Blogg

Nu finns Radio Birro på iTunes.

itunes.apple.com/se/podcast/radio-birro/id1048383574?l=en

”Birros problem är att han är så mycket bättre på att känna än att tänka” skriver Ann Charlott Altstadt i Aftonbladet idag…

Är det ett problem?

Tänk om världen, och Aftonbladets kultursida, vågade vara precis just det… Bättre på att känna än att tänka… Jag tror att både Altstadt och Aftonbladets kultursida skulle bli några gram fler relevant i så fall, att kultursidan, som levt de senaste åren under tusen brunnslock, möjligen skulle bli relevant för några fler än de redan invigda.

Radio Birro sprakar igång på måndag.

Marcus Birro är författaren som går sina egna vägar.

Det har kostat honom en hel del men har också givit honom många läsare och följare runt om i landet. Sjutton böcker har han hunnit med att ge ut sedan debuten 1992 och han är flerfaldigt prisbelönad för sitt skrivande.

Att det ofta stormar runt honom handlar väl egentligen mer om det ängsliga landet vi bor i än om författaren själv.

Tidigt kom Marcus i kontakt med radion. Redan 1997 arbetade han på P4 SR Göteborg.

• Jag gjorde inte ett skit utan satt mest på redaktionen och spanade på Frank Gunnarsson som jobbade där då. Jag älskade honom.

1999 var han med och startade Frank i P3 som på kort tid växte till ett av Sveriges viktigaste ungdomsprogram i etermedia.

• Jag minns att jag skulle läsa dikter på Arvikafestivalen sommaren 2002 och gick förbi tältet där jag skulle vara. Jag trodde det var Håkan Hellström  som skulle köra där. Det var helt galet med folk. Då förstod jag vilket oerhört intryck Frank hade gjort ute i landet.

Mellan 2007-2010 var han uppskattad programledare för Karlavagnen i SRP4.

De sista åren har Marcus Birro hade haft tre olika Podar, Hemma hos Birro, Calciomania (om italiensk fotboll) och Berggren och Birro.

Men alla de där är historia nu.

• Med Radio Birro vill jag plocka det bästa ur alla de där tre Podarna, tala subjektivt om sådant som ligger nära mitt hjärta, som litteratur, media, politik, italiensk fotboll, kärlek, relationer. Samla allt på ett ställe så att säga. Och givetvis vill jag beskriva världen från mitt håll. Världen genom mina ögon. Det skvalpar runt så många hysteriska föreställningar om mig och mitt namn. Så det känns kanon att få göra detta just nu.

OM RADIO BIRRO:

Marcus Birro bjuder upp till livssprakande dödsdans på absolut subjektiv frekvens i ”Radio Birro” – långt från spottfilter, utan eufemismer och fritt från lismande. En öppen dörr rakt in i Marcus liv. Ett liv som kretsar runt livet, döden, poesin, litteraturen, musik, den italienska fotbollen, kärlek, Gud och allt övrigt inemellan. Med substantiella gäster och pregnant musik.

Episod #1: ”Ett kallt krig” 

Premiäravsnittet av Radio Birro – Marcus Birro har äntligen lyckats lämna det kalla krig han aldrig var menad för. Vi möter en poet som fått ta mycket stryk men också blivit drabbad av väldigt många nya och angelägna insikter…

Som att tvingas gå inåt igen.

Så är mitt liv nu.

Går igenom romanen, sorterar, bläddrar, flyttar, sammanfogar, stryker och skriver till. Nästan två sidor desperation. En kärleksroman från underjorden. En vägvisare ut ur underjorden. En sann, desperat mans desperata berättelse om svek, barn, kärlek, tillit och hopp.

Mitt liv kräver ett försvarstal av mig. Mitt liv kräver en krigare i rustning just nu. Och jag tänker inte svika mina barn eller mig själv. Jag tänker ta den här striden som jag tagit andra strider i mitt liv.

