Blogg

Något av de viktigaste som finns inom all opinionsbildning är den så kallade värdegrunden.

Den utgör själva fundamentet som en rörelse, en människa, en familj eller ett parti bygger sina visioner på. Värdegrunden är också det ibland outtalade bygge var på hela samhället vilar. Ett land bygger sin identitet på sin värdegrund.

Ett samhälle som Sverige har genom åren av demokratisk utveckling kommit ganska långt i arbetet med en kollektiv och gemensam värdegrund.

Till denna hör alla människors lika värde, solidaritet med de svaga, främjande av kvinnors och homosexuellas rättigheter och en frihetlig tanke att alla får tro på vilken Gud de vill, eller vara fria att inte tro på någon Gud alls.

Låt oss återkomma till vilka det är som hotar denna värdegrund mest.

Ett parti som Sverigedemokraterna har under lång tid blivit motarbetade, diskvalificerade och ratade av det övriga politiska etablissemanget. Som bas och grund för detta har just  partiets värdegrund angetts. Partiet har blivit beskyllt för att inte uppfylla de kriterier som ett svenskt politiskt parti måste uppfylla. Deras värdegrund har blivit angripen. De har inte ansetts som rumsrena på grund av sin historik. trots sin demokratiska  legitimitet har alla som överhuvudtaget haft en dialog med partiet blivit socialt stigmatiserade, förföljda och misskrediterade.

Samtidigt har SD aldrig haft någon verklig, praktisk och faktisk politisk betydelse. De har blivit åsidosatta av etablissemanget. Alltså har deras faktiska och politiska makt varit liten.

Låt mig nu klargöra min egen värdegrund. Jag är i botten en demokratisk socialist. Jag kommer från ett klassikt arbetarhem där min mor jobbade i vården och min farsa kom som arbetskraftinvandrare från Italien och arbetade som vaktmästare tills han pensionerades. Min far var aktiv i både fackföreningsrörelsen och vänsterrörelsen. Jag är uppväxt med Mikael Wiehe och Che Guevara på väggen.

Jag är med stolthet en del av dem tidiga svenska vänstern som såg orättvisorna i världen och ville göra något åt dem. Detta var alltså långt innan den svenska vänstern beslutade sig för att alla orättvisor inte är lika mycket värda. Detta var långt innan den svenska vänstern bestämde sig för at vissa grupper i samhället alltid är offer och andra alltid förövare.

Min egen resa har tagit mig från socialbidrag och svårt skuldsatt alkoholist till nykter innehavare av ett aktiebolag med en omsättning på miljoner och tillbaka till den ruta 1 där jag står just nu. Min egen resa har förändrat och förvandlat mig. En del skulle säkert kalla det en klassresa men jag ser det inte så. Jag är trogen det rättvisepatos som jag fått med mig hemifrån. Jag ser orättvisor där de dyker upp och jag adresserar förövarna. Jag har örat mot marken. Jag är en del av folket. Svensk vänster (och svensk miljörelse, från vilken MP är sprunget) har sedan länge lyft örat från marken och föraktar i hemlighet alla fattiga knegare som är inte vet bättre. Vänstern har kommit att förakta

de svaga.

Jag minns diskussioner med mina leninistiska vänner inne på Stage Door 1991, hur de försvarade terrorister som bombade oskyldiga och en av mina första publicerade insändare handlade om dödsdomen (fatwan) mot författaren Salman Rudshide. Veckan innan hade jag publicerat en text som försvarade en generös invandring. Mitt engagemang har hela tiden sin botten i värnandet av de svaga, den bär eftersom den är förankrad i en värdegrund.

Jag blir därför rasande när den elitistiska vänstern vill avfärda mig som höger. Jag mötte en bekant i går, uttalad vänster, som ville tacka för mitt skrivande, och vi talade om det där, hur allting flyter, hur allt är i rörelse, hur det som var vänster inte är det läge och hur det inte alls är samma hot mot demokratin nu som då men att vänstern inte riktigt verkar ha hängt med i alla turer. De står kvar där de stått i alla år. De skapar sina fiender i mörkret, täljer fram dem som de alltid täljt fram dem, och ställer ut dessa pjäser i en värld och i en verklighet som ser helt annorlunda ut. Men sedan håller de ändå fast vid sina snidade fiender!

