För bara drygt ett år sedan utbröt en mindre storm efter att jag på Twitter skrivit att mycket av den moderna terrorismen har en (förvisso perverterad) version av islam i grunden.
Jag blev mordhotad ett tiotal gånger och fick sparken från både Expressen och flera andra sammanhang. Drevet gick helt utan eftertanke och pardon…
Det var en fruktansvärd tid. Jag lever fortfarande i sviterna efter allt det där. Jag söker jobb så gott som dagligen. Det är tufft…
Det som har varit svårast så här ett år efteråt är rädslan. Jag avskyr att vara rädd men jag är rädd. Mest för mina barns skull. Att knappt kunna betala hyran har heller inte varit alldeles enkelt. Att bli kallad rasist och andra saker är heller inte särskilt trevligt men jag står fast i min humanistiska och solidariska grundsyn och jag är väl rotad i ett medmänskligt och tolerant synsätt så den stormen drog mest förbi.
Jag tänker på tiden för ett år sedan när jag i dagens tidning läser ett citat från terrorforskaren Magnus Norell. Han konstaterar att kopplingen mellan islam och politik fanns där från början och fortsätter ” Islamistiska rörelser står för den absoluta majoriteten för de extrema rörelserna idag”.
Det är nästan ordagrannt det jag skrev för drygt ett år sedan och det som inbar att jag fick sparken överallt ifrån.
Det är inte bara Norell som nu vågar säga och skriva det jag skrev för redan ett år sedan?
Flera andra gör det.
Men alla är för fega, för stolta eller skäms för mycket för att de betydde sig som ynkliga pudlar mot mig då, för att medge att jag haft rätt hela tiden.
Jag behöver inte er ursäkt. Inte egentligen. Jag ber inte heller om den. Det skulle aldrig falla mig in att be er om någonting.
Jag ber bara till Gud.
Men för er egen skull, tänker jag… För er egen värdighets skull?
Ni som hoppades jag skulle dö. Ni som hotade, hånade och hånskrattade. Ni fina, solidariska, toleranta låtsas-kommunister som nu viker ner blicken när ni möter mig med barnen på bussen till förskolan. Ni som på allvar såg mig som ett hot och en mörkerman. Ni som tog chansen att veva när alla andra vevade. Ni som kanske inte ens visste varför ni slog men som slog ändå…
Och alla ni som höll käften. Ni som insåg att det som hände mig kanske inte var helt rätt men var för fega för att orka skicka ett sms, eller ett mejl eller skriva en text någonstans.
Vill ni inte, för er egen skull, be om ursäkt?