Det italienska landslaget är ett förvirrat landslag. Efter 1-1 med mersmak mot Spanien (som vilade flera spelare) föll man stenhårt, rättvist och skoningslöst med 1-4 mot Tyskland.
Att förlora mot regerande världsmästarna är ingen skam men det som oroar är att de farhågor man haft beträffande landslaget, och som Conte också talat om, besannades.
Det finns ingen glöd, ingen fines, ingen kvalité i anfallsspelet och dessutom ser backlinjen, denna stolta italienska specialitet, rejält stabbig ut när den ställs mot snabba motståndare. Dessutom saknas fysiken. Italien stod emot i tjugo minuter men sedan malde tyskarna ner dem. Redan när Juventus mötte Bayern i andra matchen såg man hur Juve kroknade och föll allt längre bak i planen ju längre matchen led. Det var samma sak mot Tyskland nu sist.
Det finns också ett annat problem. redan 2014, efter fiaskot i VM talade Cesare Prandelli om bristen på stolthet som många spelare visade prov på när det kom till landslaget. Detta har flera orsaker. Italien har bara varit ett enat land i drygt 150 år, det är lätt att glömma det, men de lokala byarna, städerna och regionerna är väldigt starka. Man definierar sig sällan som italienare utan man känner lojalitet mot området man bor och verkar i. Detta gäller även spelarna i de olika klubbarna. De präglas av denna omgivning och atmosfär.
När det gäller landslaget får det ibland, och för en del människor, representera en stat och ett sammanhang som i alla år struntat i dem.
Det finns många människor i Italien som på allvar hoppas att det ska gå dåligt för landslaget eftersom de känner sig förrådda eller helt enkelt bara utanför alla sammanhang.
Även Antonio Conte är ett problem. Han har redan deklarerat att han lämnar sin post efter EM och därmed har en av hans relativt få kvaliteter som tränare, glöden, svalnat hos honom. Han lever mycket på sin entusiasm och den verkar som bortblåst nu.
Italien har innan EM kvar att möta Skottland och Finland. Sedan börjar EM.
Jag bävar.
