Blogg

Jag får inte riktigt ihop bitarna. Ena stunden är jag som Marcel Proust med gardinerna fördragna mot det iskalla regnet, liggandes i min säng och skrivandes långa meningar om kärlek i min kommande roman, en obotlig romantiker med för mycket fritid, en Lundell-kopia i munkjacka på Söders höjder som vill dikta och älska mig ut ur världen.

Nästa stund är jag en siken sanningssökare med rättvisepatos, en skriftställare som gärna klättrar upp på barrikaderna och tar litterär strid för det jag tycker är viktigt, riktigt och sant.

Men jag tror nog att det är två sidor av samma mynt, mer än motsägelsefulla personligheter.

Det är delar i yrket så att säga. Allt för få författare vågar ta ställning och tar de ställning gör de det i harmoni med sina kollegor och sina vänner. De tycker som alla andra.

Sedan har jag också extremt få författande vänner. Å andra sidan har jag få vänner överhuvudtaget…

Men jag tror verkligen på författaren som en gerillarörelse. Jag tror på människan som går åt motsatt håll. Jag avskyr likriktning. Jag tycker så illa om feghet, om att ha makt och möjlighet men att missbruka den genom att stryka rätt ryggar.

Om ni visste hur många falska, livrädda karriärister det finns på landets redaktioner. Men det vet ni kanske redan.

En vän sade till mig härom dagen: ” Vi måste få upp dig på banan igen så du inte blir en av de där som blir erkända och berömda först efter din död”.

Jag har alltid trott att det var mitt öde. Jag kan ärligt säga att jag aldrig gjort något för att bli berömd eller populär. Jag har aldrig tagit den enkla vägen. Jag vet inte ens hur den vägen ser ut. Jag vet inte hur man hittar den vägen. Gud har en annan plan med mig och det är inte alltid jag sympatiserar med den planen men jag har alltmer kommit att acceptera den.

Mitt kall är att skriva som det är. Mitt kall är att använda det vapen jag blivit given, det skrivna ordet, och slåss för sanningen, för den lilla människan, för så kallat vanligt folk, för alla dem som inte har ordet som makt och vapen och för alla dem i vårt land som känner att makten och eliten inte ser dem, som känner sig förödmjukade och satta på undantag.

Det är inget arbete som ger stålar och guld. Det är inte heller, och detta är viktigt, ett arbete som är viktigare än någon annans arbete. Till skillnad mot ryktet ser jag inte mig själv som en särskilt betydelsefull person. Till skillnad mot ryktet tar jag faktiskt inte mig själv på ett allt för stort allvar. Men jag är stolt över uppgiften! Jag är stolt att jag har förmågan att vara till tjänst.

För det är ett arbete som ger en djupt liggande mening.

Och det är värt mer än allt guld.

Jag har levt halva livet ensam.

Jag vill inte leva ensam längre. Jag vill ha ett bullrande hus, spring i dörren, onödigt mycket disk att diska, kaos, skratt, röster, tassande i dörrposten. Jag vill ha hallen full av okullvräkta skor. Jag vill ha jackor slängda på golvet. Och en trädgård. Jag vill ha en trädgård med uselt odlade krusbär. Jag vill ha ett bibliotek och böcker hela vägen till taket. Jag vill ha min M där och mina barn och alla hennes barn och en familj som är som en blomma som slår ut varje morgon, som en solros, som en stolt, leende blomma av ljus som sträcker sig mot solen…

Nytt terrorhot mot Sverige alltså… Inga kristna fundamentalister den här gången heller.

Jag minns när en del började prata om de eventuella riskerna med islamistisk fundamentalism i svenska förorter. Jag minns hur de raskt städades undan som rasister. Jag minns att jag själv tänkte att det inte kunde vara så illa. Inte kunde det frodas sektliknande enklaver i svenska förorter? Inte kunde vara det sant att det stod män och klockade sina kvinnor vid nedgången till tunnelbanan? Inte kunde det vara sant att det bildats parallella världar, små öar av hat och förakt där religiös fundamentalism frodades?

Jag värjer mig fortfarande mot detta med höger och vänster. Jag är inte höger! Jag står fri. Jag står på den plats jag krigat mig till och försöker beskriva det jag ser och formulera mig runt det. Men vänsterns svek i allt detta är dubbel. Dels vägrade de se problemen när de fick läge serverat på sitt bord, dels har de ägnat mycket tid, energi och hat åt att förfölja dem som haft modet att i solidaritetens namn uppmärksammat detta.

Vi som vägrar vika oss i den här kampen är inga fascister eller högerextrema idioter. Vi är empatiska, solidariska medmänniskor med patos som sr verkligheten som den är.