Det är obegripligt!

Därför är det inte svårt att se att det största hotet mot denna kollektiva, solidariska värdegrund ivi värdesätter så högt inte är högerextremism eller kommunsim eller Sverigedemokraterna. Det största hotet mot vår kollektiva, solidariska och inkluderande värdegrund kommer från militant muslimsk fundamentalism.

Så länge vänstern står stumma och förljugna inför detta uppenbara faktum kommer det förbli en sorts krampaktig tystnad runt detta. Därför kan ett politiskt etablissemang mobba ut ett folkvalt parti genom att hänvisa till värdegrunden, samtidigt som ett annat parti, vi kan kalla det Miljöparitet, får ministrar i en regering trots att en minister just nu obarmhärtigt skoningslöst pulvriserat varenda solidarisk tanke på värdegrund som man kan tänka sig.

Kaplans återkommande frottering med islamister bevisar för alla som orkar se att han inte delar ett enda gram av den kollektiva värdegrund som utgör svensk politik. Han har svikit denna värdegrund gång på gång, och när 19 av 21 MP-distrikt ställer sig bakom honom så har även Miljöparitet bevisat att man inte ställer sig bakom denna solidariska värdegrund.

Man bygger sin existens på något annat. Alltså borde rimligen samtliga andra partier, i rättvisans namn så att säga, vända MP ryggen, ge Kaplan sparken och peka med hela handen.

Hur är det möjligt att ett parti som blir uthängt som brytare av denna värdegrund medan ett annat blir applåderat och accepterat?

Kan man bryta värdegrunden på olika sätt? Är det ena sättet bättre än det andra? Jag begriper det inte.

Nu förväntar jag mig att både Fridolin, Kaplan och de övriga blir portade från Nobelfesten och att statsministern skriver arga debattartiklar om vilka fascister de är som vägrar acceptera den svenska vedertagna värdergrunden.

Vad tror ni? Kommer vi få se det?

Vi har alltså ett parti som säger sig vila på en solidarisk och generös, feministisk och tolerant grund. Vi kan kalla partiet Miljöpartiet.

Detta parti sitter sedan hösten 2014 i regeringen. De har flera ministrar. De styr vårt land.

En gång i tiden stod de småsjungandes i sina koftor och träskor inne i riskdagen och liknade mer ett halvpackat symöte än ett politiskt parti.

Och inget ont i det. Symöten är för det mesta vackra tillställningar.

Ungefär samtidigt har föreningen Unga Muslimer en ordförande som bjuder in rena hatpredikanter till Sverige, militanta muslimska fundamentalister som verbalt attackerar judar och kristna.

Den personen, vi kan kalla honom Kaplan, blir sedan (en aning oväntat kan man tycka utifrån) miljöpartist och det enda som bevisar att han är en demokratisk, solidarisk och miljövänlig feminist är…att han säger att han är det….

Mycket av allt det andra han gör vittnar dock om en helt annan agenda.

Han syns med fundamentalister, går på möten och middagar med fascister och likställer människor som krigar för IS med svenskar som slogs i finska vinterkriget. Men allting rinner av honom.

Han äter middag vid samma bord (!) som folk som jämställer människor med hundar. Han är på möten med människor som vill se kalifat växa fram.

De senaste dagarna har det framkommit väldigt många bevis på att den han säger sig vara, det han säger sig stå för, inte är den han är, eller det han egentligen står för. Åtminstone reses det många frågetecken kring vem han egentligen är.

Etablerad media gör det jobb som oetablerad media gjort i flera år, nämligen att granska vilka tillställningar och sammanhang det handlar om och kan ganska snart dra slutsatsen att det är väldigt graverande och skrämmande sammanhang det handlar om.

