Kanske den sämsta kommentaren någonsin.

En människa definieras efter hur hon handskas med sina nederlag. I framgång kan vem som helst veckla ut sina vingar och låta sig lyftas av vinden. I framgång är ingenting särskilt svårt.

I nederlag, i förlust, i katastrofens bleka disighet, blir vi människor lika varandra. Det stampade jordgolvet är lika för oss alla.

Botten svider. Det är ett rätt hemskt ställe.

Minns ni när Håkan Juholt var partiledare för Socialdemokraterna? Jag var nog den ende som tyckte om honom. En yvig, känslosam man från Oskarshamn som vågade snacka om litteratur i talarstolen är värd all respekt.

En man som kallar till presskonferens för att meddela sin avgång (efter att ha blivit utknuffad av sina partivänner, solidariskt och fint…) i ett köpcentrum i Oskarshamn är definitivt värd all respekt.

Jag gillade honom helt enkelt.

Nu är Socialdemokraterna nere på samma siffror som under den gode Juholt.

Då är det intressant att höra förklaringarna. Finns det ödmjukhet? Finns det en saklig debatt eller diskussion om varför det inte lyfter? Finns det någon som vågar lyfta blicken och erkänna (detta fantastiska ord som verkar vara tabu i politiken) vad som gått snett?

När tillvaron rasar måste man rannsaka sitt hjärta. Man måste erkänna sina fel och sina brister. Särskilt om man är satt där man är satt av människor som röstat på en. Politik handlar uteslutande om förtroende. Det är andra, det är du och jag, som ger makten legitimitet.

Makten har den makten över dig som du tillåter den att ha.

Därför är rannsakan inte bara viktigt för ett parti i kris, det är också viktigt för de människor som röstat eller slutat rösta på partiet i fråga!

Ett parti är sina väljare och sympatisörer, varken mer eller mindre.

Låt oss därför lyssna till Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin om krisen: ” Vi har inte lyckats sätta våra frågor i fokus, det vill säga, arbetslösheten, , få till en bättre skola, men också att göra välfärden bättre för alla.”

Det kan nog vara (i rätt hård konkurrens) det i särklass sämsta uttalandet jag hört från någon politiker någonsin.

Hur blind får man vara? Hur fruktansvärt världsfrånvänd får en partisekreterare bli innan någon reagerar?

Har S levt fullständigt med skygglappar det senaste halvåret? Hur kan man på allvar hävda att man inte lyckats sätta sina egna frågor i fokus?

Det är ju världen och omständigheterna som sätter frågorna i fokus! Och då handlar regeringsmakt om att handskas med de frågor som väljare, folket och världen runt omkring anser vara viktiga…

Och tänk om det är så att folket insett att Socialdemokraterna inte klarar av att hantera de frågor som världen ställer i fokus. Tänk om folk sett rakt igenom den handlingsförlamning som drabbat stora delar av regeringen? Tänk om denna tafatta och allt annat än statsmannamässiga hantering av det som sker är något som folket ser och därmed tar avstånd ifrån?

Tänk om Jämtin istället hade sagt: ”Ja, det är bara att erkänna det. Vi har varit tvåa på varenda boll sedan valet 2014. Vi har samlat resten av partierna, utom ett, och försökt bygga ett pansar mot det där andra partiet, och därmed har vi visat långfingret åt de som använt sin demokratiska rättighet i det här landet, vi har inte haft en enda vision, inte en enda dröm om någonting, utan allt vi har gjort är att reagera i efterhand på det som sker. Vi ber om ursäkt för allt detta och vi kommer nu ägna några månader åt att självrannsakan och eftertanke för att försöka komma tillbaka som ett parti att räkna med till valrörelsen 2018. Förlåt igen för att vi inte haft ett enda svar på de tusen nya frågor som omvärlden ställt på Sverige som land”.

Tänk om Jämtin hade sagt så istället.

Då hade jag kramat henne.