En (tyst) revolution i vår tid…

Jag når nästan fler läsare nu än när jag jobbade på Expressen. Framförallt har jag under det här året upptäckt vilken avgrund det är mellan etablerad media och folket. Jag kände inte den oerhörda brist på respekt och tillit som folk, också de som läste det jag skrev, hade eller kände eftersom det var som att leva i en bubbla.

Men de sista två åren på tidningen började jag mer och mer ta mig ut ur den bubblan och jag trodde jag att det var i tidningens tjänst som jag gjorde det. 

Jag trodde tidningen ville ha åtminstone en skribent med örat mot marken. Men tidningen, alltså makten, är inte intresserad av att ha örat mot marken. Makten vill vad makten har velat i alla tider. Behålla sin makt. Jag tror inte ens makten är medveten om marken. Den svävar ovanför, alltid några meter ovanför…

Men så ändras tekniken. Demokratins förutsättningar förändras. De mediala plattformarna som under så många år dominerat det offentliga samtalet har inte längre patent på sanningen. Det visar sig vara tvärtom.

Det visar sig vara så att de som skrikit att de stått för sanningen ljugit. De ertappas gång på gång med byxorna nere. De skriver och skriver och skriver och skriver och till sist sitter byxorna uppe igen…

Tills nästa gång…
Och nästa…

Så slår ljuset igenom överallt. Som ljuset alltid gör. Det är därför jag älskar det så. Ljuset slår alltid igenom!

Den nya mediala ordningen är ett faktum.

Folket håller på att välta hela den gamla ordningen på skallen. Det är en sorts demokratisk och omstörtande revolution i det tysta. Det sker så oerhört mycket på det här området dagligen just nu.

Det kommer inte sluta där. Jag tror vi kommer vara tvungna att inom fem, tio år revidera hela föreställningen om vilket land Sverige varit de senaste femton, tjugo åren.

Så grundläggande är allt det som händer nu. Människor samlas, samsas, är tillsammans fast enskilt. Men så starkt detta band av ljus ändå är.

Detta är verklig demokrati. Att under samma förutsättningar och möjligheter få bli läst och bedömd utan förutfattade meningar, utan fördomar och utan maktens hysteriska ängslan och skräck för allt känsligt.

Jag var en del av makten men åkte ut därifrån eftersom jag vägrade rätta mig i ledet. Jag trodde min tid var över. Jag vet att många hoppades på det, att de skulle få se mig på en av bänkarna nere vid Zinken, med en Rosita i näven, medan de flinade åt mig inne på fyrans buss på väg över Västerbron…

Jag trodde jag skulle hamna utanför. Jag trodde jag skulle förlora anseende, rykte, ställning, status.

Det enda jag förlorade var pengar och falska vänner.
Allt annat har jag kvar eller har erövrat.

Det är faktiskt storslaget.