Det är grått så klart.
Men flera plusgrader.
Regnet kommer senare, från havet, som gardiner av regn när det rör sig långsamt under broarna.
Jag tar en promenad genom Göteborg City och det mesta är sig likt. Älskar grusgångarna runt Domkyrkan, de små gatorna nere vid kanalen, torget precis bakom Elite Palace är riktigt vackert, kranarna med sina ledsna halsar som man bara kan skönja i dimman…
Taxi sedan till Säve där jag träffar författaren Tomas Sjödin för teveprogrammen Jul med Birro som jag gör för tidningen Dagen. Sjödin är en varsam människa. Han har genomlevt mycket sorg och det har gjort honom säkert grundad i Gud, i förlåtelse och i tålamod. Det blir ett bra samtal.
Sedan kör han mig tillbaka till Göteborg och jag promenerar genom mina gamla gator, där jag kan varje kullersten, Vallgatan, Vasastan, Hellströml-land men också Birro-land, min värld, mina medborgare, mina syskon…
Krogarna, hålen i väggarna som jag drogs till som en mal till ljuset, och rännstenen vars sträva smak av natt jag ibland fortfarande kan känna på tungan.
Vid Järntorget är det som när något av barnen välter ut målarfärg men att det är tid istället för färg, tid som blandas, då, nu, ännu mera då, lite mindre nu…
Fontänen, GIllestugan (som jag vet heter något annat nu, men jag vägrar ens nämna det där namnet) Hagabion, Solrosen, Pustervik…
Det är säreget och starkt.
Jag köper ett spårvagnskort och givetvis är det biljettkotroller på spårvagnen och jag vet inte om kontrollanterna är mest chockerade över att se mig eller att jag faktiskt har giltigt färdbevis….
Genom fönstret får jag syn på Lukas P. Vi gick i samma klass på Buråsskolan i för trettio år sedan! Jag känner igen honom på två sekunder. Det är fantastiskt. Det är hisnande nästan att se honom, minnas, glädjas…
Jag checkar in på fina Novotel som ligger precis under Älsvborgsbron. Jag älskar broar. Jag älskar platserna under broarna. Jag älskar den där hesa platsen som ryms under broar.
Mitt rum har utsikt över bron och jag springer min löprunda där, vid vattnet, och vidare bort mot Röda Sten, Nya Varvet, allt det där som låg så nära under så långt tid när jag var ung, men som jag aldrig utnyttjade. Jag bodde i flera år precis i närheten av Röda Sten men var sällan där då. Nu springer jag i det lätta regnet och upptäcker platser jag borde ha upptäckt för länge sedan.
Sedan bjuder älskade pappa på sin berömda fisksoppa och han bor i ett kollektiv och det visar sig att har en sorts ”lucköppning” hela december, varje boende öppnar sin dörr klockan 1730 och gör ett framträdande av något slag och pappa läser Tankar i Ligurien av Björn Afzelius för människorna i trapphuset och som en rolig grej läser jag en av mina egna dikter innan jag promenerar tillbaka till hotellet och kör ett andra lättare träningspass på hotellets gym och pratar med älskade Michaela i telefon en stund innan jag somnar och i morse sprang jag vilse bland staket, poliser och långtradare vid Stena Line nere i hamnen men till sist hittade jag rätt och jag tog en promenad till Svanebäcksgatan där jag bodde som ung och det är sig så likt, så stilla, samma fönster, samma dofter, samma gråa tunga charm, och jag ser mig själv över axeln, jag ser skinnjackan vika runt hörnet, ser en ung man i Dr Martens stänga grinden bara fem meter ifrån mig…Det är jag från förr.
Pappa har som tur var sparat resten av soppan från igår så vi äter den och jag älskar honom verkligen så mycket och jag tänker på att han var en halvminut från att dö för ett drygt år sedan och jag hoppas han känner hur mycket jag älskar honom.
Sedan kränger jag på mig väskan, lyssnar på The Sisters Of Mercy, och promenerar till tåget, till centralen, som ju var min sambandscentral under alla de där åren. Jag söp där, umgicks där, ringde folk där, bara satt där när jag var för rädd för att gå hem.
Det finns något väldigt fridfullt i att leva i ett kaos på en tågstation.
Jag trivs där. Jag har alltid älskat centralstationer. Alla de där spåren, alla de där människorna, avgångarna och ankomsterna. Det är som om allt som är i uppror i mig stillas av tågstationer.
Jag är nästan helt osynlig de där minuterna innan tåget går.
Älskade Göteborg. Det är inte som det var förr. Men det är bättre. Det är verkligen mycket bättre.
Tack för att du…Äh… Det är jag som ska ha tack. För att jag stod ut och överlevde.
Och mig lurar du inte. Du är vacker också när det är grått och när det regnar. Nu ska jag hem till Michaela som älskar mig och till barnen som gör det samma. Och som jag älskar dem.
Det är fint detta, att vara på botten, att falla, att få stryk, men att sedan resa sig och våga åt främlingarna igen. Ni fick inte ens på knä. Här är jag nu igen. och jag lever och är lycklig.
Ta hand om dig, Göteborg.
Din lojale krigare,
Marcus.