Något av de viktigaste som finns inom all opinionsbildning är den så kallade värdegrunden.
Den utgör själva fundamentet som en rörelse, en människa, en familj eller ett parti bygger sina visioner på. Värdegrunden är också det ibland outtalade bygge var på hela samhället vilar. Ett land bygger sin identitet på sin värdegrund.
Ett samhälle som Sverige har genom åren av demokratisk utveckling kommit ganska långt i arbetet med en kollektiv och gemensam värdegrund.
Till denna hör alla människors lika värde, solidaritet med de svaga, främjande av kvinnors och homosexuellas rättigheter och en frihetlig tanke att alla får tro på vilken Gud de vill, eller vara fria att inte tro på någon Gud alls.
Låt oss återkomma till vilka det är som hotar denna värdegrund mest.
Ett parti som Sverigedemokraterna har under lång tid blivit motarbetade, diskvalificerade och ratade av det övriga politiska etablissemanget. Som bas och grund för detta har just partiets värdegrund angetts. Partiet har blivit beskyllt för att inte uppfylla de kriterier som ett svenskt politiskt parti måste uppfylla. Deras värdegrund har blivit angripen. De har inte ansetts som rumsrena på grund av sin historik. trots sin demokratiska legitimitet har alla som överhuvudtaget haft en dialog med partiet blivit socialt stigmatiserade, förföljda och misskrediterade.
Samtidigt har SD aldrig haft någon verklig, praktisk och faktisk politisk betydelse. De har blivit åsidosatta av etablissemanget. Alltså har deras faktiska och politiska makt varit liten.
Låt mig nu klargöra min egen värdegrund. Jag är i botten en demokratisk socialist. Jag kommer från ett klassikt arbetarhem där min mor jobbade i vården och min farsa kom som arbetskraftinvandrare från Italien och arbetade som vaktmästare tills han pensionerades. Min far var aktiv i både fackföreningsrörelsen och vänsterrörelsen. Jag är uppväxt med Mikael Wiehe och Che Guevara på väggen.
Jag är med stolthet en del av dem tidiga svenska vänstern som såg orättvisorna i världen och ville göra något åt dem. Detta var alltså långt innan den svenska vänstern beslutade sig för att alla orättvisor inte är lika mycket värda. Detta var långt innan den svenska vänstern bestämde sig för at vissa grupper i samhället alltid är offer och andra alltid förövare.
Min egen resa har tagit mig från socialbidrag och svårt skuldsatt alkoholist till nykter innehavare av ett aktiebolag med en omsättning på miljoner och tillbaka till den ruta 1 där jag står just nu. Min egen resa har förändrat och förvandlat mig. En del skulle säkert kalla det en klassresa men jag ser det inte så. Jag är trogen det rättvisepatos som jag fått med mig hemifrån. Jag ser orättvisor där de dyker upp och jag adresserar förövarna. Jag har örat mot marken. Jag är en del av folket. Svensk vänster (och svensk miljörelse, från vilken MP är sprunget) har sedan länge lyft örat från marken och föraktar i hemlighet alla fattiga knegare som är inte vet bättre. Vänstern har kommit att förakta
de svaga.
Jag minns diskussioner med mina leninistiska vänner inne på Stage Door 1991, hur de försvarade terrorister som bombade oskyldiga och en av mina första publicerade insändare handlade om dödsdomen (fatwan) mot författaren Salman Rudshide. Veckan innan hade jag publicerat en text som försvarade en generös invandring. Mitt engagemang har hela tiden sin botten i värnandet av de svaga, den bär eftersom den är förankrad i en värdegrund.
Jag blir därför rasande när den elitistiska vänstern vill avfärda mig som höger. Jag mötte en bekant i går, uttalad vänster, som ville tacka för mitt skrivande, och vi talade om det där, hur allting flyter, hur allt är i rörelse, hur det som var vänster inte är det läge och hur det inte alls är samma hot mot demokratin nu som då men att vänstern inte riktigt verkar ha hängt med i alla turer. De står kvar där de stått i alla år. De skapar sina fiender i mörkret, täljer fram dem som de alltid täljt fram dem, och ställer ut dessa pjäser i en värld och i en verklighet som ser helt annorlunda ut. Men sedan håller de ändå fast vid sina snidade fiender!
Det är obegripligt!
Därför är det inte svårt att se att det största hotet mot denna kollektiva, solidariska värdegrund ivi värdesätter så högt inte är högerextremism eller kommunsim eller Sverigedemokraterna. Det största hotet mot vår kollektiva, solidariska och inkluderande värdegrund kommer från militant muslimsk fundamentalism.
Så länge vänstern står stumma och förljugna inför detta uppenbara faktum kommer det förbli en sorts krampaktig tystnad runt detta. Därför kan ett politiskt etablissemang mobba ut ett folkvalt parti genom att hänvisa till värdegrunden, samtidigt som ett annat parti, vi kan kalla det Miljöparitet, får ministrar i en regering trots att en minister just nu obarmhärtigt skoningslöst pulvriserat varenda solidarisk tanke på värdegrund som man kan tänka sig.
Kaplans återkommande frottering med islamister bevisar för alla som orkar se att han inte delar ett enda gram av den kollektiva värdegrund som utgör svensk politik. Han har svikit denna värdegrund gång på gång, och när 19 av 21 MP-distrikt ställer sig bakom honom så har även Miljöparitet bevisat att man inte ställer sig bakom denna solidariska värdegrund.
Man bygger sin existens på något annat. Alltså borde rimligen samtliga andra partier, i rättvisans namn så att säga, vända MP ryggen, ge Kaplan sparken och peka med hela handen.
Hur är det möjligt att ett parti som blir uthängt som brytare av denna värdegrund medan ett annat blir applåderat och accepterat?
Kan man bryta värdegrunden på olika sätt? Är det ena sättet bättre än det andra? Jag begriper det inte.
Nu förväntar jag mig att både Fridolin, Kaplan och de övriga blir portade från Nobelfesten och att statsministern skriver arga debattartiklar om vilka fascister de är som vägrar acceptera den svenska vedertagna värdergrunden.
Vad tror ni? Kommer vi få se det?