Blogg

Sanningen är varken god eller ond. Den är konstant.

Samhällen, system, funktioner och maktelit har i alla år försökt att slipa på sanningen så att den bättre ska passa just deras syften.

Men sanningen är som ljuset i den där låten med Leonard Cohen, den hittar sin väg genom sprickorna i allting.

Bibeln talar om att sanningen ska göra oss fria och jag tror Gud menar att lögnen alltid förblindar oss, oavsett hur ljuv den kan verka till en början. Sanningen är inte alltid en plats i solen men sanningen är alltid första steget mot en bättre värld.

Vi måste veta vad vi har för att kunna lära oss att leva. Vi måste modigt se både våra förtjänster och våra brister för att växa som människor, som samhälle, som land.

Vi måste se verkligheten som den är för att kunna göra något åt den.

Sanningen om Sverige kan vara den svåraste och hårdaste lögnen i den fria världen. Vi älskar att se oss som ett föredöme i allting. I en del är vi det också. Men hur ska vi kunna veta när nästan alla delar av offentligheten väljer att ljuga för oss?

När ska vi förstå att vi levt under tusen ton av lögner? Vi har blivit brutalt matade med lögner, halvsanningar, nidbilder, mörkläggningar och smusslande under så många år.

Det är enkelt att bli avfärdad som en rättshaverist när man skriver om det här. Men jag törs faktiskt säga att jag vet väldigt väl vad jag talar om. Under många år var jag en del av den medla makten. Långt ifrån den viktigaste och mest korrumperande sektionen av denna mediala makt, men ändå.

Nu är jag på en annan plats, pank, tilltufsad, omstridd. Men jag är glad att jag är här. För min värld är ingen förljugen värld längre. Jag ser vad jag ser. Och jag skriver om det. Jag vägrar vika mig för åsiktsförtrycket. Det betyder inte att jag köper allt jag ser eller hör men det betyder att jag vill att sanningen ska komma upp på bordet.

I förlängningen handlar det om människosyn. Jag tror människor är kapabla att hantera sanningen. Jag tror att de är i sin självklara rätt att kunna hantera den. Att vara medborgare i en demokrati handlar om att faktiskt få veta hur demokratin ser ut.

Jag tror att allt journalistiskt skrivande borde handla om att lägga upp känsliga sanningar på bordet, för människor att ta del av.

I dag framkommer det att polisen har en särskild kod med nummer 291, som betyder att man av feghet hemlighåller att allt mer av polisens resurser går till att stävja bråk och problem rörande flyktingkrisen.

Det kan tex handla om tidskrävande uppgifter som att allt oftare ryka ut på larm om bråk vid Migrationsverkets boenden. Det är tydligen ett sådant stort problem att man inte vill berätta att det är stort problem.

Det är egentligen inga konstigheter. Men i och med att man fegt väljer att hemligstämpla det så växer ilskan hos folk, kanske egentligen mer på grund av mörkläggningen än problemet som sådant.

Vem gynnar man då genom att inte berätta det? Vem vinner på det? Vem vinner på denna fega svenska hållning rörande allting som uppfattas som känsligt?

En svensk tiger hetter det för rätt länge sedan. Vi kan utöka den kampanjen nu. En svensk håller käften, fegar ur, hemlighåller, smusslar, vägrar berätta sanningen.

Allt för att våga/orka/kunna möta sin självbild i spegeln…

På riktigt… Vad handlar detta om?

Det handlar om ett samhälle som kollektivt kollapsat. Det handlar om ett land som är så förbannat ängsligt att förlora sin självbild att en myndighet (som har som skyldighet att redovisa sitt arbete) hemligstämplar (alltså mörklägger) fakta om det som rör invandringen.

Det är ett skrämmande demokratiproblem att sanningen tycks vara för farlig för vissa, men okej för andra.

Fråga: Varför vågar inte polisen redovisa dessa fakta? Varför känner man sig tvingade att mörklägga detta?

Sverige är inte ett land fullt av rasister. Inte ens folk som röstar på SD är rasister. Sverige är ett land fullt av folk som vägrar bli behandlade som barn, som mindre vetande, som idioter. Folket har rätt att själva ta ställning till sanningen. Denna förbannade mörkläggning kommer bli en svart pendel som strax slår tillbaka och raserar hela skiten.

Jag hopas det sker snart och att vi i ruinerna av lögnen bytta ett solidariskt, varmt, inkluderande samhälle där myndigheter, politiker, fackpampar, polis media och resten av anhanget slutar behandla medborgarna som idioter.

