Som eldstjärnor, som saltade spår i snön en mörk natt när det yr från taken, en varm hand i gryningen när man inte orkar mer, de där ögonen, den där värmen när man ligger bredvid dem, den där oerhörda kärleken som stiger som en eld ur mörkret man har inuti…
De staplar allt det som är verksamt gott i oss, reser vårt inre ljus mot den där solkiga himlen. Som jag drömde om dem? Som jag tackade Gud när de kom till oss. Och de fortsätter att bli och skapas framför mina ögon så gott som dagligen.
Mitt blod och mitt namn… Mina ögon, spår av min blick när jag själv var barn en gång…För länge sedan..
Barnen. Som jag älskar dem.
Men jag känner hela tiden att jag inte räcker till. Även när jag vet att jag gör det så känns det som om jag inte räcker till. Jag sneglar på andra fäder och mödrar på stan och de verkar vara så…mycket föräldrar. Härmar de varandra? Vet de något jag inte vet? Har de lärt sig något jag inte lärt mig?
Jag känner mig som ett barn själv ibland. Jag vill också skrika högt utan anledning, kasta gaffeln i golvet och rusa in i ett annat rum.
Kanske är det att vara far att träna sig i det där, att första gången faktiskt kasta gaffeln men att andra gången låta bli…Tredje gången kan man andas med magen och höjer inte ens rösten.
Och nu, sju år efter Milo och fem och ett halvt år efter Mimmi, så har jag lärt mig att vara vuxen i deras närhet. Eller det är inte riktigt sant. Det är mina barn som lärt mig det där. Det är de som uppfostrar mig.
Hur tänker ni andra föräldrar runt detta? Har ni dåligt samvete fast ni innerst inne vet att ni är bra föräldrar?
För det är jag. Jag är nykter, skötsam, glad, tillgänglig och jag gör verkligen allt för mina barn, jag är med dem halva tiden, jag ställer upp, jag sätter dem först och främst. Ändå känns det som jag borde gjort mer.
Det kanske är en del av föräldraskapet?
För vi är värda en varm, trösterik klapp på axeln, vi tålmodiga föräldrar som stretar på och älskar våra barn med all den närvarande solidariska innerlighet som de förtjänar.
Jag vill bara att de ska vara stolta över sin gamla farsa. Jag vill att de ska få upptäcka vilket äventyr det här livet kan vara och borde vara för alla. Jag vill vara en gråhårig guide i raggsockor som visar åt vilket håll kärleken just slog in på…
Följ kärleken barn…
