Hej Mona.
Du vet kanske inte ens vem jag är. Eller också är jag ett av de där namnen som fladdrar förbi ibland, fast oftare förut, när jag var en del av den där fruktansvärda mediala cirkusen…
Du kommer nog inte ens läsa det här. Men jag måste skriva detta ändå. Ibland är det ju så där, man måste berätta, man måste skrika rakt ut, man måste få alla floder av ord ur hjärtat.
Vi har träffats en gång. Fast du minns nog inte det. Det var 2010 och jag arbetade tillsammans med Lennart Ekdal i Kvällsöppet i TV4. Vi sände varje kväll inför valet det året och i ett av programmen var du med. Du var partiledare då och såg trött ut. Men du var väldigt trevlig. Jag minns att vi snackade om Milan och Serie A i reklampausen…
Jag minns dig även från 1994 när du släpades i den gyttjiga offentligheten efter att ha köpt en viss choklad med fel kreditkort. Du satt i fin vit blus och var ledsen vid ett långt bord. Jag satt hemma hos Ola i Gårda och drack sprit och vi undrade varför inte du förstod att en socialdemokrat som ertappas med en sådan där grej straffas hårdare än andra eftersom ni själva går ut med att ni är bättre än alla andra, att ni är mer solidariska.
Står man i veckopressen (inget fel i det för övrigt) och steker falukorv med sin Bosse och snackar om hur fint det är att betala skatt så blir fallet högre om man fifflar. Även om man, som du, fifflar bara lite…
Men du kom tillbaka! Och jag respekterar dig för det! Jag menar det verkligen. Jag har stor respekt för dig som person och människa. Du är ofta modig. Du vågar säga saker.
Men nu, kära Mona, har du hamnat alldeles galet…
Det har pågått i två år nu, detta med att vara ” nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”…
Bara den titeln är ett hån mot alla de människor som bränts i burar, våldtagits, kidnappats, förföljts, mördats, fördrivits och fått sina liv förstörda av militanta islamister.
Jag såg dig i SVT Opinion i torsdags och det var bland det sorgligaste jag sett i hela mitt liv.
Det var som att se Barcelona möta Halmia när halva Halmia är bakfulla.
Du var Halmia.
Verkligheten tar ingen hänsyn till det politiskt korrekta, Mona.
Den skiter i sådana som dig och din feghet. Verkligheten fostrar tusentals soldater som hatar dig, som hatar mig, som hatar mina barn, som hatar den här demokratiska toleransen som DU är sådan stor del av.
Då hjälper det inte att öppna en telefonlinje dit några mammor ringer.
Då hjälper det inte att kroka arm med Göteborgs ”starka kvinna” Ann-Sofie Hermansson och höra henne snacka om att ”hjälpa” dem som är på väg in i jihadism.
De ska inte hjälpas, Mona. De ska jagas. De ska lokaliseras. De ska straffas.
Och sedan händer det… Du står där och lyfter själv ämnet att det i Sverige finns väldigt många, väldigt, väldigt många människor som sympatiserar med IS, som hatar samhället de lever i, och som därför hatar dig och mig, och du säger, och nu citerar jag dig,
” Vi har varit dåliga på att prata om detta”…
Har vi det, Mona?
Vilken värld har du levt i under de här två åren?
Vi är många som varit i full färd under de här åren med att tala om detta. Men du har inte lyssnat. Vi är många som blivit stämplade som fascister, rasister, muslimhatare, islamofober, idioter. Vi är många små fått sparken från våra jobb. Vi är många som levt i den värld du inte tycks ha satt din fot i på länge, nämligen verkligheten.
Så vilka är ”vi”, Mona?
Hur har du anständigheten att stå i tv och hävda att ”vi” inte vågat tala om att det finns rätt många människor i Sverige som sympatiserar med den värsta rörelsen mot demokratin sedan nazismen.
Vi är många som talat om det. Vi är många som skrivit om det.
Men var har du varit, Mona?
[adinserter block=”3″]