Svensk självbild haltar betänkligt.
På nyheterna hör jag att sjukskrivningarna slår nya rekord och psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till att folk sjukskriver sig. Ont i själen alltså. Hjärtats tårar. Själens obotliga ensamhet.
Poeterna har vetat det hela tiden. Liksom prästerna. Men ingen läser (med all rätt) poeterna längre eftersom de allierat sig med den kulturella makten och skriver obegripliga dikter för sig själva och sina nya polare, och prästerna har slutat prata om Gud och skriker sig hesa i den rättänkande politiska kören istället för att välkomna folk till Gud.
Vi som visar oss sårbara vinner folkets kärlek men möter elitens förakt. Vi som insett att botten i mig också är botten i dig blir jagade av kommunister, feminister och andra självutnämnda påvar tills vi inte orkar stå upp längre.
Men redan de gamla romarna visste att man blir sjuk av sorg.
Och Sverige befinner sig i sorg. En fruktansvärd, helvetisk, ordlös och svepande sorg, ett svart regn, en ständigt återkommande mardröm, som ett mord på folksjälen som aldrig upphör, som vevas om och om igen utan att vi tycks veta varför.
Sverige var en gång ett land av vemod och diktare, av långa avstånd. Vi var ett land och ett folk som satt uppe sent på kvällarna och lät blicken rulla över svarta åkrar, som drog med handflatan över köksbordet, linjerna i trädet blandades med dem i våra händer.
Mörkret formade oss. De långa, mörka och kalla vintrarna skapade krigare, redo att härda ut i de allra bistraste av tider.
Nu är vi ett land av schlager och medelmåtta.
Det offentliga samtalet rymde förr innerliga samtal, möten om konst och litteratur. Litteraturen var både innerlig och folklig. Wilhelm Moberg nådde både slott och koja, Gunnar Ekelöf, Karin Boye och Dan Andersson var poeter som ägde ett verkligt värde i vanliga människors hjärtan. De var obekväma, undantags- varelser, svåra människor, men de tilläts vara det, vi hade rum för dem. Sverige rymde fler än en tanke, fler än en ide´och mångfaldigt fler strängar till vårt kollektiva hjärta.
Nu ska alla likformas och stöpas i samma mall. Vi andra ska ha stryk.
Jag minns när jag jobbade på Kvällsöppet med Ekdal i TV4. Jag kritiserade programmet Ullared som då gick i Kanal 5. Jag undrade varför människor frivilligt lät sig degraderas till detta gytter av meningslöshet, denna sörja av subtilt människoförakt. Som om folklighet handlade om medelålders kvinnor i mysbyxor från Sjöbo som handlar duschtvå för sju hundra kronor och fnittrade vecklar ut ett kvitto mot en Kanal 5-stapel. Som om höjden av kollektiv självbild endast sträcker sig till en tjock gubbe i bar överkropp drickandes en öl på en tältstol utanför en husvagn.
Dagen efter bombarderades jag med mejl om mitt folkförakt.
Men det var (och är) inte jag som föraktar folk. För det första var det produktionen bakom det där programmet som under täckmanteln av att de verkligen tyckte om människor de filmade lyckades lura dem att ställa upp.
Det föraktet var hiskeligt beklämmande.
Och det är alla dem som givit efter för andens och motståndets minsta lag som föraktar inte bara andra utan kanske i ännu högre grad sig själv.
Folklighet är något vackert. Folklighet är att bli läst, respekterad, kritiserad och omtalad. Kulturvärlden har alltid avskytt folklighet eftersom folklighet hotar deras domäner. Deras värld kan bara bestå om de begriper något som vi andra inte begriper. Men deras perspektiv är så kort. Folket vinner alltid. Även om det dröjer.
Poeten Dan Andersson är ett lysande (och fruktansvärt) exempel. Kvällen innan han dog skadedjurets död på ett sunkigt hotell i Stockholm (han förgiftades av bekämpningsmedel mot ohyra som inte vädrats ut) gick han runt i dåvarande mediala kvarteren, i Klara. och försökte få sina dikter och artiklar antaga. Han fick nobben överallt. Efter sin död upptäckte folk hans geniala diktning och långsamt insåg makten (alltid sist med allting av värde) hans storhet och började skriva hyllningsartiklar om honom.
Samma jävlar som gång på gång vägrat erkänna honom medan han levde hyllade honom efter hans död.
Vad har då allt detta med människors själsliga välbefinnande att göra?
Jag tror att poesins och skrivandets viktigaste uppgift är att vara till tröst för människor. När du läser mig, när dina vackra ögon rullar över dessa rader, när min som det kan verka egocentriska berättelse träffar ditt hjärta, uppstår något. Det blir ett möte. Både du och jag upptäcker att vi inte är så ensamma som vi tror. Om jag skriver hur det känns att bli indragen i en fruktansvärd och uppslitande vårdnadstvist av kvinnan du älskade en gång, och du varit med om samma, så är vi inte ensamma längre. Och när vi inte är ensamma längre mår vi bättre.
