Blogg

November. En skadeskjuten månad, vulgär och teatralisk med sin dimma, sina förmultnade löv, röken över vattnet, Högalidskyrkans urtavla försvinner i allt grått, husen som tunga domar över en tid som flytt, portarna som öppna gravar där familjerna rullar sina barnvagnar över trösklarna. Vad gör man med en sådan här månad? Den saknar dagar. Veckorna flyter samman, blir en sörja av tid bara, som en människa när hon åldras, hon lösgör sig från vem hon varit, vilket kön hon haft, vilka drömmar och förtjänster. Kvar står endast detta ogripbara, en människa.

Samma sak med november. En samlingspunkt att tvingas leva sitt liv i helt enkelt, garanterat något längre än andra månader. Och så mörkret. Detta förbannade mörker, som en hammare i huvudet när vi flyttar tillbaka klockan. Det känns så mycket mer hotfullt, så mycket mer slutgiltigt nu än förr.

När jag är med barnen på en lekplats vid 16-tiden kommer mörkret som en brottsling över Riddarfjärden, tar trapporna upp från Söder Mälarstrand och söker sig som en splittring och förövare överallt. Dagarna står still.

Mitt hörnfönster målar allting i grått. Utsikten förändras dag för dag när träden tappar alla sina löv och till sist står helt nakna, Man ser rakt in i husen på andra sidan backen, nedanför trapporna, vid Ansgariegatan. Som skelett i trä de där träden. Löven i tjocka högar överallt, kråkorna studsar frimodigt på taket tvärs över.

Jag har kärleken och M, har barnen. Allting annat har tagits ifrån mig. Skulderna hopar sig och det finns inga pengar kvar att betacka dem.

November och jag påminner om varandra: https://www.youtube.com/watch?v=TndBViTADMI

Jag befinner mig i en helt ny och spännande position i svensk offentlighet just nu.

Som ett viktigt led i detta har jag dragit gång RADIO BIRRO.
Det är en show som blandar krönikor och spännande gäster, alltid på riktigt, alltid subjektivt,förhoppningvis alltid utmanande.

Ge aldrig upp.

Strid. Stå stolt. Ödelägg ditt hjärta för att göra det mottagligt. Ödmjuka dig inför missbruket. Segra över demonerna.

Vad gör man med människor som förlorar i omgångar?

Att förstå människor i utkanten är att på riktigt, inte bara känna empati, utan också på allvar känna till hur utanförskapet faktiskt och på riktigt ser ut.

Alla som har barn vet att kärlek alltid innehåller en viss dos krav. Krav handlar i grunden om att älska någon tillräckligt mycket för att inse att han eller hon förvisso redan har uppnått en hel del, men att det hela tiden går att förbättra.

En människa som hamnat på glid har inte hamnat på glid. Det är trots allt ett eller flera val man gör. Det finns hållplatser längs vägen som man väljer att inte svänga in vid, för att ett liv i utanförskap, i missbruk eller i kriminalitet också har sina förtjänster. Jag tror vi gör förståelsen av dessa människor en stor otjänst om vi inte också ser vilka fördelar som finns i livsval som utifrån (det är också intressant, vem står utanför och vem gör det inte, handlar det inte väldigt mycket om perspektiv och vem som äger tolkningsföreträde?)

Att verkligen se en människa, se henne med alla hennes förtjänster och hennes brister, kräver mer än ett öppet hjärta. Det kräver tålamod och en förmåga att kunna ställa tydliga krav, men hela tiden kärleksfullt, hela tiden med vetskapen om att det längst in i varje människa finns en längtan efter att leva ett anständigt liv.

När jag blev nykter 2005 blev jag förvånad över vilka kunskapsluckor det finns i samhälle rörande missbruk, också inom områden, som vården, där man tror att att människor ska kunna en massa.

Aktiveringspedagogen i Göteborg jobbar med helheten, med uppföljning, med mycket kärlek och också med vetskap och kunskap om hur en människa som jobbar med sina inre demoner, hur dessa än ser ut, ibland faller också när hon rest sig upp. Att falla hör till bilden. Att då inte ge upp är nyckeln till ett värdigt liv och detta med att inte ge upp, och det här är viktigt, gäller både personen och samhället. Det funkar inte om samhället hela tiden envisas med att aldrig ge upp och personen i missbruk eller kriminalitet envisas med att ge upp.

Att återigen få se hoppet låga tändas, få fäste och sedan brinna i ögonen hos dem som i sin tur får höra att Aktiveringspedagogen i Göteborg ALDRIG  ger upp en människa, är mäktigt.

Vilket heligt löfte detta är! Att aldrig ge upp en människa.

Den slutgiltiga hållplatsen när man ger upp är döden och min erfarenhet är att inga missbrukare eller kriminella egentligen och innerst inne vill dö. De är som du och jag, de tillhör inte en annan ras eller ett annat släkte. De är syskon på glid, de svängde in på en väg du också kunde ha svängt in på och om du vågar rannsaka dig själv och ditt liv är jag övertygad om att du hittar två, tre eller flera tillfällen under ditt liv när du kunde ha slirat ner i det där diket.