Jag skriver verkligen på toppen av min förmåga just nu. Jag känner det. Det är som i tv-serien av Stephen Kings The Shining, Jack och värmepannan i källaren, den rister, den vibrerar. Men till skillnad från Jack dricker jag inte längre. Jag har ingen längtan dit heller. Men jag har värmepannan på max. Jag skriver mig till en plats där solen slår igenom molnen. Jag skriver mig till en plats där jag blir begriplig. Och min omvärld också.

Jag har ofta skrivit hur viktigt skrivande är och har varit för mig men efter allt som hänt och fortfarande dagligen händer mig så inser jag nu på fullaste allvar exakt hur viktigt skrivandet är.

Det är en nyckel. inte bara till omvärlden som jag trott förut, utan också en nyckel till mig själv, till mitt hjärta, mitt innersta, till den jag är och den jag trodde att jag var, och även den jag faktiskt var under några år i kaoset, larmet, förvirringen.

Min roman är en fruktansvärd bok men jag måste skriva den. Den måste skrivas. Den måste få berätta sin historia. Så enkelt är det.

Under tiden rasar omvärlden omkring mig. Min ekonomi är i spillror, skilsmässan är… kaos. Jag får inga jobb som skribent och dessutom har jag hostat mig igenom de senaste nätterna.

Men jag har den här elden. Jag har den här beslutsamheten. Jag har mina barn, jag har min välsignade nykterhet, jag har min talang och min vilja att arbeta, jag har Michaela som betyder så mycket i alla de smutsiga krig som drar sin lans emot mig från så många håll och jag har den här förmågan att inte bara skapa litteratur av mitt liv, utan att också skapa tröst genom orden av det som sker.

Det är något att vara väldigt rädd om.

Att dikta sitt liv är inte bara en förbannelse. Det kan vara en välsignelse också.

En gång i tiden slogs vänstern för de utsatta, de marginaliserade, de som tog strid för sitt hjärtas innersta mening. Som jag uppskattade och respekterade den vänstern! Jag var i själva verket en del av den.

Att på allvar våga slåss för det egna samvetets rätt att få existera och finnas till var en självklarhet för dåtidens svenska vänsterrörelse.

Men någonting har hänt. Tonen har svängt 180 grader. Den är numera grov och raljerande. Aftonbladet hade i dagarna en rubrik som löd:  “Tokhögerns abortkamp är fullfjädrat rättshaveri”.

Hur reser man sig efter en sådan medveten och fruktansvärd käftsmäll? Tokhögern används för att få läsarna att dra på mungiporna. Ingen tar någon ur tokhögern på allvar. Och abortkamp? Vad betyder det?… Ett gäng galningar ur tokhögern (vilka det nu är) som springer runt med plakat med aborterade foster på och skriker sig hesa utanför sjukhusen? Och så detta med rättshaveri? Det är alltså så kallade foliehattar som vill förbjuda kvinnor från att genomgå abort? Idioter givetvis.

Det är ett djupt ohederligt sätt att bedriva kampanjjournalistik.

För låt oss se vad det hela egentligen handlar om…

Som ett konkret led för att göra världen till en bättre plats infördes. efter andra världskriget, den så kallade samvetsfriheten. Politiker från hela Europa och från olika politiska håll enades om att det egna samvetet, hjärtats röst, borde lyftas och få en ökad betydelse i en framtida, solidarisk värld. Politikerna insåg efter andra världskriget vikten av att låta samvetet ha en egen ventil och att det borde finnas ett sätt för människor att rådfråga sitt hjärta (en muskel som vänstern en gång slog vakt om) i samband med beslut, förordningar, lagar och handlanden. Man ville skapa utrymme för oliktänkande att kunna arbeta inom system utan att göra avkall på medmänskliga grundprinciper.

Samvetsfrihet är stadgad i Europakonventionen och Europakonventionen är svensk lag sedan 1995.