Men för att få detta möte till stånd krävs en del förutsättningar. Dels måste en sådan som jag få utrymme att skriva och dels måste en sådan som du orka läsa vidare också när det ibland tar emot. För ingenting av det som lättvindigt rinner igenom dig under en dag är till uppbyggelse för dig. Det som bjuder motstånd är det som får dig att växa.
Samma sak med folklighet. Jag tror bättre om människor. Jag tror gott om människor jag möter. Jag tror att de kan mer. Jag tror att deras hjärtan kan rymma annat än förbannad schlager, hjärndöd underhållning, deckare, urtrista stå-upp-komiker och ännu ett meningslöst bläddrande i Travguiden om kvällarna.
För din hälsa och ditt hjärta talar samma språk. Om ditt hjärta tunnas ut, om du slutar fylla din själ med värme och innerlighet, med mening, så agerar det precis som vilken annan muskel som helst, ditt hjärta förtvinar, det skrumpar och det dör. Du kan andas, gå och leva vidare men du blir sjuk. Själsligt sjuk. Den sjukdom som de valt att kala psykisk ohälsa handlar alltså till stora delar om ditt hjärta, och om vad du fyller, eller inte fyller det med.
Kulturvärldens ansvar är stort här. När läste du något på en kultursida, eller när du såg ett inslag i Babel eller Kulturnyheterna på SVT som berörde dig på allvar senast? När läste du något av Sven Delblanc senast? Eller av Olof Lagercrantz? Ekelöf? Erik Lindegren? Edith Södergran? Och, värre ändå, när läste du något om dessa på de där förbannade kultursidorna?
Och tv då? Allting handlar om yta. Det är puckade kändisar som snackar skit om det ena eller det andra och sedan handlar det om mat, ständigt denna djävulska matlagning överallt, och så är det blommor på balkongen, och sedan är det heminredning och mode, och kungahuset, och frisyrer och Ebba von Sydow är precis överallt och sedan handlar det om pengar och hälsa, och om att träna och att springa fort eller långsamt och sedan….ja, ni hajar…
Själen då? Inte konstigt kanske att vi mår sämre än på länge.
Jag tror att vi måste stänga den kran av andlighet som stått och droppat kollektivt ur det här landet under femtio,sextio år.
Det har gått så långt att vi applåderar oss ju längre ifrån Gud vi kommer. Det är som att jubla över att det goda lämnar oss. Kyrkan är så klart skyldig till detta. Liksom de politiskt korrekta prästerna, liksom media igen, och allt handlar om att Sverige ska vara världens modernaste land och vi har verkligen gått på den bluffen, vi står längst fram och upptäcker inte ens att världen knappt vet om att vi existerar och inte heller ser vi att ljuset vi tänt där vi står i fören är svart som natten…
När jag tänker på Sverige, och jag tänker ohälsosamt mycket på Sverige, så tänker jag mig fortfarande landet som ett vemodigt land, men ett land som inte skäms över sitt vemod. Det är vad vi kommit att göra de senaste tjugo, trettio åren. Vi skäms över vårt vemod. Så vi ljuger fram ett darrigt schalger-leende istället, vi föraktar svaghet, vi jagar den jävel som visar sig svag på sociala medier, vi mobbar varandra, vi hatar varandra och ingen ser sammanhanget.
Vi ljuger för alla vi möter om hur vi mår. Under tiden sjunker vi djupare i en sorts sorg vi inte kan sätta ord på.
Samma välbeställda medelklassare här på Södermalm kan betala 300 spänn för att skratta gott åt den ständigt närvarande medelmåttan Alex Schulman eller riksmobbaren Betner´r eller primadonnan Gardell som får håna och driva med andra men skickar hotfulla mail (oh yes) om man ens vågar kritisera något han sagt eller skrivit, och samma kära medborgare kan sedan stövla upp till rektorn på barnens skola och förfasa sig över att någon ropat något taskigt till deras lilla Tindra på skolgården…
Orsak och sammanhang någon?
När vi gjorde oss av med Gud gjorde vi oss också av med kontemplationen, med meningen utanför hetsen, med det ljusa och goda, med att se på våra medmänniskor som oss själva och vi släppte istället lös den här fullständigt bisarra individuella krigsföringen där alla får klara sig själv och när vi gjorde oss av med skribenter som ville översätta våra hjärtans språk för oss gjorde vi oss av med ambassadörer för vemodet.
Nu är Gud portad från vårt land. Ingen välkomstkommite´för Gud inte. Ingen kyrka väntar på honom vid stationen. De är på sin höjd där för att vinka av honom. Vi behöver dig inte längre. Hej då, Gud.
Så det är inte alls konstigt att så många människor mår så dåligt i det här landet 2015. Det mest skrämmande är att de som kunde göra något åt det, kulturvärlden och media, som vanligt håller käften och vägrar befatta sig med det utan istället blir en röst i kören som inte begriper någonting.
Sverige förtjänar bättre.