Därför är folk förbannade.

Mitt öppna brev till Mona Sahlin fick en oerhörd spridning. Jag är glad för det. Det bevisar att det går att påverka samhällsdebatten trots att man blivit portad ifrån alla stora mediala plattformar.

En del har kritiserat mig och anklagat mig för att uppvigla mot muslimer. Jag förstår inte det där. Jag uppviglar inte mot någon. Jag adresserar förtryckarna. Det borde alla göra. Det är inget större problem i andra sammanhang.

Detta att kleta rasist på alla som ser bilden som bilden ser ut är djupt ohederligt. Det är ovärdigt.

I Örebro läser jag om hur hemvändande terrorister erbjudits praktikplatser. Resultatet? De åkte TILLBAKA till mördandet.

Det var om detta mitt öppna brev till Sahlin handlade.

Kanske är det därför folk reagerar? Det är inte bara det att brottslingar, terrorister som rest till ett annat land för att ansluta sig till IS, som rest för att vara en del av en krigsförklaring mot den civiliserade världen, tillåts komma tillbaka, de erbjuds också praktikplatser, alltså arbete.

Och sedan ser vi alltså att en del av dessa terrorister åker tillbaka och fortsätta mörda. De får en paus i Sverige. De lägger ner sina vapen, reser obekymrat hem och  kan vila upp sig,  tjäna lite pengar, och bli omhändertagen av en stat de hatar, och efter några månader reser de tillbaka och fortsätter mördandet.

Är det verkligen rätt sätt att angripa den radikalisering vi ser i Sverige?

Att jag skriver detta, gör det mig till rasist? Gör det mig till islamofob? Betyder det att jag avskyr islam som religion och tror att alla muslimer är terrorister?

Nej på alla frågor.

Ett stenhårt rungande nej.

Att adressera förövarna är raka motsatsen till rasism! Det är att vara klarsynt, att värna den svaga och den utsatta mot den starkare. Det är att vara modig och medmänsklig.

Jag vägrar  rätta mig i de okunnigas och korrektas sylvassa led, duktiga idioter som går brottslingars ärenden i sin utsökta feghet att aldrig en enda gång våga tar ställning för någonting alls i sina liv.

[adinserter block=”3″]

Författare, journalister och kändisar som håller käften eller rättar sig i ledet, hukar under ängslan. De äcklar mig. Deras feghet äcklar mig. Deras slätstrukenhet, deras hat mot MIG och andra som vågar/orkar fortsätta är motbjudande.

Tänk om de ägnat lite tid åt att adressera förövarna och med samma iver fördömt allt det mördande, alla de våldtäkter, alla de terorrbrott, alla de kidnappningar, och allt den skändlighet som sker runt om i världen.

Istället ska de som vågar lyfta detta utsättas för antingen 1. Tystas ner. Och när detta inte går. 2. Kleta det förbannade rasist på personen i fråga och därmed klassa honom eller henne som en främlingsfientlig foliehatt som bara är ute efter att splittra och söndra.

Det stinker, alla ni politiskt korrekta broilers och generaler. Det stinker lång väg. Kliv ner från era förljugna hästar och låt oss mötas istället. Ta människors oro och ilska på allvar. Kom ut ur ur förbannade elfenbenstorn. Ta en promenad längst gågatan i Hedemora, i Ludvika, i Södertälje, i Vivalla utanför Örebro. Lämna era mediala medelklass-ghetton. Ta er ut ur låsta fästningar. Ha ett öra mot marken.

Jag har riskerat och förlorat det mesta för mitt ställningstagande, för mitt att få mitt skrivnas att verka fritt.

Jag tänker fortsätta med det. Jag är står trots allt inte ensam i allt detta.