I det specifika fallet handlar det om en rättegång i Jönköpings Tingsrätt. Den har handlat om att barnmorskan Ellinor Grimmark blivit nekad arbete på tre sjukhus och dessutom blivit fråntagen sin studielön eftersom hon åberopat just samvetsfrihet i sitt yrke. Hon vill som barnmorska inte medverka vid aborter. Hon blev barnmorska för att hjälpa barn till den här världen och hennes samvete förbjuder henne att medverka vid aborter.

Det handlar alltså inte om att aborter inte blir genomförda. De blir genomförda. Det finns ingen risk att en kvinna som vill genomföra en abort inte för göra det på grund av att några extremt få barnmorskor vill följa sitt samvete.  Låt oss vara väldigt tydliga på den här punkten. Aborträtten är inte hotad i det här landet. Ändå jagas Grimmark och hennes juridiska ombud med sedvanliga oförskämdheter, rena lögner och förtalskampanjer. Det är så förtvivlat smutsigt. Borde inte svensk vänsterrörelse istället rycka ut och med all kraft i världen applådera att det finns människor inuti tungrodda, stelbenta maskinerier som fortfarande har modet, kraften, orken och beslutsamheten att faktiskt följa sin övertygelse, att följa sitt hjärta?

I Italien är det en överväldigande del av barnmorskorna som inte vill medverka till abort men inte heller där är aborträtten av denna anledning hotad. I Sverige är det ytterst få av barnmorskorna som skulle åberopa denna samvetsfrihet men ändå jagas dessa människor av den politiskt korrekta vänstern med en hätskhet och en iver som är både obehaglig och skrämmande.

Är inte vänsterns mål att även dem som på allvar tycker olika och som är beredda att ta strid för sin rätt att tycka olika ska få göra det? Jag trodde “gilla olika” handlade om det. Jag hade tydligen fel.

Samvetsfrihet i vården borde redan vara en given självklarhet, också i Sverige.

Jag minns en dikt av en poet som försvann någonstans längs vägen.

Jag undrar vad som hände med honom… Han var en varsamt lysande stjärna i slutet av nittiotalet, gav ut två diktsamlingar som båda sålde bra, han satt med i en del soffor men så var han plötsligt försvunnen…

Jag låter blicken sökande leta efter hans namn där i taxin, som om det stod skrivet på dörren eller i bilens tak, men jag minns det inte men jag minns en dikt om en man i lång svart rock som går förbi en skridskobana utomhus, kanske är det en fontän som på vintern görs till skridskobana, och jag minns att den var full av barn som “slipade underjordens emaljöga” och så kommer mannen i sin rock och han är, om jag minns dikten rätt, ännu ung men känner sig gammal, han har alltid känt sig gammal, och en liten flicka som ramlat och slagit sig sitter vid ringside och har snurrat av sig skridskorna och hon har en termos med sig, det är utflykt på skolan hon går på, och hon är kanske åtta, högst nio år och hon, skriver poeten, “ser på honom över sin termos med skrynklig choklad” och nittiotalet är “medelålders, alltså äldre än vad vi är” konstaterar mannen och inser inte att flickan som ser på honom, tyst, inte anklagande eller dömande, men uppfordrande, att hon är från framtiden och alltså en ängel och hon vill berätta för honom att han inte behöver vara rädd, att det inte finns någonting att vara rädd för, men han är så uppe i sig själv, han har så bestämda steg, att han inte ser henne.

Det är bara diktaren som ser henne. Diktaren och flickan är samma person.

I början trodde jag att mannen i rocken och diktaren var samma person, men jag hade fel.

Jag vill inte missa äventyret, jag vill inte leva i den där medelåldern och känna allting av värde rinna rakt ur mg. Vad hände med diktaren? Vad hände med mannen som fortsatte bort med sina bestämds steg? Och vad hände med den lilla flickan?

Svensk självbild haltar betänkligt.

På nyheterna hör jag att sjukskrivningarna slår nya rekord och psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till att folk sjukskriver sig. Ont i själen alltså. Hjärtats tårar. Själens obotliga ensamhet.

