Blogg

Det är fantastiskt att Michaela är med. Vi tar tåget mot Skåne, hämtas i Hässleholm och hamnar i Sölvesborg där jag uppträder under lördagen. Det kommer mycket folk och jag blir glad för det. Vi bor på Stadshotellet, ett ställe som knappt minns sina storhetsdagar men när trapphuset fortfarande är storslaget och tavlorna påminner oss om en tid då handelsresande tog stadiga kliv upp för de branta, breda trapporna och vilade blicken på de väldiga tavlorna på väggarna.

Det är ändå något sorgligt över all denna yrkesskicklighet som gått förlorad. Det är som om vi som lever nu inte riktigt orkar värna och vårda de som gick före.

I morse rullade bilen vidare ut på landsbygden, förbi Kristinehamn, förbi det mesta. Vi byter chaufför vid en bensinmack vid en väg och en skog och sedan är det mikroskopiska grusstigar till det lilla samhället Fridlevstad dit jag blivit inbjuden för att predika i deras sagolika kyrka denna stilla, ljusa, höga söndag i början av april och när vi är framme promenerar jag med sänkt blick på den lilla kyrkogården intill kyrkan men det är som en sorts nåd att få ha M med sig, att känna hennes närhet, att dela oron, glädjen, förvirringen med henne.

Kyrkan är nästan helt full när gudstjänsten startar. Jag predikar i drygt en halvtimma och det är värdigt, fint, sakralt, lite nervöst men väldigt starkt. För mig alltså. Jag är så tacksam att ha blivit inbjuden, så glad att alla dessa människor faktiskt tagit sig tid för att komma och lyssna på mig en söndag och jag står bredvid Michaela när vi läser Fader Vår (på det gamla sättet) och det är som om forsen stillar sig, som om molnen skingras, som vitsipporna reser sig på stolta stjälkar. Det är som om våren verkligen kommer, nu, inte sedan, som om sjöarna långsamt tinar upp underifrån, som om snön skräms till tystnad i gränder och vrår, som om Gud faktiskt finns och att Han kan vara svår att få tag i bland men ibland rör Gud vi oss via människor vi möter, via människor vi trots världsligt motstånd väljer att leva med.

Efteråt, vid ett högst provisoriskt bokbord, får jag så mycket värme och omtanke att jag blir rörd. Det tas foton och utväxlas leenden.

Sedan rullar en bil mot Sölvesborg där en annan bil möter och kör oss till Hässleholm där vi, stärkta av tro och ande, nu sitter på ett tåg hem till Stockholm igen.

Det finns hopp och tacksamhet i mitt liv.

Det finns tacksamhet för att det finns hopp, och tvärtom.

Ulf Lundell växte upp i huset tvärs över gården. För tio år sedan bodde han en brant backe ner från mig. Jag vet det eftersom han skrivit mycket om detta i sina romaner. När jag tar mina löprundor genom Skinnarviksparken eller ser Coops hysteriskt gärna skylt lysa genom duggregnet tänker jag på honom. När jag spatserar längs Hornsgatan ekar skallen av citat, låtar och historier av de stora svenska skalderna.

Jag traskar dagligen gator som omnämns i böcker, som blivit myt och litteratur genom åren. När jag är på det humöret kan jag lägga händerna på ryggen som en riktig författare och traska upp till Mosebacke och se ungefär samma syn som August Strindberg beskriver i Röda Rummet.

I Stockholm finns guidade turer för dem som ville följa i Lisbeth Salanders fotspår. Härom dagen när jag åkte taxi hem brast chauffören ut i ett saligt leende: “Bor du där, häftigt, där hängde ju både Mikael Blomkvist och de andra i Stieg Larssons böcker”.

Om man levit sitt liv i böckernas värld, om man diktat sitt liv mer än och bättre än man levt det, och man, som Stephen King uttrycker det , är en “konstant läsare” är det oerhört kreativt och befriande att leva i en stad som är så besjungen som Stockholm. Det sätter en sårig själ i samklang med något större, med något bestående. Man blir delaktig. Stockholm har sina diktare och diktarna har sitt Stockholm

Varför har ingen beskrivit Göteborg med samma glödande intensitet? Jag kan verkligen sakna målande beskrivningar av min gamla hemstad. Även de allra mest geniala, tydliga och välkända Göteborgs-skildringarna, som Håkan Hellströms eller Broder Daniels sånger, handlar mer om själva staden som sådan än om specifika gator, torg, gränder, krogar, spelställen, kvarter, gator och förorter.

