En poets ilska under det nya terrorhotet…

Nytt terrorhot mot Sverige alltså… Inga kristna fundamentalister den här gången heller.

Jag minns när en del började prata om de eventuella riskerna med islamistisk fundamentalism i svenska förorter. Jag minns hur de raskt städades undan som rasister. Jag minns att jag själv tänkte att det inte kunde vara så illa. Inte kunde det frodas sektliknande enklaver i svenska förorter? Inte kunde vara det sant att det stod män och klockade sina kvinnor vid nedgången till tunnelbanan? Inte kunde det vara sant att det bildats parallella världar, små öar av hat och förakt där religiös fundamentalism frodades?

Jag värjer mig fortfarande mot detta med höger och vänster. Jag är inte höger! Jag står fri. Jag står på den plats jag krigat mig till och försöker beskriva det jag ser och formulera mig runt det. Men vänsterns svek i allt detta är dubbel. Dels vägrade de se problemen när de fick läge serverat på sitt bord, dels har de ägnat mycket tid, energi och hat åt att förfölja dem som haft modet att i solidaritetens namn uppmärksammat detta.

Vi som vägrar vika oss i den här kampen är inga fascister eller högerextrema idioter. Vi är empatiska, solidariska medmänniskor med patos som sr verkligheten som den är.

Sanningen har blivit satt på undantag i det här landet. Det har tassats och det har tassats runt den berömda gröten tills den blivit möglig och stinkande. Sedan har makten har satt fram en ny tallrik gröt och media, politiker och opinionsbildare har börjat tassa igen.

Detta har pågått i decennier.

Först det senaste året har etablerad media, politiker och de andra gjort det som vi andra försökt göra under en tid, nämligen att sätta en stor tas i den där gröten, vända upp och ner på skiten, skruva isär allting och se hur det är uppbyggt.

Alla har väl egentligen vetat det vi läser om idag, att IS har terrorister på plats i Sverige för att utföra terrordåd. Hur kom de hit? Tutade det upptaget i Monas lur? Har de kunnat gömma sig hos släkt och vänner? Har MP hjälpt dem?

Och ni! Ni som dryga 2700 som de senaste två dygnen försökt släcka ner min blogg. Vad gör ni om IS bombar era barns skola? Vad gör vi alla om det otänkbara händer, om IS lyckas genomföra en attack mot Sverige, hur blir det då med alla försvarstal riktade mot människor som offentligt visat sitt förakt för det västerländska? Hur tänker Svenska Kyrkan som ville plocka ner Jesus för och täcka för korsen för att välkomna muslimer? Hur blir det med alla aminers tystnad?

Är ni inte trötta på detta? Är ni inte trötta på er undfallenhet mot denna perverterade form av islam som hotar oss och våra barn?

Vi har alltså människor i vårt land som skulle jubla om de mördade era barn. Och många av er håller käften. Många av er hukar i gränderna. Många av er stöder förtryckarna. Många av er har mage att kalla era solidariska och toleranta. Det är ni som krattar manegen för terrorn. Alla ni som viftar undan debatten om den uteblivna handskakningen som en löjlig låtsasfråga. (Och det är många): Ni som helt håller käften om det ni vet. Ni som vägrar lägga ihop 1 plus 1.

Och alla ni moderata, fredliga muslimer som också håller tyst. Varför gör ni det? Varför höjer ni inte rösten och fördömer hatet och mördandet?

Vi måste stå enade mot barbariet. Vi måste verkligen se verkligheten som den är.

Jag minns hur upprörd en ung kvinna var i SVT Debatt efter valet 2014. Hon försvarade att hon plockat bort vänner från Facebook som röstat på SD. Jag uppskattade hennes ilska och henens patos. Jag minns att hon sade: ” Jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag reagerade när neofacismen tog över Sverige”.

Jag håller med. Men neofacismen och det hot vårt land lever under kommer inte ifrån ett demokratiskt parti. Vårt största hot, vänsterns största hot, demokratins och allas lika värdes största hot, kommer från islamismen.

Alla de som hukar nu, alla de som till och med försvarat barbariet, alla ni som hotar och jagar en sådan som mig, alla ni som helt blankt vägrar skriva om det som sker, alla ni som börjat skriva om det först nu fast ni vetat i flera år, alla ni som under galgen går till reträtt, skäms ni inte?

Det är vänsterns lakejer som skulle bli uppställda mot den blodig väggen först. Det är just ER frihet de hatar. Det är ERA barn de skulle ha slaktat med ett leende på läpparna.

Förstår ni inte det?

Det är därför jag tar sådana risker med mitt skrivande. För att jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag gjorde vad jag kunde för att vara en motkraft mot barbariet.