Poeterna har vetat det hela tiden. Liksom prästerna. Men ingen läser (med all rätt) poeterna längre eftersom de allierat sig med den kulturella makten och skriver obegripliga dikter för sig själva och sina nya polare, och prästerna har slutat prata om Gud och skriker sig hesa i den rättänkande politiska kören istället för att välkomna folk till Gud.

Vi som visar oss sårbara vinner folkets kärlek men möter elitens förakt. Vi som insett att botten i mig också är botten i dig blir jagade av kommunister, feminister och andra självutnämnda påvar tills vi inte orkar stå upp längre.

Men redan de gamla romarna visste att man blir sjuk av sorg.

Och Sverige befinner sig i sorg. En fruktansvärd, helvetisk, ordlös och svepande sorg, ett svart regn, en ständigt återkommande mardröm, som ett mord på folksjälen som aldrig upphör, som vevas om och om igen utan att vi tycks veta varför.

Sverige var en gång ett land av vemod och diktare, av långa avstånd. Vi var ett land och ett folk som satt uppe sent på kvällarna och lät blicken rulla över svarta åkrar, som drog med handflatan över köksbordet, linjerna i trädet blandades med dem i våra händer.

Mörkret formade oss. De långa, mörka och kalla vintrarna skapade krigare, redo att härda ut i de allra bistraste av tider.

Nu är vi ett land av schlager och medelmåtta.

Det offentliga samtalet rymde förr innerliga samtal, möten om konst och litteratur. Litteraturen var både innerlig och folklig. Wilhelm Moberg nådde både slott och koja, Gunnar Ekelöf, Karin Boye och Dan Andersson var poeter som ägde ett verkligt värde i vanliga människors hjärtan. De var obekväma, undantags- varelser, svåra människor, men de tilläts vara det, vi hade rum för dem. Sverige rymde fler än en tanke, fler än en ide´och mångfaldigt fler strängar till vårt kollektiva hjärta.

Nu ska alla likformas och stöpas i samma mall. Vi andra ska ha stryk.

Jag minns när jag jobbade på Kvällsöppet med Ekdal i TV4. Jag kritiserade programmet Ullared som då gick i Kanal 5. Jag undrade varför människor frivilligt lät sig degraderas till detta gytter av meningslöshet, denna sörja av subtilt människoförakt. Som om folklighet handlade om medelålders kvinnor i mysbyxor från Sjöbo som handlar duschtvå för sju hundra kronor och fnittrade vecklar ut ett kvitto mot en Kanal 5-stapel. Som om höjden av kollektiv självbild endast sträcker sig till en tjock gubbe i bar överkropp drickandes en öl på en tältstol utanför en husvagn.

Dagen efter bombarderades jag med mejl om mitt folkförakt.

Men det var (och är) inte jag som föraktar folk. För det första var det produktionen bakom det där programmet som under täckmanteln av att de verkligen tyckte om människor de filmade lyckades lura dem att ställa upp.
Det föraktet var hiskeligt beklämmande.

Och det är alla dem som givit efter för andens och motståndets minsta lag som föraktar inte bara andra utan kanske i ännu högre grad sig själv.

Folklighet är något vackert. Folklighet är att bli läst, respekterad, kritiserad och omtalad. Kulturvärlden har alltid avskytt folklighet eftersom folklighet hotar deras domäner. Deras värld kan bara bestå om de begriper något som vi andra inte begriper. Men deras perspektiv är så kort. Folket vinner alltid. Även om det dröjer.

Poeten Dan Andersson är ett lysande (och fruktansvärt) exempel. Kvällen innan han dog skadedjurets död på ett sunkigt hotell i Stockholm (han förgiftades av bekämpningsmedel mot ohyra som inte vädrats ut) gick han runt i dåvarande mediala kvarteren, i Klara. och försökte få sina dikter och artiklar antaga. Han fick nobben överallt. Efter sin död upptäckte folk hans geniala diktning och långsamt insåg makten (alltid sist med allting av värde) hans storhet och började skriva hyllningsartiklar om honom.

