Ur kommande romanen Lämna mig aldrig!
Skrivandet är ett hus med tusen rum. När jag skriver roman är alla ljud dämpade. Ingen står på tå och skriker. Ingen har bråttom. Det yttre livet, handling, händelser och intriger har i mitt eget skrivande (och läsande) alltid varit underordnat det inre livet, känslorna och tankarna. Allt yttre blir ram åt det verkliga livet, det på insidan.
Här följer ett kapitel ur min nya, kommande roman Lämna mig aldrig! Det är en roman och, som Thåström uttryckte det en gång, ”Jag är inte alltid jag”.
Glöm det inte…Jag är inte alltid jag… Ok?
– Nytt Kapitel-
Det finns två vägar för mig att gå när ledan och rastlösheten sätter in.
Två håll. Två olika riktningar, två helt olika stämningslägen.
Den ena vägen är genom parken här nere, Skinnskattevik, berget med utsikten, parken med knarkare i drivor en bit upp i buskagen, det är inte mitt Via Dolorosa, men min väg ut ur Egypten skulle man kunna säga, man möter knarkarna redan i backen ner mot parken, de älskar den lilla kroken, svängen upp ifrån Zinkenstam och Hornsgatan men där sväljs de alltid, försvinner som skalbaggar in i portar, in i bilar, över vägen, in i bussar som tar dem bort ner mot Slussen eller halsbrytande fort i buss 4 bort över Västerbron.
Jag förundras över knarkarna, deras spattighet, deras oblyghet, de sitter i bilar och skjuter sig i armarna helt öppet. Tvärs över vägen ligger Lundaskolan, det finns ett dagis en bit ner i backen och en lekplats precis nedanför det buskage dit kvinnor och män med glansiga ögon och stora ryggväskor marscherar upp och ner.
Det var Ulf Lundell som vid något återfall sade att man ju alltid “kan resa tillbaka Egypten” och det fastnade någonstans.
Jag är inget fyllo men jag har ofta önskat att jag var. Det tycks ligga något oförlöst, upphöjt och samtidigt oefterhärmligt slutgiltigt i att sitta på en bänk och halsa brännvin, starkcider, hembränt, Rosita eller vad det nu är de dricker.
Många är yngre än jag själv, men redan så där slängigt förlorade för den här världen och för att orka stanna i den här världen måste världen ha något att erbjuda och när dörrarna stängs, när mattan dras undan, när allt det här som händer envisas med att hända så är det väl kanske inte konstigt att man längtar till Egypten.
Ner sedan, via de smala låga trapporna genom buskagen och på sommaren de hemska knotten som man oundvikligen sväljer om man så mycket som drar ett andetag, och sedan ner för backen där de unga kvinnorna och männen i sina avklippa skinnvästar älskar att ligga och känna ruset lägga sig rätt i sina kroppar, alltid tillsammans med sina förbannade okopplade hundar, och så är man nere vid Söder Mälarstrand, vykortsvackert, intagande,…
Båtarna med sina sura gubbar i skägg vid aktern, hotellen, Patricia med sina människor i papp som hänger längs relingen och eftersom man ska till Egypten så går man mot Slussen och hamnar snart i landets största byggarbetsplats och försöker, utan att lyckas förstå vad av allt mörkt, dystert och saligt smutsigt som är värt att besvara åt eftervärlden, men man ser tiggarnas läger, fladdrande tältdukar, de där hysteriskt rosa kjolarna som kvinnorna alltid bär hänga på en spänd lina nere vid vattnet och man ser den klassiskt blåvita polistejpen fladdra, någon har rivit sönder den, och det är svårt att avgöra om det är ett övergivet läger eller om det faktiskt bor människor så här, och jag minns en på alla sätt brutal och vulgär tågluff genom det fruktansvärda Östeuropa någon i början av nittiotalet och då såg vi några tiggare här och där och då förfasades vi men nu bryr vi oss inte ens, inte jag heller, för jag går vidare, sneddar Slussen, kommer upp där Kolingsborg låg en gång och där Imperiet hade sin första spelning 1983 och där Wayne Hussey i The Sisters Of Mercy körde flickor i skottkärra och basisten Craig Adams låste in sig själv i en garderob med droger och en låda lakrits och nu ska det rivas och jag vet inte vad jag känner inför det, mer än att jag nog ärligt talat borde ha gått vidare musikaliskt, börjat göra som Thåström och köpa en ny skiva med en ny artist (detta hemska ord) varje gång jag letar The Mission-skivor inne på Pet-sounds eller längs Långholmsgatan.
Men jag orkar inte förnya mig. Jag har aldrig orkat att förnya mig.