Han rör sig i sammanhang där människovärde och demokrati, feminism och allas lika värde är värt lika mycket som en fimp i en pissränna.

Vad gör hans parti då? Blir de rättmätigt förbannade och kräver hans avgång? Blir det rasande och protesterar mot att deras främste företrädare i regeringen vid flera tillfällen umgåtts med och uppenbarligen haft utbyte av människor som (bland mycket annat) vill upprätta kalifat och som föraktar allting som partiet i fråga rimligen borde stå för.

Jo, tjena…

I dag kom det fram att 19 av 21 MP-distrikt ställer sig bakom Kaplan. 19 av 21!!!

De vill ha honom kvar. De stödjer honom.

Den enda rimliga slutsatsen att dra är att Miljöpartiet ser på Kaplan som en av sina egna.

Det borde skrämma alla som röstade på det partiet i tron att det stod för något solidariskt och medmänskligt.

Jag har aldrig varit med om ett större engagemang runt något jag skrivit än det jag upplevt det senaste dygnet. Jag har aldrig upplevt ett starkare stöd för något jag skrivit offentligt än texten runt min egen berömda lunch, och Kaplans middag…(Som nu har växt och blivit mer än bara just den middagen…)

Det går att beröra och nå ut utan de stora mediala plattformarna. Det är verkligen en spännande tid vi lever i.

Jag tror en förklaring till den folkliga vreden rörande Kaplan är de dubbla måttstockarna. Det är inte lika för alla.

Människor styrs, tack och lov, av ett starkt patos. Det ger gott hopp om det här landet.

Att en kristen poet och opinionsbildare som helt öppet träffar representanter för ett demokratiskt inröstat parti bedöms på ett sätt, medan en minister i Sveriges regering flera gånger och över tid har mänskligt utbyte med fascister och islamister bedöms på ett annat sätt, sticker i ögonen hos folk.

Kaplan är folkvald. Han lever enbart på folks förtroende. Han är en av landets viktigaste personer.  Han är framröstad av folket. Hans lön betalas av dig och mig.

Jag? Nej du. Inte ens jag tror annat än att jag är självlärd författare som med hjälp av det skrivna ordet tar strid för det jag tror på.

Att vara tydligt kristen i offentligheten är som att be om stryk. Det är något som mediala rådgivare med panik i ögonen ber sina klienter att tona ner, sluta prata om. Att vara kristen är en provokation i dag. Att vara uttalat kristen är att vara punk.

Jag vet väldigt många kristna människor i offentligheten som inte vågar säga ett ord om son tro i rädsla för att bli jagade, kritiserade, avskedade, avsatta, utstötta.

Så ser verkligheten ut för kristna i Sverige 2016.

Det är för mig en gåta att en person som bjudit in hatpredikanter under sin tid som ordförande för Unga Muslimer utan att någon verkar bry sig, tillåts göra karriär i ett parti som alltid satt människovärdet och kampen mot rasism i främsta rummet.

Eller kan Miljöpartiet inte se rasismen när den kommer från muslimskt håll och riktas mot kristna eller judar? Är en muslin per definition alltid i underläge, alltid skyddsvärd och den kristne alltid i majoritet och alltid en förtryckare?

Många tycks resonera så.

Rasismen i samhället ser dock väldigt annorlunda ut nu för tiden. Kanske var det lättare när man kunde skylla allt på tokhögern och de packade marscherande skinnskallarna. Det ÄR enklare att ha en tydlig, visuell fiende. Det ÄR enklare att redan på förhand veta vem som är skyldig och vem som är skyddsvärd.

Men världen ser inte ut så länge. Den är långt mer komplicerad. Nu är det plötsligt människor som vänstern och andra (en rörelse jag själv tillhört och fortfarande har stor respekt för) tidigare omhuldat och skyddat som träder fram och utgör hot och slungar rasistiska slagord mot andra. Hur gör man då? Vågar man vrida sig ut ur sitt sekteristiska tänkande och faktiskt ta striden, ta kampen för den utsatte, för den svage, för den förtryckte, även när rollerna ändrats?

