Jag minns en dikt av en poet som försvann någonstans längs vägen.
Jag undrar vad som hände med honom… Han var en varsamt lysande stjärna i slutet av nittiotalet, gav ut två diktsamlingar som båda sålde bra, han satt med i en del soffor men så var han plötsligt försvunnen…
Jag låter blicken sökande leta efter hans namn där i taxin, som om det stod skrivet på dörren eller i bilens tak, men jag minns det inte men jag minns en dikt om en man i lång svart rock som går förbi en skridskobana utomhus, kanske är det en fontän som på vintern görs till skridskobana, och jag minns att den var full av barn som “slipade underjordens emaljöga” och så kommer mannen i sin rock och han är, om jag minns dikten rätt, ännu ung men känner sig gammal, han har alltid känt sig gammal, och en liten flicka som ramlat och slagit sig sitter vid ringside och har snurrat av sig skridskorna och hon har en termos med sig, det är utflykt på skolan hon går på, och hon är kanske åtta, högst nio år och hon, skriver poeten, “ser på honom över sin termos med skrynklig choklad” och nittiotalet är “medelålders, alltså äldre än vad vi är” konstaterar mannen och inser inte att flickan som ser på honom, tyst, inte anklagande eller dömande, men uppfordrande, att hon är från framtiden och alltså en ängel och hon vill berätta för honom att han inte behöver vara rädd, att det inte finns någonting att vara rädd för, men han är så uppe i sig själv, han har så bestämda steg, att han inte ser henne.
Det är bara diktaren som ser henne. Diktaren och flickan är samma person.
I början trodde jag att mannen i rocken och diktaren var samma person, men jag hade fel.
Jag vill inte missa äventyret, jag vill inte leva i den där medelåldern och känna allting av värde rinna rakt ur mg. Vad hände med diktaren? Vad hände med mannen som fortsatte bort med sina bestämds steg? Och vad hände med den lilla flickan?