Sanningen har blivit satt på undantag i det här landet. Det har tassats och det har tassats runt den berömda gröten tills den blivit möglig och stinkande. Sedan har makten har satt fram en ny tallrik gröt och media, politiker och opinionsbildare har börjat tassa igen.

Detta har pågått i decennier.

Först det senaste året har etablerad media, politiker och de andra gjort det som vi andra försökt göra under en tid, nämligen att sätta en stor tas i den där gröten, vända upp och ner på skiten, skruva isär allting och se hur det är uppbyggt.

Alla har väl egentligen vetat det vi läser om idag, att IS har terrorister på plats i Sverige för att utföra terrordåd. Hur kom de hit? Tutade det upptaget i Monas lur? Har de kunnat gömma sig hos släkt och vänner? Har MP hjälpt dem?

Och ni! Ni som dryga 2700 som de senaste två dygnen försökt släcka ner min blogg. Vad gör ni om IS bombar era barns skola? Vad gör vi alla om det otänkbara händer, om IS lyckas genomföra en attack mot Sverige, hur blir det då med alla försvarstal riktade mot människor som offentligt visat sitt förakt för det västerländska? Hur tänker Svenska Kyrkan som ville plocka ner Jesus för och täcka för korsen för att välkomna muslimer? Hur blir det med alla aminers tystnad?

Är ni inte trötta på detta? Är ni inte trötta på er undfallenhet mot denna perverterade form av islam som hotar oss och våra barn?

Vi har alltså människor i vårt land som skulle jubla om de mördade era barn. Och många av er håller käften. Många av er hukar i gränderna. Många av er stöder förtryckarna. Många av er har mage att kalla era solidariska och toleranta. Det är ni som krattar manegen för terrorn. Alla ni som viftar undan debatten om den uteblivna handskakningen som en löjlig låtsasfråga. (Och det är många): Ni som helt håller käften om det ni vet. Ni som vägrar lägga ihop 1 plus 1.

Och alla ni moderata, fredliga muslimer som också håller tyst. Varför gör ni det? Varför höjer ni inte rösten och fördömer hatet och mördandet?

Vi måste stå enade mot barbariet. Vi måste verkligen se verkligheten som den är.

Jag minns hur upprörd en ung kvinna var i SVT Debatt efter valet 2014. Hon försvarade att hon plockat bort vänner från Facebook som röstat på SD. Jag uppskattade hennes ilska och henens patos. Jag minns att hon sade: ” Jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag reagerade när neofacismen tog över Sverige”.

Jag håller med. Men neofacismen och det hot vårt land lever under kommer inte ifrån ett demokratiskt parti. Vårt största hot, vänsterns största hot, demokratins och allas lika värdes största hot, kommer från islamismen.

Alla de som hukar nu, alla de som till och med försvarat barbariet, alla ni som hotar och jagar en sådan som mig, alla ni som helt blankt vägrar skriva om det som sker, alla ni som börjat skriva om det först nu fast ni vetat i flera år, alla ni som under galgen går till reträtt, skäms ni inte?

Det är vänsterns lakejer som skulle bli uppställda mot den blodig väggen först. Det är just ER frihet de hatar. Det är ERA barn de skulle ha slaktat med ett leende på läpparna.

Förstår ni inte det?

Det är därför jag tar sådana risker med mitt skrivande. För att jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag gjorde vad jag kunde för att vara en motkraft mot barbariet.

Har Malin Pekgul rätt i vad hon säger i SVT just nu är det en av de största svenska skandalerna i modern tid. Det är rätt många som är värda en ursäkt och upprättelse. Ett helt parti och alla dessa väljare tex…

Detta är bland det värsta jag hört. Svensk demokrati som en lekstuga för islamister. Svensk demokrati som en dörrmata för islamister och terrorister.

Jag säger inte att det ÄR så här. Jag säger bara att om det Pekgul, med stort mod, säger i direktsänd teve är sant, är det något grundläggande ruttet inte bara i Miljöpartiet, utan i svensk demokrati överhuvudtaget.

Det intressanta med detta är INTE att hånskratta åt två medmänniskor som uppenbarligen genomlever både en person och en politisk kris…

Det viktiga här är att den nya mediala ordningen, som jag är en del av, nu på allvar börjat kunna påverka både den gamla mediala ordningen, som jag en gång var en del av, och på verkligt allvar lyckas rikta sökljuset mot dubbla måttstockar, mot direkta lögner, mot orättvisor och mot hyckleri.

Jag törs skriva att utan den mediala explosion som skett de senaste två, tre åren hade nyheten om Miljöparitet aldrig blivit en nyhet.

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/katastrofsiffror-for-mp-s-sprakror-i-ny-sifo

Den märklige Zeman; rökaren, bohemen, sanningssägaren och fotbollstränaren Zeman fick en gång frågan:

– Vilka tre spelare är de bästa du tränat?