Det är så många trådar i detta, det är inte bara den aktuella middagen, det är synen på islam och kristendom, vår naiva inställning till vem som i vår bok kan vara förtryckt och vår cementerade syn på vem som är förövare. Det är också medias roll i det hela. Har media också varit en del av en cementerade syn på förövare och offer? Är det därför som alternativ media skrev om Kaplans samröre med islamister redan för flera år sedan och SVT  först häromdagen slog upp det, och dessutom försökte få det till att det var deras egen nyhet?

Vad händer med oss och våra politiska vanor när förövaren och offret byter plats?

Att Kaplan nu står och säger att han är feminist och tror på allas lika värde skorrar bara falskt. Jag tror helt enkelt inte på honom. Och en politiker man inte tror på är inte längre en politiker.

Jag har alltid satt en ära i att stå fri och utanför.

Under mina (relativt få) år som omhuldad av etablissemanget kände jag mig ofta missanpassad, konfunderad och styrd.  Jag hörde inte hemma där.

Jag gjorde avkall på min övertygelse och jag kompromissade med mitt hjärta.

Det är nog det sämsta man kan göra. När man börjar köpslå med sin själ är man illa ute.

Jag vet inte om ni minns hur det var, det har gått lite tid sedan dess och jag har nästan glömt det själv. Men när jag ser rubrikerna runt Kaplan blir jag påmind.

Jag var en i sammanhanget obetydlig poet som åt lunch med folkvalda, samma folkvalda som andra personer (läs Soran Ismail) kunnat äta lunch med utan att någon enda människa brydde sig om det (med stor sannolikhet för att Soran I är en av de “goda” och “toleranta”, vilket betyder att han har samma åsikter om allting som majoriteten av journalisterna).

Expressen satte fyra reportrar och ett gäng flottiga papparazzi-fotografer och lyckades få min lunch med folkvalda politiker att förvandlas till “Birros hemliga möte med SD-toppen”.

Just ordet “hemliga” är lite rörande i sammanhanget eftersom vi satt vid ett fönsterbord på en välkänd restaurang i Gamla Stan,vid  en av Sveriges kanske minst hemliga gator överhuvudtaget.

Krogen är känd för att både journalister och politiker brukar gå dit för att äta lunch, Så den var på det sättet allting annat än just hemlig.

Vi åt vår lunch och snackade om livet, om kärleken, om media och om politik. Plötsligt stod det en fotograf utanför fönstret och tog en massa bilder av oss. Strax hade vi en reporter där och i tryggt förvar i det höga huset på Kungsholme satt ytterligare två och dirigerade spektaklet…

Jag har alltid satt en ära i att umgås med alla sorters människor. Så fort jag kommer in i ett rum där alla tycker samma sak vaknar punkaren i mig. Det börjar klia över hela kroppen och jag får panik. Jag har också alltid varit intresserad av att ha örat mot marken och jag har alltid haft en djup respekt för det som Lundells sjunger om, nämligen att det alltid är “folket som bygger landet”.

Jag vill lyssna och försöka förstå och det enda sättet att lyssna och försöka förstå är att träffa människor. Det är vad en journalist bör göra och det är vad jag gjorde. Trots, eller kanske tack vare, att jag inte är journalist…

Jag blev jagad som om jag slagit ihjäl någon. Ännu till denna dag har jag svårt att förstå vad mitt brott bestod i.

Konsekvenserna lever jag fortfarande i. Exakt alla redaktioner stängde sina dörrar samma eftermiddag.

Mitt namn och mitt yrke skulle släpas i smutsen. Jag blev pestsmittad, en person det inte gick vistas i samma rum som. Jag förlorade alla minna jobb, blev mordhotad och uthängd på sociala medier, och det grävdes tusen gropar som de turads om att knuffa ner mig i.

