Att dikta sig själv.

Som att tvingas gå inåt igen.

Så är mitt liv nu.

Går igenom romanen, sorterar, bläddrar, flyttar, sammanfogar, stryker och skriver till. Nästan två sidor desperation. En kärleksroman från underjorden. En vägvisare ut ur underjorden. En sann, desperat mans desperata berättelse om svek, barn, kärlek, tillit och hopp.

Mitt liv kräver ett försvarstal av mig. Mitt liv kräver en krigare i rustning just nu. Och jag tänker inte svika mina barn eller mig själv. Jag tänker ta den här striden som jag tagit andra strider i mitt liv.

Jag skriver verkligen på toppen av min förmåga just nu. Jag känner det. Det är som i tv-serien av Stephen Kings The Shining, Jack och värmepannan i källaren, den rister, den vibrerar. Men till skillnad från Jack dricker jag inte längre. Jag har ingen längtan dit heller. Men jag har värmepannan på max. Jag skriver mig till en plats där solen slår igenom molnen. Jag skriver mig till en plats där jag blir begriplig. Och min omvärld också.

Jag har ofta skrivit hur viktigt skrivande är och har varit för mig men efter allt som hänt och fortfarande dagligen händer mig så inser jag nu på fullaste allvar exakt hur viktigt skrivandet är.

Det är en nyckel. inte bara till omvärlden som jag trott förut, utan också en nyckel till mig själv, till mitt hjärta, mitt innersta, till den jag är och den jag trodde att jag var, och även den jag faktiskt var under några år i kaoset, larmet, förvirringen.

Min roman är en fruktansvärd bok men jag måste skriva den. Den måste skrivas. Den måste få berätta sin historia. Så enkelt är det.

Under tiden rasar omvärlden omkring mig. Min ekonomi är i spillror, skilsmässan är… kaos. Jag får inga jobb som skribent och dessutom har jag hostat mig igenom de senaste nätterna.

Men jag har den här elden. Jag har den här beslutsamheten. Jag har mina barn, jag har min välsignade nykterhet, jag har min talang och min vilja att arbeta, jag har Michaela som betyder så mycket i alla de smutsiga krig som drar sin lans emot mig från så många håll och jag har den här förmågan att inte bara skapa litteratur av mitt liv, utan att också skapa tröst genom orden av det som sker.

Det är något att vara väldigt rädd om.

Att dikta sitt liv är inte bara en förbannelse. Det kan vara en välsignelse också.