Samma jävlar som gång på gång vägrat erkänna honom medan han levde hyllade honom efter hans död.

Vad har då allt detta med människors själsliga välbefinnande att göra?

Jag tror att poesins och skrivandets viktigaste uppgift är att vara till tröst för människor. När du läser mig, när dina vackra ögon rullar över dessa rader, när min som det kan verka egocentriska berättelse träffar ditt hjärta, uppstår något. Det blir ett möte. Både du och jag upptäcker att vi inte är så ensamma som vi tror. Om jag skriver hur det känns att bli indragen i en fruktansvärd och uppslitande vårdnadstvist av kvinnan du älskade en gång, och du varit med om samma, så är vi inte ensamma längre. Och när vi inte är ensamma längre mår vi bättre.

Men för att få detta möte till stånd krävs en del förutsättningar. Dels måste en sådan som jag få utrymme att skriva och dels måste en sådan som du orka läsa vidare också när det ibland tar emot. För ingenting av det som lättvindigt rinner igenom dig under en dag är till uppbyggelse för dig. Det som bjuder motstånd är det som får dig att växa.

Samma sak med folklighet. Jag tror bättre om människor. Jag tror gott om människor jag möter. Jag tror att de kan mer. Jag tror att deras hjärtan kan rymma annat än förbannad schlager, hjärndöd underhållning, deckare, urtrista stå-upp-komiker och ännu ett meningslöst bläddrande i Travguiden om kvällarna.

För din hälsa och ditt hjärta talar samma språk. Om ditt hjärta tunnas ut, om du slutar fylla din själ med värme och innerlighet, med mening, så agerar det precis som vilken annan muskel som helst, ditt hjärta förtvinar, det skrumpar och det dör. Du kan andas, gå och leva vidare men du blir sjuk. Själsligt sjuk. Den sjukdom som de valt att kala psykisk ohälsa handlar alltså till stora delar om ditt hjärta, och om vad du fyller, eller inte fyller det med.

Kulturvärldens ansvar är stort här. När läste du något på en kultursida, eller när du såg ett inslag i Babel eller Kulturnyheterna på SVT som berörde dig på allvar senast? När läste du något av Sven Delblanc senast? Eller av Olof Lagercrantz? Ekelöf? Erik Lindegren? Edith Södergran? Och, värre ändå, när läste du något om dessa på de där förbannade kultursidorna?

Och tv då? Allting handlar om yta. Det är puckade kändisar som snackar skit om det ena eller det andra och sedan handlar det om mat, ständigt denna djävulska matlagning överallt, och så är det blommor på balkongen, och sedan är det heminredning och mode, och kungahuset, och frisyrer och Ebba von Sydow är precis överallt och sedan handlar det om pengar och hälsa, och om att träna och att springa fort eller långsamt och sedan….ja, ni hajar…

Själen då? Inte konstigt kanske att vi mår sämre än på länge.

Jag tror att vi måste stänga den kran av andlighet som stått och droppat kollektivt ur det här landet under femtio,sextio år.

Det har gått så långt att vi applåderar oss ju längre ifrån Gud vi kommer. Det är som att jubla över att det goda lämnar oss. Kyrkan är så klart skyldig till detta. Liksom de politiskt korrekta prästerna, liksom media igen, och allt handlar om att Sverige ska vara världens modernaste land och vi har verkligen gått på den bluffen, vi står längst fram och upptäcker inte ens att världen knappt vet om att vi existerar och inte heller ser vi att ljuset vi tänt där vi står i fören är svart som natten…

När jag tänker på Sverige, och jag tänker ohälsosamt mycket på Sverige, så tänker jag mig fortfarande landet som ett vemodigt land, men ett land som inte skäms över sitt vemod. Det är vad vi kommit att göra de senaste tjugo, trettio åren. Vi skäms över vårt vemod. Så vi ljuger fram ett darrigt schalger-leende istället, vi föraktar svaghet, vi jagar den jävel som visar sig svag på sociala medier, vi mobbar varandra, vi hatar varandra och ingen ser sammanhanget.

