Jag får inte riktigt ihop bitarna. Ena stunden är jag som Marcel Proust med gardinerna fördragna mot det iskalla regnet, liggandes i min säng och skrivandes långa meningar om kärlek i min kommande roman, en obotlig romantiker med för mycket fritid, en Lundell-kopia i munkjacka på Söders höjder som vill dikta och älska mig ut ur världen.
Nästa stund är jag en siken sanningssökare med rättvisepatos, en skriftställare som gärna klättrar upp på barrikaderna och tar litterär strid för det jag tycker är viktigt, riktigt och sant.
Men jag tror nog att det är två sidor av samma mynt, mer än motsägelsefulla personligheter.
Det är delar i yrket så att säga. Allt för få författare vågar ta ställning och tar de ställning gör de det i harmoni med sina kollegor och sina vänner. De tycker som alla andra.
Sedan har jag också extremt få författande vänner. Å andra sidan har jag få vänner överhuvudtaget…
Men jag tror verkligen på författaren som en gerillarörelse. Jag tror på människan som går åt motsatt håll. Jag avskyr likriktning. Jag tycker så illa om feghet, om att ha makt och möjlighet men att missbruka den genom att stryka rätt ryggar.
Om ni visste hur många falska, livrädda karriärister det finns på landets redaktioner. Men det vet ni kanske redan.
En vän sade till mig härom dagen: ” Vi måste få upp dig på banan igen så du inte blir en av de där som blir erkända och berömda först efter din död”.
Jag har alltid trott att det var mitt öde. Jag kan ärligt säga att jag aldrig gjort något för att bli berömd eller populär. Jag har aldrig tagit den enkla vägen. Jag vet inte ens hur den vägen ser ut. Jag vet inte hur man hittar den vägen. Gud har en annan plan med mig och det är inte alltid jag sympatiserar med den planen men jag har alltmer kommit att acceptera den.
Mitt kall är att skriva som det är. Mitt kall är att använda det vapen jag blivit given, det skrivna ordet, och slåss för sanningen, för den lilla människan, för så kallat vanligt folk, för alla dem som inte har ordet som makt och vapen och för alla dem i vårt land som känner att makten och eliten inte ser dem, som känner sig förödmjukade och satta på undantag.
Det är inget arbete som ger stålar och guld. Det är inte heller, och detta är viktigt, ett arbete som är viktigare än någon annans arbete. Till skillnad mot ryktet ser jag inte mig själv som en särskilt betydelsefull person. Till skillnad mot ryktet tar jag faktiskt inte mig själv på ett allt för stort allvar. Men jag är stolt över uppgiften! Jag är stolt att jag har förmågan att vara till tjänst.
För det är ett arbete som ger en djupt liggande mening.
Och det är värt mer än allt guld.