Fågelsången. På kvällen. Alldeles nyss, medan mörkret föll.. . Den lilla fågeln sjunger så klart, så modigt, så totalt respektlöst mot det där dumma, stumma mörkret…
Den tar mig tillbaka, till träden utanför Svanebäcksgatan, husen där, vinylskivorna, de öppna fönstren, löven som prasslade, gräset som neg och log, flaskornas klirrande, glasen, skratten.
Vännerna. Förväntan. Ringklockan, dörren som öppnas, en grind som gnisslar, en spårvagn som tjuter i kurvan en bit bort…
Och så den där fågelsången.
Tusen röster i en okänd fågels sång. Tusen förhoppningar varje eftermiddag som blev brantare och brantare och snubblade in i den tidiga vårens kvällar.
Spårvagnar. Krogar. Glas.
Det står inget romantiskt runt den där tiden längre. Allas ungdom blir myt.
Men fågelsången väcker något som inte har med nostalgi att göra. Fågeln med sin sång väcker inte minnen från en tid som flytt, utan påminner mig om kretsloppet, cirkeln som är varje enskilds liv, faktiskt inte bara återupprepar sitt mörker utan också allt ljus, allt gott, allt värdigt.
Det som ligger framför mig ryms i fågelns sång.
Fågeln som sitter i det höga trädet på innergården vet ingenting om att han väcker allt detta.
Förhoppningar, en knuff ut ur tiden, och vad har väl den människa att frukta som lever utanför tiden?
[adinserter block=”3″]