Redan på femtiotalet skrev författaren Harry Martinsson “ Göteborg är en jävla stad för poeter”.

Det stämmer. Kulturellt är staden blind. Man ser inte de egna förmågorna. Jag stretade på i den göteborgska motvinden i trettio år innan jag flyttade därifrån. Nu lever jag som en sorts landsförvisad i en främmande stad som aldrig kan bli min men jag var tvungen att flytta och det intressanta är at allting, också Göteborg, öppnade sig först när jag flyttade därifrån.

Jag minns när jag vann tidningen Nöjesguidens pris för Årets Läsning januari 2007. Motiveringen löd bland annat: “För människor som betytt särskilt mycket för Göteborg 2006”-

Jag flyttade ifrån Göteborg 2004…

Eller när GP ringde samma år, 2007,  förbryllat ringde mig och undrade hur det var möjligt att jag av alla människor kunde ha tilldelats det fina Dan Andesson-priset.

Man ser inte. Man orkar inte se.

Jag tror detta delvis beror på att Göteborg och göteborgare låter sig definieras av andra. Författare, musiker och kulturarbetare har lämnat walk over och givit upp.

Ibland får jag känslan av att Göteborg föraktar nostalgi. Det påminner lite om mina år i Norrköping där folk nästan skämdes när jag skrev texter om hur vacker staden var. Man ska inte tro att man är något. Men Göteborg ÄR ju något. Jag vill ha detaljerade romaner från Järntorget, från Gillestugan, från svartklubbarnas saliga och febriga skimmer, från Klara Kök och bar, från Valvet, från Magasinet, från Cue Club, från den märkliga linje 8 ut till Angered, från Schillerska Gymnasieet, från gator och adresser.

Jag skulle älska att få läsa böcker om specifika gatunummer i Landala eller Majorna, om cafe´Hängmattan och Musikens Hus, om Västerhus, Svaneböcksgatan, om Silverkällaren, om kyrkogården vid Svingeln.

Jag vill läsa om den unga kvinnan som ligger begraven där, vill veta allt om henne, hon på bilden på gravstenen som dansar så vackert, jag vill läsa om hur spårvagnars tjuter när de plågar sig upp för Stigbergsbacken som ett urtidsdjur, jag vill läsa om knarkarna nere vid hamnen, hur den såg ut innan den öppnades upp för den flanerande medelklassen, jag vill ha historier från Centralstationen, från de märkliga små fiken på Hisingen, jag skulle älska att höra sånger om Guldheden, om Dr Fries Torg, om kaoset i Biskopsgården, om villorna i Örgryte, om hemmafruns sorg bakom fördragna gardiner på Humlegårdsgatan. Det finns fortfarande tiotusentals historier att berätta om Göteborg. Det är dags att sätta hela staden på kartan, inte bara den inhemska, lokalpatriotiska kartan, utan stolt förvandla staden till en plats för eftervärlden att promenera runt i.

Jag skrev romanen Att leva och som Joe Strummer och som kom ut 2010. Men jag vill läsa och kanske själv skriva mycket mer om detta.

[adinserter block=”3″]

Regerande världsmästarna Tyskland möter Italien ikväll.  Matchernas match kallar de mötena mot Tyskland i Italien.

Vi har fint facit mot dem. Vinst i en klassisk semifinal i VM 1970, vinst (sagolik) i VM-finalen (!) 1982, vinst i den underbart, klassiska semifinalen 2006 (Grande Grosso) och så seger igen i semifinalen (efter två sjukt vackra mål av Mario Balotelli) i EM 2012…

Varje gång Ulf Ekman intervjuas i tv visas ett gammalt klipp från tidigt åttiotal där han talar i tungor. Det är samma klipp varenda gång, i trettiofem år. Ingen journalist är ett dugg intresserad att gå en enda centimeter bakom de där kulisserna de hjälpts åt med att ställa upp under alla de där åren.

Församlingen Livets Ord sektstämplades under en tid då Sovjet slog Sverige i ishockey med 13-0, när Berlinmuren skiljde tyskar från varandra och när det fanns två tevekanaler. Familjen Ekman blev attackerade med bomber i brevlådan, barnen hånades, medlemmar i församlingen fick sparken från sina jobb och kyrkan attackerades ideligen.

