Varje gång Ulf Ekman intervjuas i tv visas ett gammalt klipp från tidigt åttiotal där han talar i tungor. Det är samma klipp varenda gång, i trettiofem år. Ingen journalist är ett dugg intresserad att gå en enda centimeter bakom de där kulisserna de hjälpts åt med att ställa upp under alla de där åren.
Församlingen Livets Ord sektstämplades under en tid då Sovjet slog Sverige i ishockey med 13-0, när Berlinmuren skiljde tyskar från varandra och när det fanns två tevekanaler. Familjen Ekman blev attackerade med bomber i brevlådan, barnen hånades, medlemmar i församlingen fick sparken från sina jobb och kyrkan attackerades ideligen.
Ingen i media lyfte ett finger. Alla satt som hyenor på sina redaktioner och slickade sig om munnen. Deras mål var uppnått.
Minns ni Åke Gren? En präst som hade en avvikande uppfattning rörande synen på homosexuella. Jag delar inte hans uppfattning. Men det drev som drog igång mot honom och varenda kotte som överhuvudtaget satt sin fot i hans kyrkan under hans predikningar var anmärkningsvärt smutsigt.
Alla som vågat kalla sig kristna i offentligheten kan vittna om vilket drev man utsätts för. Jag har haft Researchgruppen (jag vet nu att det var dem som såg till att jag åkte ut från Expressen) efter mig. Jag har haft RFSU efter mig. Jag har haft varenda rättänkande elitist efter mig.
Jag har blivit offentligt angripen av dåvarande “kollega” Niklas Svensson, jag har blivit kallad både det ena och det andra av kända politiker, före detta partiledare och framstående kulturarbetare. Bara på grund av att jag tror på Gud.
Jag har blivit uppkallad på höga chefers svettiga kontor för att jag alls träffat framträdande ledare för svensk kristenhet. Jag blev tvingad att sluta skriva om Gud när jag arbetade på Expressen, jag har förlorat jobb och efter en berömd tweet om att islam står bakom de flesta terrordåd blev jag själv mordhotad ett tiotal gånger och hade tillfälligt polisbeskydd under en tid.
Många människor fördömde mig som islamofob (vilket jag inte är och aldrig har varit) och ägnade mycket tid åt att göra mitt liv så besvärligt som möjligt. De skickade attacker mot min Facebook och mot min hemsida.
Väldigt lite tid ägnades åt att fördöma de mord, den terror, de våldtäkter, de vidrigheter och de brott mot mänskligheten som begås i islams namn. Enklare då att angripa dem som faktiskt adresserar barbariet.
Jag har aldrig förstått det där.
Minns ni händelserna i Knutby. Det kom att bestämma synen på kristna under lång tid framöver. Det var bilagor, löpsedlar, mittuppslag och fördömanden dag ut och dag in i veckor.
Journalisters utsökta förakt för allt kristet är vida omvittnat. Jag kan berätta att föraktet möjligen bara står i paritet med okunskapen. De flesta ser kristendomen som något gammalt och förlegat och de ser på kristna som ett gäng efterblivna tokskallar som lever i en svunnen tid. Det är inte bara så att de föraktar kristna, de sätter ett värde i detta förakt eftersom de anser att allt kristet är att betrakta som symptom på svaghet och för något konservativt.
Men med islam träder nya villkor in. Att det är den lära som just nu hårdast fördömer homosexualitet hör man inte mycket om. Att deras kvinnosyn är från stenåldern vågar få feminister överhuvudtaget nämna. Att de förtrycker sina egna döttrar tassas det runt kring. Att många av dem (inte alla) avskyr vårt öppna, demokratiska samhälle är ett faktum som borde ha blivit klart för alla vid det hör laget…
När det gäller islam blir det plötsligt väldigt viktigt att hitta förmildrande omständigheter, att inte generalisera, att klä sig i huvudschal, att visa solidaritet och sympati och att rycka ut och FÖRSVARA en religion vars perveretrade version just nu utgör det största hotet mot alla former av civilisation.
När det gäller islam blir det plötsligt väldigt viktigt att sy på sig intellektuella förklaringsmodeller.
Islam har en särställning på det sättet. När Åke Gren fördömde homosexuella blev det riksnyheter dagligen i veckor. Delvis med all rätt. Men när imaner predikar samma sak blir det, för att uttrycka det milt, inte riktigt samma uppmärksamhet. Varför är det så här?
I Sverige har vi en ordförande för unga muslimer som INTE vill ta avstånd från IS.(I tv-intervju för något år sedan). Han ansåg frågan: ”Tar du avstånd ifrån IS” vara ”islamafobisk”.
Låt oss stanna vid det ett tag. Han vill alltså inte ta avstånd ifrån en terrororganisation som spikar upp barns huvud på pålar, som våldtar småflickor, som bränner folk levande i burar och som halshugger människor framför videokameror.
Att värna om homosexuellas rättigheter, om kvinnor och barn, om kristna minoriteter, om de svaga och utsatta har alltid varit vänsterns viktigaste egenskaper. Men när det är muslimer som förtrycker dessa grupper upphör plötsligt solidariteten.
Det är obegripligt.