Den gode Zeman fimpade en cigg med klacken samtidigt som han tände en ny, tog ett djupt bloss, blåste ut röken och sade:

– Totti, Totti och Totti.

Det finns människor, Sedan finns det halvgudar. Sedan finns det Totti.

Totti är från himlen sänd. Han är den felande länken mellan Gud och människa. Han är allt du behöver. Han är lagkapten med Guds glitter i sina ögon.

Han är lojal. När historiens bok en gång ska skrivas kommer det vackraste kapitlet heta Totti.

Jag ska träffa honom en dag och krama honom. De kommer bli tvungna att ringa efter polis för att få bort mig.

Det sägs ibland att ingen är större än laget. Laget vinner alltid. Klubben var där först. Klubben finns kvar efteråt.

Men det finns inga givna sanningar utan enstaka, glittrande undantag. Fransesco Totti är det undantaget. Han är ambassadören som kom före sitt land. Han representerar både en svunnen tid och nuet. Han representerar en evig stad, ett evigt folk och han är så stor att det sjuder i mitt hjärta bara av att tänka på honom.

Dessutom avgör han fortfarande fotbollsmatcher. Han behövde bara röra bollen två gånger mot Torino för att vinna matchen åt Roma. Så gör man inte om man är en vanlig mänsklig en…. Så gör man bara när man är satt på den här jorden av Gud.

Igår tog vi tåget genom den blåsiga solen, genom åkrarna och till Uppsala. Vi åt en utsökt middag på stationen och en promenad genom staden. Uppsala är en vacker stad. Vi besökte Domkyrkan och hängde nere vid Fyrisån.

Klockan 18 mötte vi upp med Mohamed Omar, Glenn och de andra på restaurang Oasia mitt i staden.

Jag hade inte väntat mig att det skulle komma en enda person för att lyssna på vår oss men när vi började lösa våra dikter var lokalen fullsatt. Vilken glädje att ännu en gång få läsa dikter och bara just läsa dikter…

Och vilken glädje att det kom så mycket folk.

Särskilt Omars sista dikt om schackspelet och döden berörde mig djupt.

Det var också en befrielse att få ägna sig åt enbart poesi under en kväll…

Det blev en riktig fin kväll och jag vill verkligen tacka Omar, publiken och arrangören.

(Bilden är från ett tidigare framträdande).

.

Har under dagen varit och arbetat intensivt med ett nytt spännande tv-projekt och ser nu presskonferensen med statsministern rörande Kaplan.

Det är en häpnadsväckande brist på ryggrad jag ser. Det är en närmast klinisk brist på mod, karaktär, tydlighet och upprättelse.
Statsministerns feghet och flathet inför exakt allting som kräver ställningstagande är flottigt och fasansfullt.

1. Jag snubblade över min första roman igår.

   Jag skrev den sommaren 1998 och den gavs ut våren 1999.

   Jag föll genom tiden, till den där vårdagen när jag satt ensam på en av korgarna intill Sjuans Ölhall på releasedagen, i Morgans skinnjacka, och drack mina öl och vi hade en tillställning på Klara Kök och Bar sedan och det var fint, vänner, press, intervjuer, vitt vin, salta pinnar, uppläsning och jag hade fått blommor när jag kom hem, de stod och väntade mot ytterdörren, för jag var hemma först av alla, anspänningen hade tagit ut sin rätt och jag mindes också veckan före när förlaget skickade en kartong med boken till Sveriges Radio där jag jobbade då, med Frank i P3, och förlaget höll till på Humlegårdsgatan precis i närheten och innan sändning den där vårvinterkvällen tog jag ut böckerna ur sin kartong och bläddrade i dem, satte min näsa mellan sidorna, läste lite, försökte ta in det faktum att jag äntligen skulle få ge ut en roman och jag hade givit ut två diktsamlingar före den där boken, 1992 och 1997, men en roman är en roman är en roman, och skriver man roman är man författare på riktigt och jag ville skriva en lång och besvärlig kärleksroman där ingenting hände och man får nog lov att säga att jag lyckades med det, boken utspelar sig till det yttre under ett dygn i Joakims liv men allt av värde sker på insidan och jag tror inte att den boken förändrade en enda människas liv på något sätt alls, men den förändrade mitt liv eftersom den bevisade för mig att de där drömmarna jag alltid burit med mig, eller det är egentligen en enda dröm, gick att göra verklig.

   Jag var författare.

   Sedan dess har jag givit ut ytterligare 15 böcker och de flesta av dem har sålt bra mycket mer än den där första romanen men ingen bok brände mina fingrar på samma sätt när jag plockade upp dem ur sina kartonger.

2.