Vissa år väger tyngre än andra.
De blir stående som berg en bit bakom oss medan vi skyndar oss vidare.
Regnet drar in från havet, som förr när jag bodde i Göteborg, det där iskalla, spikraka regnet som kom från sidan, svepte med sig grimaser av kyla runt husknutarna och hörnen.
Haga, Järntorget, de ensamma, patetiska men fruktansvärda promenaderna nere vid hamnen… Kranarna, Operan, krogarna, de snirkliga gatorna bakom hotell Riverton som turisterna aldrig hittade till…
Årets sista dag är alltid en stund för eftertanke och kontemplation, för försoning och vemod. Alltså är det en stund för sådana som oss. Vi som drabbats av en sjukdom som gör det lättare för oss att se vad som hänt i det förflutna än vad som ligger framför oss.
De nyfrälsta och balanserade står med rosiga kinder på bergets topp och ser raketerna explodera över hustaken och över isen som precis lagt sig över fjärden. Det blinkar och strålar ur alla hus. Perfekta kvadrater av kaos och överlevnad. Människor och skuggor som rör sig mellan rummen. Nästan alla är yngre än jag själv. Så är det att bli äldre.
Jag gömmer händerna i jackan, knäpper översta knappen, borrar ner skallen mellan axlarna och stretar på i mörkret.
När jag bodde på Folkungagatan i Göteborg brukade jag varje nyårsafton dra ut min tubkikare och sno lite feststämning från grannarna mitt i mot… Jag satt där och såg på dem och drack mina öl…
2015 började i en fruktansvärd lägenhet som inte var min. Jag hade ridit till mörkret under flera års tid. Äntligen fick jag sitta av och presentera mig. “Hej, mörkret. Är det så du ser ut?”. Så glad jag var att äntligen få möta mörkret.
Vi satte oss ner men efter en tid blev det kallt och jag tände en eld för att hålla värmen och medan den där elden växte upptäckte jag att mörkret som jag suttit uppe och talat med, mörkret som jag kanske till och med velat komma nära, som jag kanske drömt om att tillbringa natten med, var borta.
Det hade aldrig funnits där. Jag hade talat med mig själv hela tiden.
Men den där lägenheten. Jag satt i den. Jag stod vid fönstret. Jag slog sönder den. Jag fick betala för den.
Jag visste ingenting. Jag åt en lunch. Jag fick sparken från Expressen, fick sparken från mitt bokförlag, fick sparken från nätsidor om italiensk fotboll, jag fick sparken från kristna tidningar, fick sparken från kyrkor och samfund och jag såg mitt bolag dräneras på pengar.
Jag blev stämd av min före detta hustru. Jag hade två advokater som slogs för min självklara rätt att få vara med mina barn. Jag sorterade bisarra brev från Tingsrätt och familjerätt och jag söte tio, femton jobb om dagen men fick inte ens svar tillbaka. Jag stod villrådig på botten av allt och undrade hur jag skulle orka ta mig vidare.
Lundell fick frågan:
När är en skilsmässa som jobbigast?
Hans svar:
Innan, under och efter.
Jag ber nu om försoning. Om förlåtelse.
Jag står i många kyrkor med sänkt huvud. Jag ber. Jag gråter. Jag drömmer om en annan tid när jag var ung och len och full och garvade mig igenom nätterna med smaken av rännsten på tungan, av natt och av andra tungor.
Det som senare hotade ta mitt liv men i början var mitt syskon.
Min enda dröm, att bli författare, så befläckad av mediala och värdelösa attacker.
Jag har stått på botten förut. Jag har varit väldigt mycket längre ner än jag var 2015. Jag har suttit fast på 20 kvadrat utan en spänn, skuldsatt, sjuk, packad, bakfull, i krig, alltid i krig….
Men det är ändå skillnad nu. För jag har barn nu. De har mig. Vi har varandra. Jag älskar dem med en ny grundlag som inte tillåter mig att falla rakt igenom allting. Botten nu kräver en del av mig. Jag är inte tjugofem längre.
Jag flyttade till en ny lägenhet och jag hade ingen plan som sträckte sig längre än nästa andetag. Jag var ofta mycket rädd. Jag grät. Jag har gråtit så mycket.
Jag blev spottad på av arga kvinnor på Götgatan, jag fick hotbrev, jag fick så mycket hat att det borde svept undan benen på mig.
Men jag lyssnade på The Sisters Of Mercy och överlevde.