Människor, särskilt i det här landet, är proppfulla av förnyelse, de vill bli nya hela tiden, så de slipar på allt de har, dialekter, värderingar, ideal och tonlägen, och till sist står de längst fram men de hinner aldrig stanna tillräckligt länge i en enda känsla för att alls sakna vem de var eller vart de kommer ifrån och det är ett väldigt elegant men också ett väldigt tafatt sätt att leva sitt liv…
Eller är det? Hur kan det vara sämre än det här livet? De här meningslösa promenaderna, de här missmodiga gravplundringarna till vandringar genom en stad som det är hart när omöjligt att bygga en relation med eftersom Stockholm alltid river upp allting man försöker plantera i henne.
Sedan håller man sig intill vattnet bara. Hela vägen. Jag gillar att traska intill trapporna ner mot vattnet, för strax kommer broarna, vägarna, asfalten och betongen, helt omöjligt att promenera där egentligen men jag gör det ändå, balanserar på stenkanter medan bilarna susar förbi en halvmeter ifrån mig.
Du får inte vara rädd när du är på väg till Egypten.
Sedan Riddarholmen, kyrkan, avspärrningar, byggen, Taube, vattnet, närkontakt med Stockholm och nu är det som om hon skäms lite, för härifrån, precis vid vattnet nere vid Riddarholmen ser Stockholm så litet ut, som en helt ung flicka, kaxig klädd, sminkad, utmanande, men fortfarande en rädd liten tjej bara, en söt flicka i röda gummistövlar och anorak på väg till en pojkvän hon är rädd ska börja föreslå saker för henne.
Jag sätter mig där ett tag, på trappan och ser himlen med sina moln spegla sig i vattnet eller om det är tvärtom och turisterna, de som är kvar nu i mitten av september, mest tyskar och några spridda italienare, vrida på sina kartor och ta några pliktskyldiga fotografier med sina mobiltelefoner.
Stadshuset står där det står. Det är fint men inte pampigt alls längre. Men därför inte heller pråligt. Det liknade en katedral när jag var ung, en kyrka, en stolt påminnelse om ett större Sverige, en större värld.
Nu skulle det på sin höjd pryda baksidan på en tändsticksask. Men är det jag som vuxit, blivit äldre, fått mina illusioner krossade eller är vanans makt så oerhört stark att den slipar det vackraste ner till smågrus?
Jag har ju svaret på den frågan själv. Jag vet att vanan slipar allting. Det vackraste liksom det fulaste. Alltså fungerar den som både en stor nåd och en förbannelse. Allting som ditt öga och ditt sinne vänjer sig vid kommer skoningslöst att förfulas, men å andra sidan kommer också den allra svartaste tiden, just den här tiden, det du lever i just nu, också att förändras.
Ingenting består. För många (särskilt romantiska konstnärer med hjärtat i förfluten tid eller, som Stephen King skriver med sina hjärtan i Atlantis) är detta enbart en stor sorg, eller i alla fall en källa till mycket vemod. Men vanan tar ingen hänsyn till en människas olika grad av sentimentalitet. Vanan tar inte hänsyn till något annat än att förändra, förädla och samtidigt (och här ligger det stora dilemmat) bibehålla en människa i sitt oerhörda våld.
Vanan segrar över allting. Det är den siste generalen. Han står överst.
Jag reser mig upp, med en ansträngning numera, det knakar på ställen jag inte visste jag hade, och det tar några steg för kroppen att gnissla igång. Egypten hägrar men jag når liksom aldrig dit, så jag går den där förbannade stålbron över till just Stadshuset och jag har en fin målning därifrån, en sorts teckning från en julhandel på femtiotalet, lätt snöfall, Stadshuset i ett varsamt töcken bakom, en man i pälsmössa som sågar en gran, några förväntansfulla barn och så en gammal bil med varma lyktor som ser på alltihop och det var min mor som hade den där tavlan men jag frågade om jag fick den och jag fick den och den hänger i min mikroskopiska hall nu och jag tänker på min älskade mamma, som levde med en man som bedrog och lämnade henne men som gifte om sig och bedrog och lämnade tre män som en sorts eftersläpande hämnd på pappa och jag tänker allt oftare på hur gammal jag var när min egen far var i min ålder, och det är skrämmande att komma till den insikten att jag har väldigt klara minnen av mitt liv från när min pappa var i den ålder jag är i nu… Han var ju så gammal då… Medan jag är så ung ännu…
Sedan är det Norr Mälarstrand hela vägen bort till Västerbron och där någonstans fanns ett bårhus förr dit man förde poeten Dan Andersson efter att han dött skadedjurets död på Hotell Hellman i september 1920. De hade glömt att vädra ut ångorna från skadedjursbekämpningen och han dog där, på det där billiga, enkla hotellet, och plötsligt lyftes han in i värmen av samma förbannade armar som vägrat att ens se honom när han strykit omkring redaktionerna i det gamla Klarakvarteret.
Älskad av folket, och till sist också av makten, eliten, kultursnobbarna, som alltid förstår allting sist av alla.
Träden hänger längre ner på den här sidan Riddarfjärden, det är vackert vid de små kajerna de byggt, små bryggor med bänkar där man kan sitta och höra vågorna från båtarna som svänger från Västerbron-hållet.
