Jag har levt som Marcel Proust senaste tiden. Byggnadsställningar utanför fönstren och varje morgon har jobbarna spikat upp plank för fönstren, stängt alla ventiler och sedan börjat borra.
Det är en mardröm.
Nu i helgen har det varit lugnare. Jag vaknade nyss av att en fågel satt och sjöng i det höga trädet ute på gården. Jag har inte hört de där fåglarna på länge. Borrarna har skrämt bort dem.
Barnen sover tryggt här intill. Jag gick upp och drack ett glas vatten. Mitt liv är en strid. Men i denna strid ryms en seger som jag alls inte är upphov till, en nåd och en seger som redan är vunnen. Jag försöker leva i den, försöker få mina böner att blomma och skingra dimman men det är svårt.
I lördags var jag i Stockholm med Michaela, vi strosade runt i den yra solen, åt lunch, fikade, promenerade, log och allting lade sig till rätta, som när en man hittar den sista pusselbiten under soffan.
En man behöver en uppgift, en plan, ett mål och ett sammanhang.
Samtidigt kräver mitt yrke ensamhet, kontemplation, frigörelse. Jag behöver stå fri och ensam.
Jag har nästan inga vänner kvar. Det är ingens fel, det är den moderna mannens dilemma och det är heller oftast ingenting jag saknar. Jag är inte en särskilt social varelse. Jag har Michaela och jag har mina barn. Jag hade en del folk omkring mig förut när jag var i det så kallade smöret, när jag gick gå på de röda mattorna och jobbade med tv och så där men de är borta. Ingen sörjer det. Inte heller jag. Knappast de heller.
Jag har dock väldigt många som hör av sig och det är gott att tänka på att jag inte är ensam i det som känns som ensamhet. Tack till alla er som hör av er och uppmuntran för det jag skriver och det jag gör.
Ingen av oss är så ensamma som vi tror. Och människor som alltid umgås med andra, som skrattar för högt på sena bjudningar, som har sina lucker uppbokade ett halvår i förväg, som har tusen namn att ringa, är ensammare än vad jag är.
Jag vet människor som är gifta med varandra, som har sin trygghet, som i själva verket byggt sin inbillade lycka med hjälp av sådana halvfärdiga figurer som undertecknad, som är så förtvivlat missnöjda med sina liv, som vill i väg, som drömmer om att tassa ut i garaget en gryning och tända lyktorna på sina bil, eller som står i regnet vid busshållplatsen och drömmer hårt och skoningslöst om att byta liv, lämna, fly, återupptäcka, vinna tillbaka kärleken.
Jag kan försäkra er att jag inte flytt eller lämnade någon. Jag hjälpte alla ut ur något som varit dött (inte hemskt eller svart, men dött) sedan länge.
Många människor betalar ett högt pris för att slippa vara ensamma. Det priset inkluderar paradoxalt nog att det blir just ensamma, fast på insida, inuti. De undgås med människor men rör sig planlöst och helt vilse i sitt hjärtas kammare och vrår.
Jag ville inte leva så. Så jag lämnade och upptäckte vad kärlek kan och bör vara för något, jag fann M, och jag är så väldigt tacksam för det.
Proust ja. Han låg ju hemma i sin säng i Paris med kartonger på väggarna och för fönstren och skrev långa meningar utan punkter. Han är ett geni. Har ni inte läst På spaning efter den tid som flytt så gör det. Den kommer förändra ditt liv.
Har låtit min roman maniera sig i tid ett tag men det börjar bli dags att dra upp den ur nu och skriva klart den. Den är värd det. Jag är värd det. Mina läsare är värda det.
Det är annandag påsk idag. Jag tackar Gud för att jag lever och ska försöka göra mitt bästa för att behålla ljuset i mitt hjärta.