Den kunskapen, och den vetskapen, att vi alla är lika, botten i dig är också botten i mig, är en bra start för att empatiskt, värdigt och med goda resultat försöka rädda en människa tillbaka till livet. För i förläningen är det trots allt vad det handlar om. Det är, som rockbandet Kent döpte en skiva till, Du och jag döden. Alla missbrukare som inte slutar dör. Förr eller senare.

Tydliga krav, kärlek, empati och ett strukterat handlingsprogram är det som krävs.  Människor som hamnar i missbruk eller kriminalitet behöver tydliga riktlinjer tillbaka till livet. Givna regler, ett shema, tider, löften och försäkringar, men också ev medvetenhet om vad som händer om förtroendet bryts, är receptet som kan föra en människa tillbaka till livet.

Därför är det så viktigt med en kontaktperson man kan nå dygnet runt (det liknar mycket det som AA kallar för att ha en sponsor, en person som har några år som nykter och därför kan hjälpa den som är mer ny i nykterheten) och träning som kräver en del av deltagarna, och givetvis även ren vård och behandling.

Missbruk är ett symptom på tusen olästa svar i en människa. Plocka bort missbruket är bara första kapitlet i den nya boken som ska skrivas. Man måste ta itu med frågor, rädslor, blockeringar, utanförskap, skuld och skam och den processen tar alltid tid, minst ett år.

Aktiveringspedagogen i Göteborg verkar onekligen ha förstått allt detta.

Nyckeln till framgång är tålamod kombinerat med krav och att aldrig ge upp hoppet om en enda människa.

Här kan ni läsa mer: http://www.aktiveringspedagogen.se

Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs…

Så börjar Marcel Prousts mästerverk På Spaning efter den tid som flytt.

Jag somnade innan klockan 22 igår, efter en fin dag och underbar vecka med barnen. Allting som händer nu, med skilsmässan, en totalt havererad ekonomi, ständiga möten med mina två advokater, svaromål till allt och alla, formar mig, skapar en ny och förhoppningsvis bättre människa.

Jag växer i strid och i motgång.

Till råga på allt har min Bechterew börjat härja i kroppen…

Jag har verkligen gått helt varv runt, från skuldsatt, fattig poet till rik, uppburen mediepersonlighet och sedan tillbaka till skuldsatt och fattig. Ändå kan jag inte säga att jag är olyckligare nu än då.

Michaela har fört tillbaka ljuset i mina ögon, hon har satt ut den här pappersbåten på vattnet igen, hon är vinden som får gungorna att gnissla igång. Mitt liv var ingen katastrof tidigare, tvärtom, men det var övergivet, en sandlåda i ösregn utan barn, en tom och ödslig lekplats.

Och så barnen…

När jag är med dem, veckorna jag har dem, som jag blommar då, som jag inser att kampen jag för, tar jag för dem, jag gör det jag gör för dem. Allting jag gör handlar om barnen. Var jag bor, vad jag gör, vad jag inte gör.

Jag älskar dem med en ny grundlag.

Det regnar ute. Ventilen läcker ljudet in till mig i sovrummet. Jag har haft ansiktet i gruset men jag har fortfarande vunnit det enda som går att vinna, kärleken.

Det är roligt att vara igång med en ny Pod igen.

Nu finns avsnitt nummer 2 av RADIO BIRRO ute på I-Tunes.

Gäster: Just D.

https://itunes.apple.com/se/podcast/radio-birro/id1048383574?l=en

Jag har alltid varit en supporter. Varenda rad jag skrivit om i fotboll (och det är många rader vid det här laget) har skrivits ur det perspektivet.  Det gör mig inte ett dugg märkvärdig.

Jag skriver om det jag älskar och ibland älskar jag det jag skriver. Men det har alltid kommit underifrån. Från supportens perspektiv.

Jag har också varit väldigt ensam om att ta supportens perspektiv även i kontroversiella frågor och sammanhang. När media för något år sedan skrev om italienska supportrar som “medeltida barbarer” var jag en av extremt få som vände mig emot det och önskade att man skulle sätta allt som händer inom supportervärlden i perspektiv. Världen och tillvaron förändras hela tiden och supporterkulturen är en viktig värdemätare för ett samhälle. Kulturen på läktaren är en absolut spegel av kulturen i samhället.

Nästan varje gång det talas eller skrivs om svenska fotbollsfans, åtminstone i cirklarna strax utanför fotbollens kärna, så handlar det om huliganer och bengaler. Inte alltid i den ordningen. Efter Hammarby-AIK för en tid sedan handlade allt om några ramsor som några stycken ropade. Alltid samma. Fördömanden. Ilska och oförståelse.

Mer sällan skrivs det om exakt hur bra svensk supporterkultur faktiskt är.

Svensk supporterkultur är i absolut i världsklass, och det gäller den inhemska ligan och landslaget.

