Blogg

Varje fredag har Malou och TV4 något de kallar ”den filosofiska salongen” där de pratar om en del viktiga ting och dessutom ger de samtalen lite tid, nämligen runt en halvtimma.

I dag bandade vi detta, jag, Malou och författarinnan Moa Herngren.

Det blev riktigt fint.

Det sänds i morgon TV4 klockan 10.

[adinserter block=”3″]

Som eldstjärnor, som saltade spår i snön en mörk natt när det yr från taken, en varm hand i gryningen när man inte orkar mer, de där ögonen, den där värmen när man ligger bredvid dem, den där oerhörda kärleken som stiger som en eld ur mörkret man har inuti…

De staplar allt det som är verksamt gott i oss, reser vårt inre ljus mot den där solkiga himlen. Som jag drömde om dem? Som jag tackade Gud när de kom till oss. Och de fortsätter att bli och skapas framför mina ögon så gott som dagligen.

Mitt blod och mitt namn… Mina ögon, spår av min blick när jag själv var barn en gång…För länge sedan..

Barnen. Som jag älskar dem.

Men jag känner hela tiden att jag inte räcker till. Även när jag vet att jag gör det så känns det som om jag inte räcker till. Jag sneglar på andra fäder och mödrar på stan och de verkar vara så…mycket föräldrar. Härmar de varandra? Vet de något jag inte vet? Har de lärt sig något jag inte lärt mig?

Jag känner mig som ett barn själv ibland. Jag vill också skrika högt utan anledning, kasta gaffeln i golvet och rusa in i ett annat rum.

Kanske är det att vara far att träna sig i det där, att första gången faktiskt kasta gaffeln men att andra gången låta bli…Tredje gången kan man andas med magen och höjer inte ens rösten.

Och nu, sju år efter Milo och fem och ett halvt år efter Mimmi, så har jag lärt mig att vara vuxen i deras närhet. Eller det är inte riktigt sant. Det är mina barn som lärt mig det där. Det är de som uppfostrar mig.

Hur tänker ni andra föräldrar runt detta? Har ni dåligt samvete fast ni innerst inne vet att ni är bra föräldrar?

För det är jag. Jag är nykter, skötsam, glad, tillgänglig och jag gör verkligen allt för mina barn, jag är med dem halva tiden, jag ställer upp, jag sätter dem först och främst. Ändå känns det som jag borde gjort mer.

Det kanske är en del av föräldraskapet?

För vi är värda en varm, trösterik klapp på axeln, vi tålmodiga föräldrar som stretar på och älskar våra barn med all den närvarande solidariska innerlighet som de förtjänar.

Jag vill bara att de ska vara stolta över sin gamla farsa. Jag vill att de ska få upptäcka vilket äventyr det här livet kan vara och borde vara för alla. Jag vill vara en gråhårig guide i raggsockor som visar åt vilket håll kärleken just slog in på…

Följ kärleken barn…

Jag vet att min bror Peter har några gamla kassettband med mig när jag är tio år och leder mitt eget radioprogram… Jag snackar om Ebba Grön, om VM i fotboll (detta var hösten 1982 efter att Italien vunnit VM)och om de brevvänner jag hade vid den tidpunkten…

Ungefär som nu alltså…

1999 var jag med och startade Frank i P3 och mellan 2007-2010 var jag med och lyfte Karlavagnen i P4 till fantastiska lyssnarsiffror.

Just Karlavagnen är bland det roligaste jag gjort. Jag lärde mig väldigt mycket om människor under de där sena fredagskvällarna.

En ny grej jag introducerade i Karlavagnen var krönikorna. Jag skrev tre nya till varje avsnitt och de blev väldigt uppskattade. Ni som hört Radio Birro vet att jag där har två krönikor per program.

I kommande avsnitt av Radio Birro tänkte jag enbart samla ett gäng inlästa krönikor. Det publiceras på fredag.

Nästa vecka återgår Radio Birro sedan till ordningen igen med en gäst precis som vanligt.