Vi ljuger för alla vi möter om hur vi mår. Under tiden sjunker vi djupare i en sorts sorg vi inte kan sätta ord på.

Samma välbeställda medelklassare här på Södermalm kan betala 300 spänn för att skratta gott åt den ständigt närvarande medelmåttan Alex Schulman eller riksmobbaren Betner´r eller primadonnan Gardell som får håna och driva med andra men skickar hotfulla mail (oh yes) om man ens vågar kritisera något han sagt eller skrivit, och samma kära medborgare kan sedan stövla upp till rektorn på barnens skola och förfasa sig över att någon ropat något taskigt till deras lilla Tindra på skolgården…

Orsak och sammanhang någon?

När vi gjorde oss av med Gud gjorde vi oss också av med kontemplationen, med meningen utanför hetsen, med det ljusa och goda, med att se på våra medmänniskor som oss själva och vi släppte istället lös den här fullständigt bisarra individuella krigsföringen där alla får klara sig själv och när vi gjorde oss av med skribenter som ville översätta våra hjärtans språk för oss gjorde vi oss av med ambassadörer för vemodet.

Nu är Gud portad från vårt land. Ingen välkomstkommite´för Gud inte. Ingen kyrka väntar på honom vid stationen. De är på sin höjd där för att vinka av honom. Vi behöver dig inte längre. Hej då, Gud.

Så det är inte alls konstigt att så många människor mår så dåligt i det här landet 2015. Det mest skrämmande är att de som kunde göra något åt det, kulturvärlden och media, som vanligt håller käften och vägrar befatta sig med det utan istället blir en röst i kören som inte begriper någonting.

Sverige förtjänar bättre.

Jag vaknar kallsvettig och sätter mig upp i sängen.

Jag har drömt om horan Mary Kelly igen.

Fair Emma kallades hon också. Och Ginger.

Olika namn för olika behov kanske.

Det är andra natten på en vecka som jag drömmer om henne, och hennes säregna öde i det regniga, pinade Millers Court i London november 1888.

Kelly var blev Jack The Rippers sista offer.

När jag kliver upp och dricker vatten slår det mig att jag borde ha drömt om honom istället, om Jack the Ripper.  Hela det här landet har blivit en regnig, illa upplyst gränd där de utslagna säljer sig till reapris. Charlataner, medelmåttor, rövslickare, falska profeter, hycklare, journalister och resten av pöbeln.

På dagarna fantiserar jag om att lära mig traktera ett ryskt maskingevär och i Falling Down-anda vissla mig igenom eftermiddagen. Att sudda bort deras överlägsna flin. Leta upp kärringen som hotade mig och mina barn och spika upp hennes huvud på bostadsrättsföreningens dörr. Gå ner till Zinken och konfrontera fyllot i avklippt jeansjacka som skrek oförskämdheter och spottade bakom mig och mina barn i helgen. Se om han är lika stursk med en Kalashnikov uppkörd i sitt mosiga ansikte. Skicka en kärleksdikt till min före detta hustru som bestämt sig för att köra det smutsiga racet när det gäller vårdnad och skilsmässa. Konfrontera en del av mina kristna före detta vänner med deras kluckande kommentarer rörande tonårsflickorna på andra raden. Jag drömmer om Korpen Flyger, den isländska filmen om hämnd. Undrar om det inte finns några sköna maffiabröder i mitt släktled som grävt ner sina vassaste knivar någonstans.

Jag fantiserar på att använda nyckelkortet jag har kvar och ta mig in på Expressen med min vän och ställa asen till svars för vad de gjort mot mig och för all den tystnad de i årtionden tvingat ner i svenska folkets halsar. Där ska jag dra ut knivarna de körde in i min rygg och använda dem emot dem.

