Jag tror att de trodde att jag skulle försvinna, hitta en grop i marken, en skitig rock, en motvind att streta emot, en bänk att sjunka ner på med en flaska eller två, en ändhållplats att ständigt jaga ikapp, en gränd att återvända till natt efter natt…
Jag tror att de trodde att de hade gjort sig av med mig…
På flera sätt hade de väl gjort det också. Men spelet förändrades. Gamla plattformar försvann, nya dök upp.
Från botten finns bara en väg. Upp. Jag har en bit kvar men jag är på väg
Jag blev så besviken när kyrkor bokade av förra höstens planerade framträdanden. Det är så mäktigt att få möta sina läsare, medmänniskor i den här märkliga tillvaron… Det är bland det roligaste jag vet att få komma ut i landet, det verkliga Sverige, och möta alla dessa människor. Så mycket ilska, så mycket värme, så mycket kärlek och så många unika historier som det här landet och dess medborgare bär på. Det är mäktigt.
Om man levt hela sitt liv på Södermalm och frotterar sig med likasinnade hela dagarna glömmer man till slut att det här landet är kart och avlångt, innerligt, sargat, vemodigt och subtilt upproriskt. Sverige är ett land med inre en slags lågfrekvent revolution på insidan. Hjärtan står i brand. Silar brinner mot en mörk vägg av skog och vinter.
Människor drömmer om förändring. Människor drömmer om att förändra sina liv men alla har inte orden, språket, möjligheterna eller pengarna att kunna göra det. Så de vänder sina egna vapen inåt. Jag vill hjälpa dem att inse att de inte är ensamma, att vi är på samma sida, att vi kan gå tillsammans en bit på den här vägen, i det här avbrända landskapet.
Det är lätt att glömma att vardagen i Falun, Edsbyn, Skellefteå eller Gävle ser väldigt annorlunda ut.
Det är nya tider nu.
I går kväll var det fullt med folk i vackra Hille Kyrka i Gävle. Så mycket människor. Jag undrar hur de hittat dit allihop… Alla dessa stolta, vackra, tilltufsade, ordinära och fantastiska människor som tar sig till en kyrka utanför staden en vanlig kväll i februari för att lyssna på en av dem. För det är vad jag är.
En av er. Det är mäktigt. Jag blir stolt över att vara den jag är. Jag blir stolt när jag möter Michaelas ögon där i bänkraderna. Jag blir stolt att jag med hjälp av Gud och medmänniskor orkar resa mig upp när jag faller och jag är stolt över att jag hållit mitt hjärta intakt genom det här senaste året, att jag vägrade schakra med mitt kall och mitt skrivande, att jag betalade det höga priset.
För det jag förlorat är inte i närheten lika värdefullt som det jag återvunnit, bibehållit och erövrat…
Jag får så mycket värme, så oerhört mycket uppskattning. Tack för att ni kom igår och fyllde kyrkan. Tack för att ni finns.
Natten är som den är, men vi är i den tillsammans.
