Jag är så gammal att jag minns den första dödsdomen mot författaren Salman Rushdie. Det blev ett visst hojtande på någon av akademins spritmöten men annars höll de flesta kulturutövare käften precis som vanligt.
När något blir känsligt eller när man kan förlora popularitetspoäng, håller kulturvärlden nästan alltid käften. Ingen vill bli undanskuffad, utmobbad, nedtystad.
Kulturutövare är väldigt snabba på att engagera sig när det gäller tonen på Facebook (kolla DN Kultur) eller när det handlar om en bokaffär på Stureplan (Hedengrens) men när det gäller kollegor som mordhotas av islamitisk terrorism blir det snabbt tystare.
Det är och förblir obegripligt. Jag är ledsen att jag tvingas upprepa mig men att ta tydligt och återkommande avstånd från detta förbannade barbari är motsatsen till rasism! Det är att värna litteraturen, värna yttrandefriheten och varje konstnärs självklara rätt att uttrycka sig precis som man vill, när man vill, om vad man vill.
Här samlas demonstranter om en konstnär, i syfte att lyfta stereotyper, använder ordet neger i en konstutställning. Då blir det fasligt liv.
Men när jag idag läser att författaren Salman Rushdie ännu en gång fått en så kallad fatwa över sig är det tyst igen. Överallt. Ingen som rycker ut. Ingen upprörd kulturarbetare någonstans. Ingen förstasida med kulturchefen på första sidan. Ingen namninsamling, ingen debattartikel.
Det är skrämmande.
Jag kan meddela alla tysta medlöpare till denna förbannade brutalitet, denna vedervärdiga terrorism och fundamentalism, att det är sådana som ni, och sådana som jag, människor som älskar möten, älskar poesi, älskar frihet, älskar litteratur och (på riktigt, inte som Aftonbladet) älskar mångfald, det är sådana som vi som skulle bli ställda mot väggen eller bli halshuggna först av alla.
De avskyr vår yttrandefrihet. De angriper konstverk och bombar statyer så fort de kommer åt. Enligt The Guardian ska ”statliga iranska mediebolag” betala 600.000 dollar till den som mördar Rushdie.
De förbannar och fördriver alla som vågar tro att ordet fortfarande är mäktigare än svärdet. De avskyr oss med en bödels intensitet.
Och i Sverige håller kollegorna tyst.
Det är en stor skam.
[adinserter block=”3″]