Kanske är detta Stockholms vackraste plats, den lilla tunna grusstigen precis vid vattnet exakt där Norr Mälarstrand kröker och svänger in bort mot den väldiga, och respektingivande Västerbron. Som ett språng, ett bruddiadem, en plats för löften om evig kärlek och självmord. Bara för tio, femton år sedan fanns inga höga stängslen men nu finns dem, även om de rivs bort ibland av hoppare, men strax är de uppe igen, och det är så vårt land handskas med ömma hjärtan, vi bygger stängsel högst upp på bron och låter allting annat få fortsätta precis som det alltid gjort.
Vi är dåliga på att se orsak och sammanhang. Vi lägger inte pusslet. Men grejen med mörket och döden och skräcken och rädslorna är att de har egna pussel som alltid, om natten när vi tror att ingen ser, lägger sig självt.
Mörkrets pussel blir alltid lagt. Det finns inga stängsel eller avspärrningar i världen som håller emot då.
Bron välver sig så vackert mot den regntunga himlen, skyarna, gardinerna av regn som drar in består av vågräta droppar mer än vanligt fallande regn, som en lätt dimma, en sky av vatten, av droppar, av tårar kanske och man blir både blöt och ändå inte blöt och så sneddar man den branta vägen rakt upp mot bron och så står man på den, i början av den eller i slutet av den, och man går som man gör på stora broar, lite för fort och cyklisterna är bara någon diskret handrörelse ifrån en men på den sidan jag går, mot Egypten, bär det alltid snett uppåt så de sveper inte så snabbt förbi en, förutom cykelbuden så klart, de vältränande unga männen i sina hjälmar och cykelbyxor som drar förbi utan stänkskärmar och på något sätt är det som om Riddarfjärden och regnet samsas här uppe, allt är vatten, det yr från bilarna, från de trampande bussarna, från cyklarna, från himlen, från stängslet, från överallt och man går uppåt och det blir högre och vattnet där nere som på sommaren glittrar så inbjudande, och alla badarna vid Långholmen, från bryggorna, nu är vattnet precis så hotfullt som jag antar att de måste vara för att en sjävmördare ska se någon lockelse i att kasta sig ut, kasta sig ner, som Anders Göthberg i Broder Daniel, som alla andra som gick före eller kom efter, och jag vet inte hur många gånger jag i mitt huvud gått igenom hans sista timmar, jag vet ingenting om de timmarna men jag har några bilder på näthinnan, lösryckta bilder, fotografier mer, sådana där gamla Polaroidbilder lagda bredvid varandra, först den där skylten vid Lindvallsplan, den som en buss eller en lastbil måste ha kört på, den som det står Västerbron på, först den skylten hastigt upplyst i ett helt annat kallt och mörkt regn den där natten, dit ska han, dit måste han, han måste dit, han har tänkt på det några gånger under märkliga snedrus och skit men den här gången måste han dit och han kör den där bilen dit, följer skyltarna, en stunds logik i vansinnet, det är detta som är så oerhört motbjudande och vackert på samma gång, han följer skyltarna, mitt i en kemisk, fruktansvärd ologisk ångest så sköter han korten, som om man äter halstablett mot sitt halsonda samma kväll man planerat att ta sitt liv, och sedan nästa bild senare, bilen på bron, dörren öppen, han har suttit på blinkersljusen som för att visa att han har bråttom med det han ska göra, med det han måste göra, och sista bilden är nästan tom, bara vattnet där nere, de lätta krusningarna, bilen som står och blinkar, insikten som drabbar kanske den femte, sjätte eller fyrtiofjärde bilisten, här har det hänt något, och så är det en av dina stora idoler, en av de satte musik till din uppväxt och du får det inte ur skallen, varken musiken eller honom, och du vet att det kunde lika gärna ha varit du, det kunde ha varit din bil, ditt fall, dina droger, din smärta, det är ingenting som garanterar att du finns kvar här och kan odla och vårda de där fasansfulla bilderna som kanske är sanna, kanske inte…
Sedan sluttar bron neråt och Långholmen tar vid, den lila trappan dyker upp, liksom hundägarna och deras hundar, joggarna, en och annan husbil, och så de där snirkliga gångarna borta vid folkhögskolan och det gamla fängelset och kanalerna med båtarna som står kvar och still i vattnet, och så Lasse I Parken och så är du i Bronx som Lundell kallade Hornstull och det kryllar av människor överallt, bussar och bilar och lastbilar och varubilar och det är fult som i helvetet men Verkstadsgatan är fortfarande vacker och dit kan man alltid smita in och ta en kaffe på Cinnamon och är Johan inne och jobbar, och det gör han nästan alltid, kan man snacka lite fotboll med honom en stund och känna att man är en av de levande trots alltoch hur det nu än är med allt så njuter man av det där kaffet vilket på något sätt måste betyda att man lever själv också…
(Ur romanen Lämna mig aldrig! av Marcus Birro).