Ingen i media lyfte ett finger. Alla satt som hyenor på sina redaktioner och slickade sig om munnen. Deras mål var uppnått.

Minns ni Åke Gren? En präst som hade en avvikande uppfattning rörande synen på homosexuella. Jag delar inte hans uppfattning. Men det drev som drog igång mot honom och varenda kotte som överhuvudtaget satt sin fot i hans kyrkan under hans predikningar var anmärkningsvärt smutsigt.

Alla som vågat kalla sig kristna i offentligheten kan vittna om vilket drev man utsätts för. Jag har haft Researchgruppen (jag vet nu att det var dem som såg till att jag åkte ut från Expressen) efter mig. Jag har haft RFSU efter mig. Jag har haft varenda rättänkande elitist efter mig.

Jag har blivit offentligt angripen av dåvarande “kollega” Niklas Svensson, jag har blivit kallad både det ena och det andra av kända politiker, före detta partiledare och framstående kulturarbetare. Bara på grund av att jag tror på Gud.

Jag har blivit uppkallad på höga chefers svettiga kontor för att jag alls träffat framträdande ledare för svensk kristenhet. Jag blev tvingad att sluta skriva om Gud när jag arbetade på Expressen, jag har förlorat jobb och efter en berömd tweet om att islam står bakom de flesta terrordåd blev jag själv mordhotad ett tiotal gånger och hade tillfälligt polisbeskydd under en tid.

Många människor fördömde mig som islamofob (vilket jag inte är och aldrig har varit) och ägnade mycket tid åt att göra mitt liv så besvärligt som möjligt. De skickade attacker mot min Facebook och mot min hemsida.

Väldigt lite tid ägnades åt att fördöma de mord, den terror, de våldtäkter, de vidrigheter och de brott mot mänskligheten som begås i islams namn. Enklare då att angripa dem som faktiskt adresserar barbariet.

Jag har aldrig förstått det där.

Minns ni händelserna i Knutby. Det kom att bestämma synen på kristna under lång tid framöver. Det var bilagor, löpsedlar, mittuppslag och fördömanden dag ut och dag in i veckor.

Journalisters utsökta förakt för allt kristet är vida omvittnat. Jag kan berätta att föraktet möjligen bara står i paritet med okunskapen. De flesta ser kristendomen som något gammalt och förlegat och de ser på kristna som ett gäng efterblivna tokskallar som lever i en svunnen tid. Det är inte bara så att de föraktar kristna, de sätter ett värde i detta förakt eftersom de anser att allt kristet är att betrakta som symptom på svaghet och för något konservativt.

Men med islam träder nya villkor in. Att det är den lära som just nu hårdast fördömer homosexualitet hör man inte mycket om. Att deras kvinnosyn är från stenåldern vågar få feminister överhuvudtaget nämna. Att de förtrycker sina egna döttrar tassas det runt kring. Att många av dem (inte alla) avskyr vårt öppna, demokratiska samhälle är ett faktum som borde ha blivit klart för alla vid det hör laget…

När det gäller islam blir det plötsligt väldigt viktigt att hitta förmildrande omständigheter, att inte generalisera, att klä sig i huvudschal, att visa solidaritet och sympati och att rycka ut och FÖRSVARA en religion vars perveretrade version just nu utgör det största hotet mot alla former av civilisation.

När det gäller islam blir det plötsligt väldigt viktigt att sy på sig intellektuella förklaringsmodeller.

Islam har en särställning på det sättet. När Åke Gren fördömde homosexuella blev det riksnyheter dagligen i veckor. Delvis med all rätt. Men när imaner predikar samma sak blir det, för att uttrycka det milt, inte riktigt samma uppmärksamhet. Varför är det så här?

I Sverige har vi en ordförande för unga muslimer som INTE vill ta avstånd från IS.(I tv-intervju för något år sedan). Han ansåg frågan: ”Tar du avstånd ifrån IS” vara ”islamafobisk”.

Låt oss stanna vid det ett tag. Han vill alltså inte ta avstånd ifrån en terrororganisation som spikar upp barns huvud på pålar, som våldtar småflickor, som bränner folk levande i burar och som halshugger människor framför videokameror.

Att värna om homosexuellas rättigheter, om kvinnor och barn, om kristna minoriteter, om de svaga och utsatta har alltid varit vänsterns viktigaste egenskaper. Men när det är muslimer som förtrycker dessa grupper upphör plötsligt solidariteten.