Det här landet är en nedlagd gammal fabrik på östtysk mark. Allt är så förtvivlat medelmåttigt. Vi låter oss ledas av fånar och idioter. Samma uppsvullna ansikten flyter upp överallt. Psykotiska, empatistörda komiker och låtsas-författare, feminister utan mål och mening, alla dessa miljoner människor som så förtvivlat gärna vill gegga i geggan, som vill pilla i varandras tarmar med sin flottiga tidsanda, som är beredd att sälja sin egen morsa för att få vara med och dra en nitlott på det glittrande lyckohjulet.

Jag fantiserar om att meja ner dem allihop.

Men jag drömmer om Mary Kelly.

Jag drömmer om hennes längtan ut, hennes långa klänningar som släpade i smutsen under de där gatlyktorna, drömmer om hennes lilla lägenhet dit männen vallfärdade, jag drömmer om hennes sista timmar i livet, de där som fortfarande och ännu hade nåden av stillhet, av ett svajande rus, innan Jack trädde ut ur skuggorna och in i hennes liv.

Av alla besynnerliga drömmar jag drömt är detta en av de allra mest besynnerliga. Jag somnar och drömmer om henne och det är alltid sen eftermiddag och det är alltid tidig kväll och det blir alltid regnig natt men när jag vaknar, när jag lämnar henne, lever hon fortfarande. Hon ler mot mig. Det regnar men det är ett ljummet regn.

När jag vaknar inser jag att jag får leva med det som pågår. Jag kan inte styra människor utifrån mitt eget liv. Mina fiender får svinga vilket mörker de vill över mitt huvud.  Även de fiender som jag älskade mer än mig själv en gång… Jag kan inte göra något åt det. Mer än att spara allt. Mer än att lagra allt. Mer än att skriva sanningen som sanningen vill bli skriven, nämligen rå, obekväm, innerlig och krävande.

Jag behöver inga ryska maskingevär. Jag behöver inga vapen och jag är inte en man som hämnas. Men jag är också författare. Och som sådan har jag en skyldighet att bygga sanningen med ord. Så det är vad jag tänker göra. Jag tänker i sanning skriva om allt detta och det är möjligt att det blir en dåres försvarstal och det är möjligt att det blir stormigt men det blir sant och just nu finns det nästan ingen annan författare som står lika fri och skriver lika sant som undertecknad.

Alltså drömmer jag inte om hur Kelly dör, vem som mördar henne eller hur hennes fruktansvärt skändade kropp såg ut. Jag drömmer om hennes leende, hennes stilla timmar innan skräcken. Jag drömmer om henne som en medmänniska band medmänniskor och jag tänker på vad som står på hennes gravsten:

None, but the lonely hearts can know my sadness… But love lasts forever…

Jag drömmer om henne med stor kärlek. Som varar för alltid.

Tillbaka i Stockholm efter några fina dygn i Rom.

På Södermalm råder krig. Åtminstone mot mig. Det är som att släppas innanför fiendens linjer och utan att veta varför man är där, utan att veta vad kriget går ut på, vilka är de där andra som gjort mig till fiender, de jävlarna drar sig inte ens för att spotta, fräsa och slunga sina medelmåttiga besvärjelser mot mig när jag har mina barn med mig.

Det är fruktansvärt ärligt talat.

Jag ser mig själv med en Kalashnikov på Hornsgatan. Jag ser mig kriga mig tillbaka till stenåldern.

Men jag sänker mitt huvud. Det är inte mig de hatar. Jag är inte där. Jag är någon annanstans. Jag förlåter och förlåter och förlåter.

Jag härdar ut. Solen arbetar sig upp ovanför den där svarta sorgeakten av tårar eller regn, och barnen och Michaela upprättar mig i ett land och i en tid som inte är mitt eller min.

Jag är så trött på detta vulgära, orättvisa motstånd. Trött på att streta på i motvind, trött på alla hycklare, alla fega medelmåttor, alla som minerar mitt liv framför mina fötter.

Men när jag är med barnen… Vilken källa det är. Vilken oerhörd solidarisk och kraft av kärlek Milo och Mimmi är. Jag älskar dem så grundläggande mycket.

Jag orkar för deras skull.