Särskilt de krafter som högt och tydligt ansåg sig “älska olika” hatade med en iver som skrämde och äcklade mig. Tänk vilket nederlag för ett hjärta att skryta med att man älskar olika och sedan mrodhota en människa som…öh….älskar olika…

Det var uppenbart att både media och rätt-tänkarna ansåg att jag gjort mig skyldig till ett grovt brott när jag frivilligt träffat dessa folkvalda.

Jag avkrävdes på svar rörande min lojalitet och sympatier. Jag stämplades som en sorts förrädare.  Jag hade svikit det fina lojala kotteri som givit mig alla chanser.

Jag hade svikit etablissemanget och detta etablissemang straffade mig därför skoningslöst. Många hånskrattade högt och öppet.

Människor jag arbetat med dagligen i sju, åtta år vände mig ryggen. Vännner sade upp bekantskapen och jag ombads ideligen att göra avbön, att be om ursäkt, att förklara mig.

Men jag renades också av allt det där. Jag kom fram till att det inte är min uppgift att vara eliten till lags. Det enda ansvar jag har är emot mig själv, mina barn, de jag älskar och mot mitt skrivande. De enda jag bryr mig är människor som läser det jag skriver, alla de som kallas “vanligt folk”.

Mehmet Kaplan har dansat förbi besvärande omständigheter förut. 2014 likställde han jihadister som reser till Syrien för att mörda, med svenskar som reste till finska vinterkriget. Det blev några rubriker men inget som störde honom nämnvärt.

Den här gången har alltså en högt uppsatt minister ätit middag med och suttit vid samma bord som en synnerligen  högerextrem person som varit med om att skrika “död åt de armeniska hundarna” på Sergels Torg för några dagar sedan.

Men Kaplan står på “rätt” sida. Han är en av de “goda”. Kanske är det därför som han kommer undan med en feg pressrelease där han  pliktskyldigt tar avstånd från, som han skriver, “alla typer av högerextrema yttringar”.

Om man betänker min relativa obetydlighet och konsekvenserna jag fick utstå är det väl inte mer än rimligt att en av landets högsta ministrar tar konsekvenserna och avgår.

Eller vad säger våra kära vänner i Researchgruppen? Vad säger alla ni som jagar och frustar, och skriker, och hotar i alla andra sammanhang? Vad säger ni, kära kvällstidningar? Vad säger ni andra, ni politiska reportrar som skadeglatt applåderade när jag rasade ut ur alla sammanhang?

Egentligen haltar jämförelsen rätt rejält. Jag åt lunch med demokratiskt folkvalda politiker som på demokratisk väg röstats fram av människor i det här landet. Jag åt lunch med politiker! Jag utnyttjade en demokratisk rättighet och skyldighet, att samtala, att lyssna, att försöka förstå.

Kaplan åt sin lunch med facistiska uppviglare som likställer armenier med hundar och skrikandes på Sergels Torg mitt i Stockholm skriker att de ska dö.

Så, medborgare, vem har egentligen visat prov på dåligt omdömde i allt detta?
Det ska bli spännande att se hur det här utvecklar sig.

Marcus Birro, fri författare.

[adinserter block=”3″]

Vad innebär det att vara författare?

Det är mer än ett yrke. Det är ändå samtidigt ingenting som är märkvärdigare än något annat. Det är både ett yrke och en läggning, en medfödd defekt, en brist, ett tomrum, en svart vind, en vemodig sång i hjärtat som startar igen och igen.

Jag har givit ut sjutton böcker och det känns som om jag inte börjat än.

Man bygger något med sitt liv genom sitt skrivande. Att ge ut en bok kan vem som helst göra, att ge ut två kräver något mer.

Att vara drygt fyrtio och ha givit ut sjutton är galenskap. Eller snarare raka motsatsen egentligen…Medicin mot galenskapen.

För det finns inget alternativ. Jag har aldrig haft några andra kryss på min karta. Det enda jag drömde om var att bli författare. Det var en dröm som var nedlagd i mig från början. Det fanns inga alternativ. Jag har aldrig haft en plan B med mitt liv.