Och så.. Började jag skriva. Och jag visste att jag skulle överleva. För en författare som skriver dör aldrig.
Jag skrev en roman, Lämna mig aldrig, och jag skrev krönikor som ingen tidning tryckte men som jag publicerade på Facebook och som delades närmare 70.000 gånger och jag upptäckte att det alls inte var jag som hade förlorat när jag åkte ut.
Det var dem som gav mig sparken som stod där med gubb-byxorna nere.
Jag vann. Långsamt återfick mitt hjärta sin rätta form, började slå MINA slag igen. Efter ett tag strömmade blodet i min kropp som jag lärt känna det. Jag var jag igen. Jag hade vunnit min värdighet och min stolthet. Jag hade inte behövt återerövra den, jag hade haft den hela tiden. Jag hade inte sålt ut den.
Under våren drabbas jag så av Michaela. Jag kan inte uttrycka det på något annat sätt. Ingen av oss hade någon plan. Vi blev handlöst förälskade. Av människor fick vi höra av detta gick att styra, att vi var vuxna, att vi borde låta bli att förälska oss. Av sådana som kallade sig vänner fick vi höra att vi genast borde låta bli att träffas. de ville nog väl men hur skulle vi kunna lyssna till deras ord? De talade ett oväsentligt språk vi inte förstod.
Det är som att försöka viska till ett vattenfall att det borde stilla sig i sitt fall…
Vi hade ingen chans. Så fungerar kärleken.
Ingenting är särskilt enkelt när man blir äldre. Så vi har försökt vara varsamma mot alla runt omkring oss och vi misslyckas säkert men vi har inget val. Vi har verkligen inget val.
Vi älskar varandra och om världen inte kan begripa det kan världen faktiskt dra något synnerligen gammalt över sig.
Världen är ett bortvänt ansikte. Vår kärlek något annat, en ständig upptäckt, en sjö vi trodde vi glömt, från barndomen, men så plötsligt ligger den där, bakom fällda tallar, och vi tassar ner i den och det ångar om oss, det ångar om sommaren, det ångar om världen, som låter som när tusen bilar kör förbi på Autobahn fyra mil bort, och världen är på sin höjd ett tänt hus uppe på en kulle men vad ska vi dit att göra?
Så vi flyr. Det är vad vi gör, jag och Michaela. Vi flyr, men vi flyr inte ifrån någonting, utan till. Vi ligger på hotell i tio timmar och bara pratar, bara försöker förstå vad det är som sker med oss.
Utan Michaela vet jag inte var jag hade varit. Hon har räddat mig tillbaka till en verklighet det går att leva i Jag älskar henne så.
Under sommaren ger jag ut boken 4 Årstider med Birro och det blir min sjuttonde bok. Det är stort. Jag får jobb som krönikör på Folkbladet under hösten och även GP publicerar några texter. Jag startar Radio Birro och har både Tomas Ledin, Sigge Eklund och Mauro Scocco (med flera) som gäster och jag får göra Jul Med Birro för tidningen Dagen.
Jag är långt ifrån de gigantiska plattformar jag en gång var men jag lever. Mina barn lever. De leker här bredvid mig. De ler. De kramar mig. De lever!
Jag har precis avslutat en ny roman. Jag går rak i ryggen. Jag möter människors blickar. Jag viker inte ner blicken. Jag har ingenting att skämmas över.
Det är något som rasslar så djupt här inne. Något jag trodde jag hade glömt bort. Min själ. Den är ju här, den var här hela tiden.
När jag skriver det här slår solen in genom fönstret. Livet blev inte riktigt som jag hade tänkt det. Men det blev bättre. Gud har planer och smaker på sin tunga som jag aldrig kunnat tänka eller värka ut själv. Det har stormat 2015. Det har varit ett krigiskt år.
Det har varit som att sitta i sin trädgård och se en stridsvagn slita sönder äppelträden och fönstren med sitt eldrör. Men jag byggde ett kärleksnäste på den där vagnen. Jag satte en ros i mynningen.
Nu vänder vi blad. Nu blinkar markören. Nu samlas vi i gryningen igen. Nu drar vi vår lans för det verksamt goda, för kärleken, för barnen, för det goda, för försoningen, för oss som vågar gå med våra hjärtan i öppna händer.
Vi som tror världen om gott. Vi som vågar vara storslagna drömmare och obotliga romantiker.
2016 blir vårt år.
Nu ska jag gå rakt in i den där solen.
Marcus Birro.