Vid sidan av allting annat jag skriver och arbetar med just nu, Pod, roman, krönikor, artiklar, tv-program för tidningen Dagen, upptäckte jag just att jag också börjat skriva på en ny diktsamling…

Några stycken har det hunnit bli och de är…bra.

Jag älskar poesi och har gjort så sedan jag upptäckte Karin Boye, Ekelöf, Tranströmer, Bruno k Öijer och Dan Andersson som tonåring.

Jag har hittills givit ut fyra diktsamlingar; I den andra världen (1992, min första bok) Skjut dom som älskar (1997) 43 Dikter (2006) och Svarta Vykort (2007).

Det känns fint att skriva dikter igen.

En människa definieras efter hur hon handskas med sina nederlag. I framgång kan vem som helst veckla ut sina vingar och låta sig lyftas av vinden. I framgång är ingenting särskilt svårt.

I nederlag, i förlust, i katastrofens bleka disighet, blir vi människor lika varandra. Det stampade jordgolvet är lika för oss alla.

Botten svider. Det är ett rätt hemskt ställe.

Minns ni när Håkan Juholt var partiledare för Socialdemokraterna? Jag var nog den ende som tyckte om honom. En yvig, känslosam man från Oskarshamn som vågade snacka om litteratur i talarstolen är värd all respekt.

En man som kallar till presskonferens för att meddela sin avgång (efter att ha blivit utknuffad av sina partivänner, solidariskt och fint…) i ett köpcentrum i Oskarshamn är definitivt värd all respekt.

Jag gillade honom helt enkelt.

Nu är Socialdemokraterna nere på samma siffror som under den gode Juholt.

Då är det intressant att höra förklaringarna. Finns det ödmjukhet? Finns det en saklig debatt eller diskussion om varför det inte lyfter? Finns det någon som vågar lyfta blicken och erkänna (detta fantastiska ord som verkar vara tabu i politiken) vad som gått snett?

När tillvaron rasar måste man rannsaka sitt hjärta. Man måste erkänna sina fel och sina brister. Särskilt om man är satt där man är satt av människor som röstat på en. Politik handlar uteslutande om förtroende. Det är andra, det är du och jag, som ger makten legitimitet.

Makten har den makten över dig som du tillåter den att ha.

Därför är rannsakan inte bara viktigt för ett parti i kris, det är också viktigt för de människor som röstat eller slutat rösta på partiet i fråga!

Ett parti är sina väljare och sympatisörer, varken mer eller mindre.

Låt oss därför lyssna till Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin om krisen: ” Vi har inte lyckats sätta våra frågor i fokus, det vill säga, arbetslösheten, , få till en bättre skola, men också att göra välfärden bättre för alla.”

Det kan nog vara (i rätt hård konkurrens) det i särklass sämsta uttalandet jag hört från någon politiker någonsin.

Hur blind får man vara? Hur fruktansvärt världsfrånvänd får en partisekreterare bli innan någon reagerar?

Har S levt fullständigt med skygglappar det senaste halvåret? Hur kan man på allvar hävda att man inte lyckats sätta sina egna frågor i fokus?

Det är ju världen och omständigheterna som sätter frågorna i fokus! Och då handlar regeringsmakt om att handskas med de frågor som väljare, folket och världen runt omkring anser vara viktiga…

Och tänk om det är så att folket insett att Socialdemokraterna inte klarar av att hantera de frågor som världen ställer i fokus. Tänk om folk sett rakt igenom den handlingsförlamning som drabbat stora delar av regeringen? Tänk om denna tafatta och allt annat än statsmannamässiga hantering av det som sker är något som folket ser och därmed tar avstånd ifrån?

Tänk om Jämtin istället hade sagt: ”Ja, det är bara att erkänna det. Vi har varit tvåa på varenda boll sedan valet 2014. Vi har samlat resten av partierna, utom ett, och försökt bygga ett pansar mot det där andra partiet, och därmed har vi visat långfingret åt de som använt sin demokratiska rättighet i det här landet, vi har inte haft en enda vision, inte en enda dröm om någonting, utan allt vi har gjort är att reagera i efterhand på det som sker. Vi ber om ursäkt för allt detta och vi kommer nu ägna några månader åt att självrannsakan och eftertanke för att försöka komma tillbaka som ett parti att räkna med till valrörelsen 2018. Förlåt igen för att vi inte haft ett enda svar på de tusen nya frågor som omvärlden ställt på Sverige som land”.