[adinserter name=”marcusbirro.se – Mid”]

När kejsaren i sin guldprydda vagn, till folkets (ibland påtvingade) jubel körde ner mot vad vi idag känner som Forum Romanum hade han en tjänare vid ena örat som konsekvent viskade: ”Kom igår att du är dödlig, kom ihåg att du är dödlig..”.

Makten korrumperar. Det är inte, vad feministerna älskar att bygga sitt torn av teorier med, männens fel. Det är inte männen som varelser som korrumperar, utan det är makten som sådan.

Makten gör alla människor fartblinda. Det är nedlagt i själva företeelsen. Allt detta har alla vetat i alla tider. Det är inget val man kan göra. Man kan inte välja att inte bli fartblind. Det kommer med paketet.

Kommunal strys av en kvinna. Margot Wallström är kvinna. Det är två kvinnor som just nu är i hysteriskt blåsväder för att ha dribblat med pengar, bostäder, köer, lögner, halvsanningar och framförallt för att de har dribblat med människors förtroenden.

Ett förtroende väger så mycket tyngre än allting annat.

Nyss läste jag att 5000 personer lämnat Kommunal sedan de här nya skandalerna blev offentliga. Det är extremt hoppfullt. Det har länge funnits ett folkligt missnöje i Sverige men landet har alldeles för länge varit närmast lamslaget av undfallenhet, av missmod, av feghet.

Nu tar människor konsekvenserna av att ha blivit lurade, förda bakom ljuset och skamligt representerade.

Jag hoppas att alla lämnar Kommunal. Sluta betala en enda krona till företrädare  som skiter fullständigt i er och super upp era avgifter. Hur är det möjligt att ens överväga att vara kvar i ett fackförbund som så föraktfullt och högaktningsfullt skiter i sina medlemmar?

Lämna skeppet. Dra ut proppen. Sluta håll maktens arrogans under armarna. Det är folket som har makten. Utnyttja den.

Vad är det för ett land vi lever i?

En vänsterpartist berättar i Sveriges största tidning om hur han på fyllan ofredat flickor på krogen. Han verkar inte ett dugg ångerfull. Det verkar som om han blivit förvandlad till en varulv och att han därmed inte längre är herre över situationen.

Sedan gör han den i vänsterkretsar klassiska slutledningen att alla män är likadana och att alla män därmed styrs av sitt kön bara för att vänsterpartisten i fråga gör det..

Därmed är alla män skyldiga. Alltid. Du också! Bara genom att vara man är du ”möjlig våldtäktsman” som Margaretha Winberg hasplade ur sig vid ett tillfälle…

Men vänsterpartisten som skrev artikeln tar inte något personligt ansvar över att han beter sig som han gör utan han skuldbelägger mig, dig och alla andra män istället… Vi är lika skyldiga eftersom vi…öh…är män.

Va? Vänta lite nu… Blanda inte mig i det här! Jag är så innerligt trött på detta…

Jag avskyr grottbjörnar som ska tafsa flickor mellan benen och jag skiter vilket parti de tillhör. Jag vill inte bli nedsmetade med deras brottslighet.

Jag törs lova vår kommunistiske vän att jag varit full på krogen hundratusen gånger fler gånger än honom men jag har aldrig en enda gång utsatt en flicka för ofredande.

Så vi tar det igen. BLANDA INTE MIG I DINA PERVERSIONER.

Ta ditt ansvar!

Det är så uselt argumenterat, så fegt och så snedvridet att man blir sjösjuk i skallen av att försöka hänga med i hans tankegångar. Det är du och ingen annan som har ett allvarligt problem om du inte kan hantera sprit och börjar kladda på flickor som inte vill att du ska kladda på dem, när du är full. Du har problem. Sök hjälp för de problemen. Men kom inte och skuldbelägg vanliga, hederliga män som sköter sig bara för att du gör som du gör.

Jag är inte som du. Du är inte som jag. Tack gode Gud för det. Det finns inget manligt som återfinns i alla män och som tvingar oss att ta på flickor som inte vill att vi ska ta på dem.

Det är ett individuellt beslut som varje människa har att ta ställning till.

Det är brottslingar och äckel som gör sådant. Inte män. Ansträng er en smula och se skillnaden. Hur sjukt får det bli? Hur galet har ett land blivit när en man kan skylla ifrån sig på fullständiga främlingar bara för att man (tyvärr) råkar tillhöra samma kön som honom själv.