Det är obegripligt.

Islamistisk terror har nu mördat 69 människor i Pakistan. Målet var medvetet utvalda.

Självmordsbombaren ville slakta så många kristna barn som möjligt.

Låt oss stanna där ett ögonblick. Barbaren ville alltså mörda barn. Och han mördade barn.

Jag har levt som Marcel Proust senaste tiden. Byggnadsställningar utanför fönstren och varje morgon har jobbarna spikat upp plank för fönstren, stängt alla ventiler och sedan börjat borra.

Det är en mardröm.

Nu i helgen har det varit lugnare. Jag vaknade nyss av att en fågel satt och sjöng i det höga trädet ute på gården. Jag har inte hört de där fåglarna på länge. Borrarna har skrämt bort dem.

Barnen sover tryggt här intill. Jag gick upp och drack ett glas vatten. Mitt liv är en strid. Men i denna strid ryms en seger som jag alls inte är upphov till, en nåd och en seger som redan är vunnen. Jag försöker leva i den, försöker få mina böner att blomma och skingra dimman men det är svårt.

I lördags var jag i Stockholm med Michaela, vi strosade runt i den yra solen, åt lunch, fikade, promenerade, log och allting lade sig till rätta, som när en man hittar den sista pusselbiten under soffan.

En man behöver en uppgift, en plan, ett mål och ett sammanhang.

Samtidigt kräver mitt yrke ensamhet, kontemplation, frigörelse. Jag behöver stå fri och ensam.

Jag har nästan inga vänner kvar. Det är ingens fel, det är den moderna mannens dilemma och det är heller oftast ingenting jag saknar. Jag är inte en särskilt social varelse. Jag har Michaela och jag har mina barn. Jag hade en del folk omkring mig förut när jag var i det så kallade smöret, när jag gick gå på de röda mattorna och jobbade med tv och så där men de är borta. Ingen sörjer det. Inte heller jag. Knappast de heller.

Jag har dock väldigt många som hör av sig och det är gott att tänka på att jag inte är ensam i det som känns som ensamhet. Tack till alla er som hör av er och uppmuntran för det jag skriver och det jag gör.

Ingen av oss är så ensamma som vi tror. Och människor som alltid umgås med andra, som skrattar för högt på sena bjudningar, som har sina lucker uppbokade ett halvår i förväg, som har tusen namn att ringa, är ensammare än vad jag är.

Jag vet människor som är gifta med varandra, som har sin trygghet, som i själva verket byggt sin inbillade lycka med hjälp av sådana halvfärdiga figurer som undertecknad, som är så förtvivlat missnöjda med sina liv, som vill i väg, som drömmer om att tassa ut i garaget en gryning och tända lyktorna på sina bil, eller som står i regnet vid busshållplatsen och drömmer hårt och skoningslöst om att byta liv, lämna, fly, återupptäcka, vinna tillbaka kärleken.

Jag kan försäkra er att jag inte flytt eller lämnade någon. Jag hjälpte alla ut ur något som varit dött (inte hemskt eller svart, men dött) sedan länge.

Många människor betalar ett högt pris för att slippa vara ensamma. Det priset inkluderar paradoxalt nog att det blir just ensamma, fast på insida, inuti. De undgås med människor men rör sig planlöst och helt vilse i sitt hjärtas kammare och vrår.

Jag ville inte leva så. Så jag lämnade och upptäckte vad kärlek kan och bör vara för något, jag fann M, och jag är så väldigt tacksam för det.

Proust ja. Han låg ju hemma i sin säng i Paris med kartonger på väggarna och för fönstren och skrev långa meningar utan punkter. Han är ett geni. Har ni inte läst På spaning efter den tid som flytt så gör det. Den kommer förändra ditt liv.

Har låtit min roman maniera sig i tid ett tag men det börjar bli dags att dra upp den ur nu och skriva klart den. Den är värd det. Jag är värd det. Mina läsare är värda det.

Det är annandag påsk idag. Jag tackar Gud för att jag lever och ska försöka göra mitt bästa för att behålla ljuset i mitt hjärta.

Mer terror. En självmordsbombare tog sig in på en lekplats och mörade 69 människor, de flesta barn och kvinnor.