Tänk om Jämtin hade sagt så istället.

Då hade jag kramat henne.

En kvällstidning kostar närmare tjugo spänn.

För det får man en trött ledarsida, en oläsbar, stendöd kultursida och sedan ett gäng vinklade nyheter. Ibland får du till och med en duktig skribent, ett seriöst granskande och några rader om italiensk fotboll…

Sedan kommer tio sidor om Melodifestivalen.

Ändå är det ingen som skulle kritisera Expressen för att de tar betalt för skiten.

Allt jag skriver, spelar in och publicerar är gratis.

Men det finns en möjlighet att sponsra mitt skrivande och Radio Birro genom att sätta in en krona eller två på mitt Swish-konto.

En del tycker att det är tiggeri och det får de gärna tycka.

Själv ser jag det som en gerillahandling, och jag tar mig faktiskt rätten att åtminstone erbjuda er att betala en slant för mitt arbete.

Ni måste inte. Ni får läsa ändå. Men ni får tillfälle och chans att lägga den där tjugan till mig istället.

Jag ska vara ärlig. Utan Swish hade jag inte haft råd att fortsätta producera Radio Birro som trots väldigt goda lyssnarsiffror inte genererar en enda krona i annonser eller annat.

STORT tack till dig som sponsrar mitt skrivande. Jag önskar att jag kunde tacka er alla en och en.

Ni ger hopp och inte bara pengar.

Mitt konto i Swish: 1236779953

Tecknen är i det närmaste tidlösa. De har funnits där länge. Några av oss; skriftställare, författare, människor med örat mot marken och blicken riktad både inåt och utåt, äger kanske förmågan att något tidigare läsa av dessa tecken i tiden.

Litterära minröjare.

Människor med hjärtat i kupade händer, märkligt svaga och starka på samma gång, med en sällsam förmåga att få knäckta vingar att lyfta igen, upp igen, mot den där sotigs himlen, nya himlar, nya strider, nya vinster och nederlag…

Få författare har betytt lika mycket för mig som Ulf Lundell. Han har varit en sorts dov spegel genom hela mitt liv, en tröstare, en modig, grinig typ som vågat vara patetisk, romantisk och därför mänsklig, en av de riktiga konstnärerna. Genom åren har jag rört mig i olika tempon runt hans verk, men han har alltid varit viktig. På så många olika sätt.

2003 gav han ut en bok som väl mest är att likställa med en sorts blogg i tegelstensformat, en bok med samlade reflektioner om samtiden, kärleken, politiken, musiken och skrivandet. I texterna kan man se att den sträcker sig tillbaka till i alla fall slutet av nittiotalet. Han skriver om VM i fotboll 1998 och att det är 1994 och hjälper oss därför att placera det han skriver rätt i tiden.

Så här skrev Ulf Lundell  för snart tjugo år sedan:

” Det är ett av det här landets största handikapp, att vi tror oss så mycket förmer än andra men att förstås inte är det, hur mycket vi än vill oss det. ”

Och så har Lundell, detta alltså i slutet av nittiotalet redan, formulerat åsiktskorridoren på följande sätt:

” Här får ingenting luftas, här råder faktiskt en besynnerlig form av åsiktsförbud. Det finns så mycket i dagens Sverige som borde få luftas upp men skräcken för att detta uppluftade ska ta form och bli allvarliga hot är så stor att…Under mattan med det. Vi ska hålla oss för goda, vi ska vara ideala, vi ska tänka oss fina så blir vi fina, och där under mattan gror skiten, gror frustationerna.”

Det är en anmärkningsvärt klockren profetia.