Det jag gör är att hålla marken där den drömmen slog ner helig och fri från ogräs, från nöjen, droger, lättja och annat som vill flytta min uppmärksamhet från denna plats.

Skrivandet är också en nyckel till att begripa omvärlden. Den stiger nämligen hela tiden. Den hotar dagligen att svämma över sina breddar. Så jag bygger vallar med hjälp av orden. Jag skriver mig till en glänta där jag kan slå mig ner ett tag. Jag hugger mig en väg framåt med hjälp av skrivandet.

Men en författare är också en motståndsman, en partisan.

Det är här jag möjligen skiljer ut mig från mina andra författande kollegor.

Jag riskerar nämligen något dagligen med det jag skriver. Jag går emot strömmen. Jag håller inte käften. Jag viker inte ner blicken.

Det gör mig inte till en märkvärdig eller till en bättre författare, men det gör mig mänsklig och stolt i mina egna ögon.

En författare bygger något med sitt författarskap. Alla böcker jag givit ut är byggstenar i detta bygge. Det finns ingen fast form eller ens en ritning till det jag bygger, det får bli som det blir.  Sten läggs på sten och när allt är färdigt en dag kanske man kan se vad det föreställer…

Jag skriver eftersom det är allt jag kan. Jag skriver eftersom världen är en sådan fruktansvärt obegriplig plats att vara i.

Som jag ser det, och det jag har upptäckt efter alla dessa år som utgiven författare, och efter att ha varit med om ett och annat, är det bara arbetet, alltså skrivandet, och kärleken som kan hålla en människa vid liv.

Det är rätt mycket ”vad var det jag sade” i mitt hjärta just nu.

Ohlsson Wallin i Expressen, Erik H i DN som ger mig och andra rätt när vi vågade, orkade, ville och riskerade allt när vi beskrev verkligheten som den är, inte som vi i vårt rosa korrekta lilla moln önskade att den såg ut.

Min publicerade text i Expressen (kors i alla tak) om detta toppade både listan över mest läst artikel och mest delad artikel. Många tunga opinionsbildare som förvisso höll tyst när vi andra började skriva om det som sker, vågar nu själva skriva om det.

Mitt öppna brev till Mona Sahlin fick en oerhörd spridning. Jag är glad för det. Det bevisar att det går att påverka samhällsdebatten trots att man blivit portad ifrån alla stora mediala plattformar.

En del har kritiserat mig och anklagat mig för att uppvigla mot muslimer. Jag förstår inte det där. Jag uppviglar inte mot någon. Jag adresserar förtryckarna. Det borde alla göra. Det är inget större problem i andra sammanhang.

Detta att kleta rasist på alla som ser bilden som bilden ser ut är djupt ohederligt. Det är ovärdigt.

I Örebro läser jag om hur hemvändande terrorister erbjudits praktikplatser. Resultatet? De åkte TILLBAKA till mördandet.

Det var om detta mitt öppna brev till Sahlin handlade.

Kanske är det därför folk reagerar? Det är inte bara det att brottslingar, terrorister som rest till ett annat land för att ansluta sig till IS, som rest för att vara en del av en krigsförklaring mot den civiliserade världen, tillåts komma tillbaka, de erbjuds också praktikplatser, alltså arbete.

Och sedan ser vi alltså att en del av dessa terrorister åker tillbaka och fortsätta mörda. De får en paus i Sverige. De lägger ner sina vapen, reser obekymrat hem och  kan vila upp sig,  tjäna lite pengar, och bli omhändertagen av en stat de hatar, och efter några månader reser de tillbaka och fortsätter mördandet.

Är det verkligen rätt sätt att angripa den radikalisering vi ser i Sverige?

Att jag skriver detta, gör det mig till rasist? Gör det mig till islamofob? Betyder det att jag avskyr islam som religion och tror att alla muslimer är terrorister?

Nej på alla frågor.

Ett stenhårt rungande nej.