Fegheten från helvetet. Om det är Gud som sanktionerat detta är det den fallne ängeln från Helvetet…

Tänk om alla de som jagade perverterade förklaringar och ursäkter alla de som hyllar analyser och samförstånd, som föraktar allt prat om kulturskillnader och demokrati, och och tänk om alla de som jagade sådana som mig med kampanjer, förtal och skitsnack, också kunde ägna lika mycket energi åt att inte bara fördöma allt det som sker nu, men också sätta det i ett sammanhang. 

Hej Mona.

Du vet kanske inte ens vem jag är. Eller också är jag ett av de där namnen som fladdrar förbi ibland, fast oftare förut, när jag var en del av den där fruktansvärda mediala cirkusen…

Du kommer nog inte ens läsa det här. Men jag måste skriva detta ändå. Ibland är det ju så där, man måste berätta, man måste skrika rakt ut, man måste få alla floder av ord ur hjärtat.

Vi har träffats en gång. Fast du minns nog inte det. Det var 2010 och jag arbetade tillsammans med Lennart Ekdal i Kvällsöppet i TV4. Vi sände varje kväll inför valet det året och i ett av programmen var du med. Du var partiledare då och såg trött ut. Men du var väldigt trevlig. Jag minns att vi snackade om Milan och Serie A i reklampausen…

Jag minns dig även från 1994 när du släpades i den gyttjiga offentligheten efter att ha köpt en viss choklad med fel kreditkort. Du satt i fin vit blus och var ledsen vid ett långt bord. Jag satt hemma hos Ola i Gårda och drack sprit och vi undrade varför inte du förstod att en socialdemokrat som ertappas med en sådan där grej straffas hårdare än andra eftersom ni själva går ut med att ni är bättre än alla andra, att ni är mer solidariska.

Står man i veckopressen (inget fel i det för övrigt) och steker falukorv med sin Bosse och snackar om hur fint det är att betala skatt så blir fallet högre om man fifflar. Även om man, som du, fifflar bara lite…

Men du kom tillbaka! Och jag respekterar dig för det! Jag menar det verkligen. Jag har stor respekt för dig som person och människa. Du är ofta modig. Du vågar säga saker.

Men nu, kära Mona, har du hamnat alldeles galet…

Det har pågått i två år nu, detta med att vara ” nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”…

Bara den titeln är ett hån mot alla de människor som bränts i burar, våldtagits, kidnappats, förföljts, mördats, fördrivits och fått sina liv förstörda av militanta islamister.

Jag såg dig i SVT Opinion i torsdags och det var bland det sorgligaste jag sett i hela mitt liv.

Det var som att se Barcelona möta Halmia när halva Halmia är bakfulla.

Du var Halmia.

Verkligheten tar ingen hänsyn till det politiskt korrekta, Mona.

Den skiter i sådana som dig och din feghet. Verkligheten fostrar tusentals soldater som hatar dig, som hatar mig, som hatar mina barn, som hatar den här demokratiska toleransen som DU är sådan stor del av.

Då hjälper det inte att öppna en telefonlinje dit några mammor ringer.

Då hjälper det inte att kroka arm med Göteborgs ”starka kvinna” Ann-Sofie Hermansson och höra henne snacka om att ”hjälpa” dem som är på väg in i jihadism.

De ska inte hjälpas, Mona. De ska jagas. De ska lokaliseras. De ska straffas.

Och sedan händer det… Du står där och lyfter själv ämnet att det i Sverige finns väldigt många, väldigt, väldigt många människor som sympatiserar med IS, som hatar samhället de lever i, och som därför hatar dig och mig, och du säger, och nu citerar jag dig,

” Vi har varit dåliga på att prata om detta”…

Har vi det, Mona?

Vilken värld har du levt i under de här två åren?

Vi är många som varit i full färd under de här åren med att tala om detta. Men du har inte lyssnat. Vi är många som blivit stämplade som fascister, rasister, muslimhatare, islamofober, idioter. Vi är många små fått sparken från våra jobb. Vi är många som levt i den värld du inte tycks ha satt din fot i på länge, nämligen verkligheten.

Så vilka är ”vi”, Mona?

Hur har du anständigheten att stå i tv och hävda att ”vi” inte vågat tala om att det finns rätt många människor i Sverige som sympatiserar med den värsta rörelsen mot demokratin sedan nazismen.

Vi är många som talat om det. Vi är många som skrivit om det.

Men var har du varit, Mona?

[adinserter block=”3″]