Vänsterpartiet verkar ha tappat det helt.

Jag kommer börja skriva om Italien, italiensk och europeisk fotboll igen.

Jag har gjort det i nästan tio år, först på Svenska Fans, sedan på Expressen, sedan även på TV4.

Jag startade januari 2007 och jag har verkligen saknat ett återkommande och konkret sammanhang för detta.

Jag har vunnit fina priser för mitt skrivande om fotboll, bland andra Aftonbladets Stora Bloggpris och Svenska Fans pris Guldskölden som Sveriges bästa sportjournalist och Sveriges bästa sportblogg.

Jag kommer skriva mest om italiensk fotboll, men också om övriga ligor och länder. Dessutom är det ju EM i sommar och Sverige och Italien är ju i samma grupp…

Bara en sådan sak…

Jag kommer samla allt mitt skrivande om italiensk fotboll på ett och samma ställe, nämligen här på www.marcusbirro.se under fliken fotboll.

Jag hoppas du vill följa med!

[adinserter name=”marcusbirro.se – Mid”]

Jag är lite ringrostig, jag märker det när det blir min tur att tala i den nästan fullsatta Missionskyrkan i Bankeryd.

Det är ingen självklarhet för mig att få resa runt och tala om tro längre så jag är väldigt tacksam över att Bankeryd vågade öppna sina portar, och jag är glad att så många ville komma och lyssna.

Mitt framträdande är lite ofokuserat men jag försöker göra så gott jag kan. Jag vill att publiken ska känna och veta att jag förändrats, att mycket har tonat ner i mitt hjärta där annat blommat upp.

Efteråt är det lång kö vid bokbordet och det är alltid en glädje att få ta emot så mycket uppskattning och signera sina böcker till människor efteråt.

I bilen tillbaka till hotellet berättar ungdomspastor Daniel om att göra något för någon annan utan att det sys, utan att det märks och kanske, tänker jag fast för sent när han åkt, är det vad skrivande kan vara i sina bästa stunder, små ljusa, trappsteg skrivna av någon annan men snickrade på av dig. Mina ord hjälper dig tillbaka till dig själv. Och tvärtom.

Så vill jag ha mitt skrivande.

100 miljoner människor.

Försök att fördela antalet i sitt sinne en stund..

Det är mycket folk…

Tänk dig din syn på världen, ditt hjärtas slag, dina drömmar, dina förhoppningar, dina minnen, dina omsorger om de du älskar.

100 miljoner sådana.

Precis så många, 100 miljoner människor är förföljda på grund av sin kristna tro. Det kanske kan vara svårt för oss att ens förstå det i Sverige, ett land som ägnat de senaste dryga hundra åren åt att göra oss av med Gud, och dessutom applådera oss själva över att göra det.

Varför är också vi kristna så flata, så tysta, så menlösa i detta?

Det är våra syskon det handlar om. Vår kristna tro kan på sin höjd kosta oss ett anseende eller några hånskratt men för många av våra syskon kan det kosta livet att hålla fast vid sin tro.

En del av oss fick betala ett något högre pris. Men vi är dumma/modiga nog att våga fortsätta stå upp för det vi tror på.

Och vi sviker de utsatta när vi balandar bort korten, vi sviker dem när vi vägrar att sätta ord på vilka det är som mördar och fördriver dem, och vi sviker dem när vi i rädsla för att stöta oss med det politiskt korrekta, börjar mumla i skägget och slutar använda ordet “kristna” och istället börjar mumla om “alla troende”.

Det är få som ordnar tåg på lastbilar genom huvudstaden för dessa 100 miljoner människor, ännu färre målar naglarna eller orkar uppbringa ens ett enda gram av energi för att bry sig om dem.

Det är sorgligt.

Jag har under flera år kritiserat ledningen (och det är viktigt för Svenska Kyrkan är onekligen fascinerande mångfacetterad) för Svenska Kyrkan rörande vad jag uppfattat som ett alldeles för ljumt och otydligt engagemang för de förföljda kristna.

Jag har aldrig påstått att de inte gör något alls, men jag har tyckt att de gör för lite och på fel sätt. Det har, för att tala klarspråk, inte varit svårt att se att Svenska Kyrkan hellre vinner poäng hos de politiskt korrekta i närområdet än att de bekymrar sig för våra kristna syskon i Mellanöstern.

För att på djupet bry sig om de förföljda kristna handlar nämligen också om att se vilka det är som förföljer.