Att adressera förövarna är raka motsatsen till rasism! Det är att vara klarsynt, att värna den svaga och den utsatta mot den starkare. Det är att vara modig och medmänsklig.

Jag vägrar  rätta mig i de okunnigas och korrektas sylvassa led, duktiga idioter som går brottslingars ärenden i sin utsökta feghet att aldrig en enda gång våga tar ställning för någonting alls i sina liv.

[adinserter block=”3″]

Författare, journalister och kändisar som håller käften eller rättar sig i ledet, hukar under ängslan. De äcklar mig. Deras feghet äcklar mig. Deras slätstrukenhet, deras hat mot MIG och andra som vågar/orkar fortsätta är motbjudande.

Tänk om de ägnat lite tid åt att adressera förövarna och med samma iver fördömt allt det mördande, alla de våldtäkter, alla de terorrbrott, alla de kidnappningar, och allt den skändlighet som sker runt om i världen.

Istället ska de som vågar lyfta detta utsättas för antingen 1. Tystas ner. Och när detta inte går. 2. Kleta det förbannade rasist på personen i fråga och därmed klassa honom eller henne som en främlingsfientlig foliehatt som bara är ute efter att splittra och söndra.

Det stinker, alla ni politiskt korrekta broilers och generaler. Det stinker lång väg. Kliv ner från era förljugna hästar och låt oss mötas istället. Ta människors oro och ilska på allvar. Kom ut ur ur förbannade elfenbenstorn. Ta en promenad längst gågatan i Hedemora, i Ludvika, i Södertälje, i Vivalla utanför Örebro. Lämna era mediala medelklass-ghetton. Ta er ut ur låsta fästningar. Ha ett öra mot marken.

Jag har riskerat och förlorat det mesta för mitt ställningstagande, för mitt att få mitt skrivnas att verka fritt.

Jag tänker fortsätta med det. Jag är står trots allt inte ensam i allt detta.

Medielandskapet ritar oss på daglig basis. Allt mitt skrivande och det andra jag gör är gratis. Men vill man stödja poden och det jag gör finns möjligheten att göra det via Swish på nummer 1236779953

Ett från hjärtat STORT tack för ert stöd.

”April är en kall och nyckfull vän” sjunger Lundell.

Regnbågeväder.

Regn och sol, en hård vind som sliter i nätet runt byggnadsställningarna.

En vecka med barnen. De tar min hand och leder mig tillbaka in i världen.

Känns som jag rest mig bara för att falla igen. Det är tufft. Jag har under ett drygt år gått runt och både trott och hoppats att det ska lossna, att min talang ska ta mig tillbaka till yrket så att säga, så jag kan försörja mig. Men det är tvärstopp. Jag får be och kämpa mot bitterheten. Jag har advokater att betala, girighet från det gamla livet att parera.

Det förflutna verkar aldrig riktigt klara med oss.

Känns som allting blir grus i mina händer. Jag har en dröm när jag vaknar på morgonen att jag ska orka och kunna bygga något värdefullt under dagen men lusten har runnit ur mig, kraften har sinat. Motståndet, som annars alltid triggat mig, känns övermäktigt.

Jag orkar inte kriga.

Jag känner mig som ett löv i vinden, som virvlar och far, som hade hoppats att ta mark snart.

När jag somnar tätt intill Michaela lösgör sig mörkret som en stum rök. När jag får ligga nära mina barn och höra dem andas, känna deras värme och höra deras hjärtslag finns det både en nåd och en frid i de nerlagda vapnen.

Jag minns vad August Strindberg sade när någon frågade hur han kunde skriva en av sina ljusaste böcker, Hemsöborna, under en svår tid i sitt liv: ”Ibland måste man skriva som man vill att det ska vara”.

Skrivandet som en besvärjelse.

Jag kanske behöver ännu en viss tid under radarn, undan människors ständiga godtyckliga och lögnaktiga fördomar. Något är i rörelse men svallvågorna från detta något har inte riktigt nått mig än.