kampen för sin självklara rättighet att vara ute på sina egna städers gator exakt när de vill.

Låt oss ta de viktiga och verkliga striderna. Att vara jämställd och tro på alla kvinnors rättigheter verkar ha väldigt lite med feminism just nu.

Marcus Birro, författare