Ministern för forskning och högre utbildning (japp, det finns en sådan) är socialdemokrat och hon heter Helene Hellmark Knutsson.
Hon har tagit den långa, trygga vägen och nu blivit minister. Jag följer svensk politik noga eftersom jag är väldigt intresserad men jag hade faktiskt helt missat att Sverige ens hade en minister för forskning och högre forskning.
I lördags var hon intervjuad i ett av den statliga radions stoltaste flaggskepp, Ekots lördagsintervju och där sade hon en sak som verkligen grep tag i mig.
De talade om rektorn för Karolinska sjukhuset, som avgått och offentligt erkänt att han fullständigt brustet i sin yrkesutövning gällande de omtalade operationerna utförda av kirurgen Macchiarini…
Bara någon dag efter att denna rektor erkänt att han brustit i sitt yrke och avgått får han ett lukrativt arbete i…(fanfar) regeringskansliet!
Minsann. En människa som skriver i DN om sitt fullständiga misslyckande och tar konsekvenserna av det och avgår blir alltså genast belönad med ett fint jobb på regeringskansliet.
Så långt ingenting nytt. Makten ser efter varandra. Politiken är ett enda gytter av vänskapskorruption och svikna ideal.
Det var det som denna minister sade som faktiskt förvånade mig i all sin brutala, urskillningslösa ärlighet:
- Detta är den ordningen vi har när myndighetschefer får sluta tidigare… Det är så det går till, att man får komma till regeringskansliet…
Låt oss stanna vid detta ett tag. Det är inte många som kan klanta sig inför hela världen och två dagar senare få jobb på regeringskansliet! Reglerna ger ministern rätt. En myndighetschef KAN INTE ENS sägas upp under löpande anställning. Han riskerade alltså exakt ingenting genom att erkänna sin oduglighet.
Så fungerar det tydligen inom socialdemokratin. Som ju ändå själva ser sig som något godare, något värdigare och något mer solidariska än de andra.
Hur kan eliten, vilken färg den må ha, bli förvånade över det förakt de visas av folket när det går till så här. Hur svårt är det att ägga pusslet?
Så ser den goda sidans maktfullkomlighet och arrogans ut.
Eller, åter igen, med ministerns egna ord:
- Det är så det går till….
I rest my case…