Det finns en person som kanske mer än någon annan förkroppsligar själva essensen av begreppet yttrandefrihet, nämligen konstnären Lars Vilks.
Här handlar det inte om tyckanden om hans konst utan ett klart och tydligt konstaterande av att han med risk för sitt eget liv i Sverige 2016 begagnat sig av den rättighet som journalister, författare, kulturarbetare och debattörer säger sig hålla helig.
Yttrandefriheten.
Visst står det ett skimmer runt detta ord?
I går medverkade han vid ett seminarium om yttrandefriheten i Göteborg.
Möttes han av stående applåder för sitt mod? Möttes han av respekt för att han faktiskt, till skillnad från alla trygga, radhus-murvlar, alla identiska medelklass-reportrar, riskerat något med sitt skapande? Möttes han av stöd, uppmuntran och en vilja att lyfta hans ärende, från representanter för en mediekår som officiellt alltid säger sig vara yttrandefrihetens frontsoldater?
Jo, tjena.
Han fick knappt en applåd igår när han satte sig på scenen.
Moderator Janne Josefsson berättar för GP att han blivit kontaktad av tunga, namnkunniga journalister som varit förbannade över att arrangörerna alls tagit dit honom.
Så ser alltså mediekårens totala svek ut. Så selektiv är lusten att hålla den älskade yttrandefriheten helig och intakt.
Dessa personer, förkämpar för allas rätt att få uttrycka sig, verkar alltså tycka att det är bättre att låta Vilks förtvivla någonstans ute i skogen. Bättre att lägga locket på. Bättre att glömma att han ens existerar.
Vilks har fått hela sitt liv sönderslaget. Han lever under ständig polisbevakning på okänd ort, har blivit utsatt för flera mordförsök och blir alltså mer eller mindre fortsatt föraktad av den kår som säger sig ha satt en ära i att alltid värna rättigheten att få uttrycka sig.
Här har vi alltså en konstnär som i egen hög person valt att riskera sitt eget liv för sin rätt att uttrycka sig och han är avskydd av media. Är inte det märkligt?
Hade det varit en ung man eller kvinna som blivit ertappad i ett afrikanskt land under ett reportage för att sprida information om en människovidrig diktator hade media älskat honom eller henne.
Men grejen är att Vilks valt fel. Han har gjort provokativ konst som riktat sig mot en viss form av religiöst barbari. Hade han istället gjort Jesus till läderbög hade han blivit inbjuden i alla de fina salongerna och hyllats för sin konst. Nu lever han isolerad och ständigt mordhotad.
Så ser det ut i Sverige 2016.
Den mediala elitens förakt för Vilks, deras tystnad och deras ovilja att stödja honom är ett av de grövsta angreppen på yttrandefriheten det här landet kan visa upp.