Han skriver också, efter att han lyssnat på radio om en framväxande islamistisk fundamentalism i svenska förorter (detta skrivet runt 1998):

”Unga män som återvänt till ursprunget, till medeltiden alltså, allt kan lösas genom att följa profetens ord och en norsk forskare säger att i ett framtida Sverige kommer förmodligen det tänkandet slå igenom, lagar, regler, förhållningssätt, förenklingar, strävhet, kärvhet, stränghet, fundamentalism. Vill vi det?”

En författare måste vara obekväm, skoningslös, innerlig, självutlämnande, modig, orädd.

Annars är han ingen författare.

Lundell: ” Att vara författare och inte kunna skriva utan ensamhet.. Och inte kunna uthärda denna ensamhet…Utan att skriva”.

I julas fick jag chansen att göra tv-programmen Jul med Birro för tidningen Dagen.

Trots titeln handlade det väldigt lite om mig och desto mer om de människor jag träffade. Det var fantastiskt roligt att få ta ett steg bakåt och lyssna istället för att prata…

Tittarna uppskattade också avsnitten. Väldigt många tittade på programmen vi gjorde.

I dag blev det helt klart att jag kommer leda en större tv-satsning för tidningen Dagen.

Jag återkommer om detaljer men vill redan nu tacka för förtroendet. Det här kommer bli riktigt roligt.

Fotot är från tidningen Dagens redaktion i skarven 2013/2014 när Dagens läsare röstade fram mig som 2013-års kristna förebild.

[adinserter block=”3″]

Jag tror att de trodde att jag skulle försvinna, hitta en grop i marken, en skitig rock, en motvind att streta emot, en bänk att sjunka ner på med en flaska eller två, en ändhållplats att ständigt jaga ikapp, en gränd att återvända till natt efter natt…

Jag tror att de trodde att de hade gjort sig av med mig…

På flera sätt hade de väl gjort det också. Men spelet förändrades. Gamla plattformar försvann, nya dök upp.

Från botten finns bara en väg. Upp. Jag har en bit kvar men jag är på väg

Jag blev så besviken när kyrkor bokade av förra höstens planerade framträdanden. Det är så mäktigt att få möta sina läsare, medmänniskor i den här märkliga tillvaron… Det är bland det roligaste jag vet att få komma ut i landet, det verkliga Sverige, och möta alla dessa människor. Så mycket ilska, så mycket värme, så mycket kärlek och så många unika historier som det här landet och dess medborgare bär på. Det är mäktigt.

Om man levt hela sitt liv på Södermalm och frotterar sig med likasinnade hela dagarna glömmer man till slut att det här landet är kart och avlångt, innerligt, sargat, vemodigt och subtilt upproriskt. Sverige är ett land med inre en slags lågfrekvent revolution på insidan. Hjärtan står i brand. Silar brinner mot en mörk vägg av skog och vinter.

Människor drömmer om förändring. Människor drömmer om att förändra sina liv men alla har inte orden, språket, möjligheterna eller pengarna att kunna göra det. Så de vänder sina egna vapen inåt. Jag vill hjälpa dem att inse att de inte är ensamma, att vi är på samma sida, att vi kan gå tillsammans en bit på den här vägen, i det här avbrända landskapet.

Det är lätt att glömma att vardagen i Falun, Edsbyn, Skellefteå eller Gävle ser väldigt annorlunda ut.

Det är nya tider nu.

I går kväll var det fullt med folk i vackra Hille Kyrka i Gävle. Så mycket människor. Jag undrar hur de hittat dit allihop… Alla dessa stolta, vackra, tilltufsade, ordinära och fantastiska människor som tar sig till en kyrka utanför staden en vanlig kväll i februari för att lyssna på en av dem. För det är vad jag är. 

En av er. Det är mäktigt. Jag blir stolt över att vara den jag är. Jag blir stolt när jag möter Michaelas ögon där i bänkraderna. Jag blir stolt att jag med hjälp av Gud och medmänniskor orkar resa mig upp när jag faller och jag är stolt över att jag hållit mitt hjärta intakt genom det här senaste året, att jag vägrade schakra med mitt kall och mitt skrivande, att jag betalade det höga priset.

För det jag förlorat är inte i närheten lika värdefullt som det jag återvunnit, bibehållit och erövrat…