Ge aldrig upp.
Strid. Stå stolt. Ödelägg ditt hjärta för att göra det mottagligt. Ödmjuka dig inför missbruket. Segra över demonerna.
Vad gör man med människor som förlorar i omgångar?
Att förstå människor i utkanten är att på riktigt, inte bara känna empati, utan också på allvar känna till hur utanförskapet faktiskt och på riktigt ser ut.
Alla som har barn vet att kärlek alltid innehåller en viss dos krav. Krav handlar i grunden om att älska någon tillräckligt mycket för att inse att han eller hon förvisso redan har uppnått en hel del, men att det hela tiden går att förbättra.
En människa som hamnat på glid har inte hamnat på glid. Det är trots allt ett eller flera val man gör. Det finns hållplatser längs vägen som man väljer att inte svänga in vid, för att ett liv i utanförskap, i missbruk eller i kriminalitet också har sina förtjänster. Jag tror vi gör förståelsen av dessa människor en stor otjänst om vi inte också ser vilka fördelar som finns i livsval som utifrån (det är också intressant, vem står utanför och vem gör det inte, handlar det inte väldigt mycket om perspektiv och vem som äger tolkningsföreträde?)
Att verkligen se en människa, se henne med alla hennes förtjänster och hennes brister, kräver mer än ett öppet hjärta. Det kräver tålamod och en förmåga att kunna ställa tydliga krav, men hela tiden kärleksfullt, hela tiden med vetskapen om att det längst in i varje människa finns en längtan efter att leva ett anständigt liv.
När jag blev nykter 2005 blev jag förvånad över vilka kunskapsluckor det finns i samhälle rörande missbruk, också inom områden, som vården, där man tror att att människor ska kunna en massa.
Aktiveringspedagogen i Göteborg jobbar med helheten, med uppföljning, med mycket kärlek och också med vetskap och kunskap om hur en människa som jobbar med sina inre demoner, hur dessa än ser ut, ibland faller också när hon rest sig upp. Att falla hör till bilden. Att då inte ge upp är nyckeln till ett värdigt liv och detta med att inte ge upp, och det här är viktigt, gäller både personen och samhället. Det funkar inte om samhället hela tiden envisas med att aldrig ge upp och personen i missbruk eller kriminalitet envisas med att ge upp.
Att återigen få se hoppet låga tändas, få fäste och sedan brinna i ögonen hos dem som i sin tur får höra att Aktiveringspedagogen i Göteborg ALDRIG ger upp en människa, är mäktigt.
Vilket heligt löfte detta är! Att aldrig ge upp en människa.
Den slutgiltiga hållplatsen när man ger upp är döden och min erfarenhet är att inga missbrukare eller kriminella egentligen och innerst inne vill dö. De är som du och jag, de tillhör inte en annan ras eller ett annat släkte. De är syskon på glid, de svängde in på en väg du också kunde ha svängt in på och om du vågar rannsaka dig själv och ditt liv är jag övertygad om att du hittar två, tre eller flera tillfällen under ditt liv när du kunde ha slirat ner i det där diket.
Den kunskapen, och den vetskapen, att vi alla är lika, botten i dig är också botten i mig, är en bra start för att empatiskt, värdigt och med goda resultat försöka rädda en människa tillbaka till livet. För i förläningen är det trots allt vad det handlar om. Det är, som rockbandet Kent döpte en skiva till, Du och jag döden. Alla missbrukare som inte slutar dör. Förr eller senare.
Tydliga krav, kärlek, empati och ett strukterat handlingsprogram är det som krävs. Människor som hamnar i missbruk eller kriminalitet behöver tydliga riktlinjer tillbaka till livet. Givna regler, ett shema, tider, löften och försäkringar, men också ev medvetenhet om vad som händer om förtroendet bryts, är receptet som kan föra en människa tillbaka till livet.
Därför är det så viktigt med en kontaktperson man kan nå dygnet runt (det liknar mycket det som AA kallar för att ha en sponsor, en person som har några år som nykter och därför kan hjälpa den som är mer ny i nykterheten) och träning som kräver en del av deltagarna, och givetvis även ren vård och behandling.
Missbruk är ett symptom på tusen olästa svar i en människa. Plocka bort missbruket är bara första kapitlet i den nya boken som ska skrivas. Man måste ta itu med frågor, rädslor, blockeringar, utanförskap, skuld och skam och den processen tar alltid tid, minst ett år.
Aktiveringspedagogen i Göteborg verkar onekligen ha förstått allt detta.
Nyckeln till framgång är tålamod kombinerat med krav och att aldrig ge upp hoppet om en enda människa.
Här kan ni läsa mer: http://www.aktiveringspedagogen.se