Jag har en vän som var på Sverige-Paraguay i VM 2006 och han talar fortfarande helt hänförd om vilket oerhört starkt intryck alla de där tiotusentals svenskarna gjorde på honom. Han trodde inte ens de bodde så många i Sverige.

Svensk fotboll, och Sverige överlag, borde vara stolta över sina supportrar. Deras Tifon ( de skådespel som sker på läkarna inför stora fotbollsmatcher), särskilt i Stockholm, är av yppersta, europeisk kvalite´.

Jag kan jämföra med Tifons absoluta hemland, Italien, och i jämförelse briljerar svensk supporterkultur.

Fotboll är i första hand folkets skådespel. Därför blir det en smula bisarrt när de trygga medelklasserna rasar mot att folk bränner av sin pyroteknik.

En fotbollsförening är egentligen en helt omöjlig konstruktion. Det är ett samhälle, en stad, en värld i världen, och vem som äger rätten till denna konstruktion är alltid uppe för debatt.

Vem äger en fotbollsklubb? Ägarna, kostymerna i slickade frisyrer, de som följer stanken av pengar? De alldeles fantastiska föräldrarna och eldarna som ägnar tusentals timmar åt att träna, och fostra, våra unga?

Eller är det legenderna, de mytomspunna spelarna som skänkt klassiska framgångar åt föreningen? Är det medgångssupportrarna? Eller är det de som verkligen lever för klubben de älskar, männen och kvinnorna som står längst fram i varje läge?

Vem av dessa grupper tror ni anser sig ha mest rätt att kalla en klubb för sin?

När vi förvägrar de största fansen deras rätt att älska sin klubb gör vi ett stort misstag.

Samtidigt… Låt oss tala om supandet runt fotbollen.  Några dagar efter derbyt mellan Hammarby-AIK hör jag en skärrad dam i radio berätta hur ett gäng skrikiga fans rasat ini en tunnelbanevagn och skrämt halvt ihjäl henne. Hon fick ledas ut av två poliser som var med på tåget. Vad handlar det om? Varför detta ständiga skrikande på fyllan? Varför denna desperata längtan till apstadiet?

Blind kärlek är ingen kärlek. Alltså bör man se (så gott det går) nyktert på den och det man älskar. Så när fans super sig drängfulla och hänger i lyktstolpar som apor och skriker hatramsor så att spottet och hjärncellerna yr, är det på sin plats att reagera på det.

Inte med moraliska stenkakor (jag har ägnat många nätter hängandes drängfull i lyktstolpar) men med omtanke, innerlighet och respekt.

Så här: Ni kan bättre.

När jag söp som värst var det först när en flicka jag tyckte mycket om såg mig i ögonen och sade just så: “Du kan bättre”.

Det är vad moral handlar om. Att tro bättre om sina medmänniskor.

Jag tror att en vacker och värdig supporterkultur handlar om värdighet och stolthet.

Att våga vara så bra man kan kräver så mycket av en. Man måste lägga av med idiotiska saker som man vet drar ner en själv mer än det drar ner andra.

Samtidigt gör samhället i övrigt verkligen och faktiskt se allt det oerhört värdefulla som svensk fotboll på adlig basis ägnar sig åt. Svens supporterkultur är verkligen tusen gånger bättre än sitt rykte.

Svensk supporterkultur är värd upprättelse. Det räcker med fördomar och ignorans.

Marcus Birro ”Fyra årstider med Birro” (Semnos Förlag)

Flera korta texter som beskriver, berättar och förklarar tillstånd hos Marcus Birro under ett år, paketerade i årstidstema, har nu blivit boken ”Fyra årstider med Birro”. Författaren, poeten och skribenten Birro har haft ett stormigt år både i arbets- och kärlekslivet, vilket han här berättar öppet om. Det finns en svärta i orden, naturligtvis för att det är dramatik på bland annat temat sorg och hat som texterna handlar om, men jag tycker mig även ana att det är en del av författarens grundspråk. Att Birros många gånger poetiska och vackra beskrivningar av känslolägen och åsikter ofta har en ton av dysterhet ger tyngd åt texten. Författarens ankare och tröst finns i Gud.

Staden Rom är även viktig för Birro, liksom skrivandet och familjen, där barnen självklart är stora ljuspunkter. Flera av texterna utspelar sig i den italienska huvudstaden som blir till en trygg plats att andas på och där allt jobbigt tunnas ut, en fond mot vilket äktenskapet och livet i Sverige spelas upp och bearbetas.

Landet där ”olika” är något fint men blir till kaos när det ställs på sin spets och media gärna driver på. Marcus Birro förklarar sina ståndpunkter på olika områden till exempel media, feminism och Svenska kyrkan, i vilken han vill se mer av Gud och mind­re av politik, vidare kärleken i äktenskapet, vilket dock håller på att krackelera, till städer, till sina barn, yttrandefrihet, Kristus och skrivandet. Birro är en överlevare och uttrycker: ”Men jag klarar mig. Jag har nio liv och åtminstone sex av dem intakt” och med sitt sätt att förmedla och formulera sig känns det både intressant och inför framtiden lovande att läsa Birro.

Helena Svensson