Om vi ser på organisationen Open Doors lista över de femtio värsta länderna för kristna är islamistisk extremism den främsta och primära drivkraften till förföljelse. 80 procent (!) av de femtio länderna plågas av islamistisk extremism.

Det är alltså, som jag skrev i krönikan för flera år sedan, militanta muslimer som mördar och fördriver kristna i Mellanöstern. Att vägra skriva det är att svika de förföljda, de utsatta, de mördade och torterade, de halshuggna, och de våldtagna.

Jag har därför undrat lite över ärkebiskopen och andras iver att låta svensk kristenhet närma sig islam. Det har handlat om att lyfta ner och bort kors, förändra kyrkorummet för att göra det enklare för muslimer att vända sig mot Mecka och en del annat. Sverige har väl religionsfrihet? Muslimer har alla möjligheter att leva ut sin tro i sina egna sammanhang. Religionsdialog är viktigt men att tydligt och ärligt och i sanning beskriva vad som sker i världen med våra kristna syskon är som jag ser det ännu viktigare.

Inte för att jag är emot religionsdialog, hela mitt yrkesliv har varit inställd på dialog, samtal, möten, diskussioner och tolerans. Det är just denna inställning som kostat mig både yrken, anställningar och möjligen anseende.

Men jag tror att det är just med dem man inte delar uppfattning som man bör samtala.

Men jag har inte förstått varför ledningen för Svenska Kyrkan inte tydligare höjt sin röst MOT vilka det är som förföljer alla dessa miljoner kristna syskon. Det tycks föreligga en sorts uppfattning om att man skulle vara islamofob för att man korrekt återger vad, varför och vilka det är som ägnar sig åt den vedervärdiga förföljelse. I alla andra sammanhang älskar kyrkan att konsekvent ta ställning för den svage men här krånglar det plötsligt.

På detta sätt liknar deras tystnad vänsterns tystnad i dessa frågor.

Kan det bero på en politiskt färgad uppfattning om den vite, kristne mannen som ständig förföljare och den fattige, muslimske diton som förföljd? Denna politiska färgning har lagt ett raster över hela den här debatten.

Ärkebiskopen svarade nyligen så här på den konkreta frågan varför det är viktigt att uppmärksamma förföljelsen av kristna:

”Situationen har inte blivit bättre för de utsatta troende…”
Det är sannerligen ett understatement…I själva verket har situationen för de kristna försämrats radikalt under decennier.

Och lägg märke till hur hon undviker att ens nämna ordet “kristna”.

Det är en utsökt konst i politiskt spel.

Det är 100 miljoner människor som förföljs. 100 miljoner! De förföljs för att de tror på Gud. Jag tycker vi kristna i Sverige, som gärna briljerar med vår empatiförmåga och vår solidaritet i andra sammanhang tydligare borde stå upp för dessa miljoner människor och det gör vi genom att inte blunda för vem och vilka det är som fördriver och mördar dem.

Och de är inte DE kristna i Mellanöstern.

Det är VI kristna i Mellanöstern.

Och att på allvar se vad som händer dem, och namnge vilka det är som förföljer dem, är INTE att vara islamofob eller något sådant.

Det är att vara klarsynt, sanningsenlig och solidarisk.

Jag beklagar att ärkebiskopen allt mer saknar viljan att samtala om svåra saker med människor som kanske inte till alla delar och på alla punkter delar hennes uppfattningar. Jag tycker också det är anmärkningsvärt att hon anklagar mig för att vara skyldig till ”skitstormar” riktad emot henne och hennes kyrka.

Hon vilseleder dessutom sina följare när hon felaktigt anklagar mig för att ljuga på Twitter.

Ett långt, lyssnande och respektfullt möte och samtal tror jag skulle ha rensat luften och därför bjöd jag in till ett sådant och jag kan bara beklaga att hon inte vill medverka till ett sådant.

Sveriges regering är historiskt svag.

Socialdemokratin är nere på rekordlåga siffror.

I ett sådant läge blir alltså Sveriges utrikesminister portad från Mellanösterns enda demokrati, Israel efter ett flertal märkliga uttalanden.

Men hon är säkert nu mer än varmt välkommen till områdets muslimska och diktatoriska stater.

Grattis, Sverige.

DN lyckas idag belysa sitt eget svek mot de utsatta flickorna på ett klockrent sätt.

