DN lyckas idag belysa sitt eget svek mot de utsatta flickorna på ett klockrent sätt.
Tidningen intervjuar en av tjejerna som var på plats under festivalen.
Hon säger:
– Det var först igår som jag berättade för mina föräldrar, när det här hade tagits upp i medierna…
Hon lyckas i en enda mening beskriva vilket oerhört svek det är när etablerad media och polischefer håller käften om vad som sker i sin patetiska ängslan över vilka slutsatser vanligt folk kan tänkas dra av att få höra sanningen.
Jag minns en historia från mina förvirrade år på de marxistiska grundkurserna på Andra Långgatan. Två fotografier gick runt bordet. På den ena svartvita, gamla bilden hade man (med dåtidens teknik också med fantastiskt resultatet) helt enkelt klippt bort Trotskij. En av kommunisternas förgrundsfigurer.
Han hade gjort sig obekväm och man hade helt enkelt raderat honom från historiebeskrivningen.
Vår lärare log. Han tyckte det var lite roligt, tills någon (okej, det kan ha varit jag) sade något om att sanningen ju hann ifatt både Lenin, kommunismen och de som försökt mixtra med sanningen genom att klippa och klistra i fotografier…
Här satt vi med båda bilderna. Deras lögner höll inte.
Jag tänker på de där bilderna när jag tar del den mediala rapporteringen, eller bristen på den, de senaste dagarna.
Genom att inte berätta ljuger media. Men inte bara media. Detta är något som droppar likt Aliens blod genom alla lager av samhället.
Men. Och detta är hoppfullt! Numera ser det också annorlunda ut.
För genom att mörka, skyla över, tysta ner, sätter man numera istället ljuset på, drar upp och vrider upp volymen på det som sker.
Hur?
Genom den nya tekniken och genom de många nya medier och privatpersoner som inte längre nöjer sig med en enda jämntjock röst i nyhetsbruset.
Men vi har ett stort ansvar också, Vi kan inte bara argsint börja hugga alla som ljuger i benet.
Risken är att dessa två verkligheter aldrig sätter sig ner och samtalar, att det blir två parallella offentligheter som aldrig möts.
Jag tror dock att det är gammelmedia som behöver ta första steget. Och jag tror att väldigt många skulle må bra mycket bättre om de vågade och orkade sträcka ut en hand och säga : `Förlåt”.
Inte till mig och andra litterära dissidenter, vår tid kommer, utan till flickorna som blivit utsatta, till människorna som bor i vårt land.
Vidare står det i DN idag: ”Problemen med sexuella ofredanden under We Are Stockholm” har varit kända länge hos Stockholms Stads arrangörer”.
Det är alltså inget enskilt detta. Det är inget medialt, politiskt, polisiärt eller arrangörsmässigt problem.
Det är, vad Gudrun Schyman brukar snacka om, strukturer.
Det har alltså pågått mörkläggning överallt i samhället under väldigt lång tid och i den mån det inte har gjort det räcker det med dessa fruktansvärda mediala och demokratiska övergrepp för att tilliten för alltid ska vara bruten.
Jag har svårt att se hur samhället, och inte bara polisen, media och politikerna, ska vinna tillbaka folkets förtroende. För, och det här är grejen, det är folkets förtroende som är fundamentet för hela samhället.
Fattar ni? Fattar ViI?
Det är VI som är grunden. Det är VI som bestämmer vilka som sätter agendan.
Det är INTE DN, statsministern, Stockholms Stad eller lögnernas och feghetens apostlar.
Men vi måste höja våra röster, ödmjuka våra hjärtan och faktiskt våga ta ställning för det goda, för det vi tror är ett värdigt och bra samhälle.
Vi är fler och starkare än vi tror.
I slutet av intervjun med Angela, en av tjejerna som var under den aktuella festivalen, svarar hon så här på frågan om hon kommer gå på nästa festival:
– Jag gillar att gå på konserter. Men jag kommer inte gå in i publiken…
Tydligare kan inte sveket mot de här tjejerna beskrivas. Förövarna jublar och har vunnit och det blir den utsatta som betalar priset, inte bara vid tillfället för övergreppet utan också genom att låta bli att göra något hon egentligen skulle vilja göra av rädsla för att det ska hända igen…