Ulf Lundell växte upp i huset tvärs över gården. För tio år sedan bodde han en brant backe ner från mig. Jag vet det eftersom han skrivit mycket om detta i sina romaner. När jag tar mina löprundor genom Skinnarviksparken eller ser Coops hysteriskt gärna skylt lysa genom duggregnet tänker jag på honom. När jag spatserar längs Hornsgatan ekar skallen av citat, låtar och historier av de stora svenska skalderna.
Jag traskar dagligen gator som omnämns i böcker, som blivit myt och litteratur genom åren. När jag är på det humöret kan jag lägga händerna på ryggen som en riktig författare och traska upp till Mosebacke och se ungefär samma syn som August Strindberg beskriver i Röda Rummet.
I Stockholm finns guidade turer för dem som ville följa i Lisbeth Salanders fotspår. Härom dagen när jag åkte taxi hem brast chauffören ut i ett saligt leende: “Bor du där, häftigt, där hängde ju både Mikael Blomkvist och de andra i Stieg Larssons böcker”.
Om man levit sitt liv i böckernas värld, om man diktat sitt liv mer än och bättre än man levt det, och man, som Stephen King uttrycker det , är en “konstant läsare” är det oerhört kreativt och befriande att leva i en stad som är så besjungen som Stockholm. Det sätter en sårig själ i samklang med något större, med något bestående. Man blir delaktig. Stockholm har sina diktare och diktarna har sitt Stockholm
Varför har ingen beskrivit Göteborg med samma glödande intensitet? Jag kan verkligen sakna målande beskrivningar av min gamla hemstad. Även de allra mest geniala, tydliga och välkända Göteborgs-skildringarna, som Håkan Hellströms eller Broder Daniels sånger, handlar mer om själva staden som sådan än om specifika gator, torg, gränder, krogar, spelställen, kvarter, gator och förorter.
Redan på femtiotalet skrev författaren Harry Martinsson “ Göteborg är en jävla stad för poeter”.
Det stämmer. Kulturellt är staden blind. Man ser inte de egna förmågorna. Jag stretade på i den göteborgska motvinden i trettio år innan jag flyttade därifrån. Nu lever jag som en sorts landsförvisad i en främmande stad som aldrig kan bli min men jag var tvungen att flytta och det intressanta är at allting, också Göteborg, öppnade sig först när jag flyttade därifrån.
Jag minns när jag vann tidningen Nöjesguidens pris för Årets Läsning januari 2007. Motiveringen löd bland annat: “För människor som betytt särskilt mycket för Göteborg 2006”-
Jag flyttade ifrån Göteborg 2004…
Eller när GP ringde samma år, 2007, förbryllat ringde mig och undrade hur det var möjligt att jag av alla människor kunde ha tilldelats det fina Dan Andesson-priset.
Man ser inte. Man orkar inte se.
Jag tror detta delvis beror på att Göteborg och göteborgare låter sig definieras av andra. Författare, musiker och kulturarbetare har lämnat walk over och givit upp.
Ibland får jag känslan av att Göteborg föraktar nostalgi. Det påminner lite om mina år i Norrköping där folk nästan skämdes när jag skrev texter om hur vacker staden var. Man ska inte tro att man är något. Men Göteborg ÄR ju något. Jag vill ha detaljerade romaner från Järntorget, från Gillestugan, från svartklubbarnas saliga och febriga skimmer, från Klara Kök och bar, från Valvet, från Magasinet, från Cue Club, från den märkliga linje 8 ut till Angered, från Schillerska Gymnasieet, från gator och adresser.
Jag skulle älska att få läsa böcker om specifika gatunummer i Landala eller Majorna, om cafe´Hängmattan och Musikens Hus, om Västerhus, Svaneböcksgatan, om Silverkällaren, om kyrkogården vid Svingeln.
Jag vill läsa om den unga kvinnan som ligger begraven där, vill veta allt om henne, hon på bilden på gravstenen som dansar så vackert, jag vill läsa om hur spårvagnars tjuter när de plågar sig upp för Stigbergsbacken som ett urtidsdjur, jag vill läsa om knarkarna nere vid hamnen, hur den såg ut innan den öppnades upp för den flanerande medelklassen, jag vill ha historier från Centralstationen, från de märkliga små fiken på Hisingen, jag skulle älska att höra sånger om Guldheden, om Dr Fries Torg, om kaoset i Biskopsgården, om villorna i Örgryte, om hemmafruns sorg bakom fördragna gardiner på Humlegårdsgatan. Det finns fortfarande tiotusentals historier att berätta om Göteborg. Det är dags att sätta hela staden på kartan, inte bara den inhemska, lokalpatriotiska kartan, utan stolt förvandla staden till en plats för eftervärlden att promenera runt i.
Jag skrev romanen Att leva och som Joe Strummer och som kom ut 2010. Men jag vill läsa och kanske själv skriva mycket mer om detta.
[adinserter block=”3″]