Tidningen intervjuar en av tjejerna som var på plats under festivalen.
Hon säger:
– Det var först igår som jag berättade för mina föräldrar, när det här hade tagits upp i medierna…

Hon lyckas i en enda mening beskriva vilket oerhört svek det är när etablerad media och polischefer håller käften om vad som sker i sin patetiska ängslan över vilka slutsatser vanligt folk kan tänkas dra av att få höra sanningen.

Jag minns en historia från mina förvirrade år på de marxistiska grundkurserna på Andra Långgatan. Två fotografier gick runt bordet. På den ena svartvita, gamla bilden hade man (med dåtidens teknik också med fantastiskt resultatet) helt enkelt klippt bort Trotskij. En av kommunisternas förgrundsfigurer.

Han hade gjort sig obekväm och man hade helt enkelt raderat honom från historiebeskrivningen.
Vår lärare log. Han tyckte det var lite roligt, tills någon (okej, det kan ha varit jag) sade något om att sanningen ju hann ifatt både Lenin, kommunismen och de som försökt mixtra med sanningen genom att klippa och klistra i fotografier…

Här satt vi med båda bilderna. Deras lögner höll inte.

Jag tänker på de där bilderna när jag tar del den mediala rapporteringen, eller bristen på den, de senaste dagarna.

Genom att inte berätta ljuger media. Men inte bara media. Detta är något som droppar likt Aliens blod genom alla lager av samhället.

Men. Och detta är hoppfullt! Numera ser det också annorlunda ut.
För genom att mörka, skyla över, tysta ner, sätter man numera istället ljuset på, drar upp och vrider upp volymen på det som sker.

Hur?
Genom den nya tekniken och genom de många nya medier och privatpersoner som inte längre nöjer sig med en enda jämntjock röst i nyhetsbruset.

Men vi har ett stort ansvar också, Vi kan inte bara argsint börja hugga alla som ljuger i benet.

Risken är att dessa två verkligheter aldrig sätter sig ner och samtalar, att det blir två parallella offentligheter som aldrig möts.

Jag tror dock att det är gammelmedia som behöver ta första steget. Och jag tror att väldigt många skulle må bra mycket bättre om de vågade och orkade sträcka ut en hand och säga : `Förlåt”.

Inte till mig och andra litterära dissidenter, vår tid kommer, utan till flickorna som blivit utsatta, till människorna som bor i vårt land.

Vidare står det i DN idag: ”Problemen med sexuella ofredanden under We Are Stockholm” har varit kända länge hos Stockholms Stads arrangörer”.

Det är alltså inget enskilt detta. Det är inget medialt, politiskt, polisiärt eller arrangörsmässigt problem.

Det är, vad Gudrun Schyman brukar snacka om, strukturer.

Det har alltså pågått mörkläggning överallt i samhället under väldigt lång tid och i den mån det inte har gjort det räcker det med dessa fruktansvärda mediala och demokratiska övergrepp för att tilliten för alltid ska vara bruten.

Jag har svårt att se hur samhället, och inte bara polisen, media och politikerna, ska vinna tillbaka folkets förtroende. För, och det här är grejen, det är folkets förtroende som är fundamentet för hela samhället.

Fattar ni? Fattar ViI?

Det är VI som är grunden. Det är VI som bestämmer vilka som sätter agendan.

Det är INTE DN, statsministern, Stockholms Stad eller lögnernas och feghetens apostlar.

Men vi måste höja våra röster, ödmjuka våra hjärtan och faktiskt våga ta ställning för det goda, för det vi tror är ett värdigt och bra samhälle.

Vi är fler och starkare än vi tror.

I slutet av intervjun med Angela, en av tjejerna som var under den aktuella festivalen, svarar hon så här på frågan om hon kommer gå på nästa festival:
– Jag gillar att gå på konserter. Men jag kommer inte gå in i publiken…

Tydligare kan inte sveket mot de här tjejerna beskrivas. Förövarna jublar och har vunnit och det blir den utsatta som betalar priset, inte bara vid tillfället för övergreppet utan också genom att låta bli att göra något hon egentligen skulle vilja göra av rädsla för att det ska hända igen…

Jag når nästan fler läsare nu än när jag jobbade på Expressen. Framförallt har jag under det här året upptäckt vilken avgrund det är mellan etablerad media och folket. Jag kände inte den oerhörda brist på respekt och tillit som folk, också de som läste det jag skrev, hade eller kände eftersom det var som att leva i en bubbla.

Men de sista två åren på tidningen började jag mer och mer ta mig ut ur den bubblan och jag trodde jag att det var i tidningens tjänst som jag gjorde det.