Det är fantastiskt att Michaela är med. Vi tar tåget mot Skåne, hämtas i Hässleholm och hamnar i Sölvesborg där jag uppträder under lördagen. Det kommer mycket folk och jag blir glad för det. Vi bor på Stadshotellet, ett ställe som knappt minns sina storhetsdagar men när trapphuset fortfarande är storslaget och tavlorna påminner oss om en tid då handelsresande tog stadiga kliv upp för de branta, breda trapporna och vilade blicken på de väldiga tavlorna på väggarna.
Det är ändå något sorgligt över all denna yrkesskicklighet som gått förlorad. Det är som om vi som lever nu inte riktigt orkar värna och vårda de som gick före.
I morse rullade bilen vidare ut på landsbygden, förbi Kristinehamn, förbi det mesta. Vi byter chaufför vid en bensinmack vid en väg och en skog och sedan är det mikroskopiska grusstigar till det lilla samhället Fridlevstad dit jag blivit inbjuden för att predika i deras sagolika kyrka denna stilla, ljusa, höga söndag i början av april och när vi är framme promenerar jag med sänkt blick på den lilla kyrkogården intill kyrkan men det är som en sorts nåd att få ha M med sig, att känna hennes närhet, att dela oron, glädjen, förvirringen med henne.
Kyrkan är nästan helt full när gudstjänsten startar. Jag predikar i drygt en halvtimma och det är värdigt, fint, sakralt, lite nervöst men väldigt starkt. För mig alltså. Jag är så tacksam att ha blivit inbjuden, så glad att alla dessa människor faktiskt tagit sig tid för att komma och lyssna på mig en söndag och jag står bredvid Michaela när vi läser Fader Vår (på det gamla sättet) och det är som om forsen stillar sig, som om molnen skingras, som vitsipporna reser sig på stolta stjälkar. Det är som om våren verkligen kommer, nu, inte sedan, som om sjöarna långsamt tinar upp underifrån, som om snön skräms till tystnad i gränder och vrår, som om Gud faktiskt finns och att Han kan vara svår att få tag i bland men ibland rör Gud vi oss via människor vi möter, via människor vi trots världsligt motstånd väljer att leva med.
Efteråt, vid ett högst provisoriskt bokbord, får jag så mycket värme och omtanke att jag blir rörd. Det tas foton och utväxlas leenden.
Sedan rullar en bil mot Sölvesborg där en annan bil möter och kör oss till Hässleholm där vi, stärkta av tro och ande, nu sitter på ett tåg hem till Stockholm igen.
Det finns hopp och tacksamhet i mitt liv.
Det finns tacksamhet för att det finns hopp, och tvärtom.
