Blogg

”Det finns ett före och ett efter. Allting förändrades. Jag är en annan människa nu än jag var då, förhoppningsvis en bättre. Vi hade lett ett projekt tillsammans. Ett krig ihop.”

Stor intervju gjord av Lotta Gray finns på hant.se nu

Fem minusgrader och snö som yr.

Februari är den grymmaste…februari den är vår… som Thåström sjunger.

Jag vill bara tacka alla er som hittar hit med jämna mellanrum och läser eller lyssnar på det jag gör.

I januari var ni närmare 300.000 stycken som tagit del av mitt skrivande och Radio Birro.

Ni är så betydelsefulla och jag hoppas ni känner det.

Tack för att ni vill följa en oberoende och trotsig partisan i sitt skrivande.

[adinserter name=”marcusbirro.se – Mid”]

I går blåste det så att det sjöng i springorna. Grannen ovanför, som fått för sig att hon måste gå runt inomhus i vad som låter som skidpjäxor, slet i balkongdörren tills den skrek som ett slaget djur.

De kala grenarna kastar sig fram och tillbaka. Det är några plusgrader och lördag i världen. Inte min favoritdag. Jag vet inte vad det är men lördag är som en kostym som sitter illa. Så har det alltid varit. Även när jag ung var lördag ett omkullvräkt vattenglas. Stiltje. En förmiddag med förhoppningar och en eftermiddag i tristess.

Men det är underbart att ha barnen här. De vrider upp glädjen för mig. De är veken i jorden, ett bloss som slår upp, gläntan äntligen efter tio timmars meningslös vandring rakt in i en dimma med tänder…

Jag läser Ulf Lundell, En öppen vinter. Dikter, eller polaroid-bilder i form av texter skulle man kunna säga. Den kom för sex, sju år sedan. Lundell är underbar, han är rädd, arg, rädd igen. Han kör bil mellan Österlen och Stockholm och blir förbannad på allt och alla, också på sig själv. Han skriver med en direkthet som tilltar mig. Han håller mig på tårna. Han är en av oss, en av de harhjärtade, en av oss som aldrig verkar få livet att gå ihop.

Vad är en öppen vinter? Nykterhet, strävan, arbete, blicken fokuserad, löprundorna över Västerbron.

Kärleken till barnen, till Michaela. Att inte bli bitter på alla jävlar som knyter upp snaror överallt för till sist upptäcker man att det inte är min skog de huserar i, det är inte i min skog de knyter sina snaror och gillrar sina fällor, det är en skog jag aldrig behöver sätta min fot i, det är deras mörker, deras elakhet är deras, min blick rör sig över andra vyer, regnet jag känner, anar, ser dra fram över hustaken är mitt regn, min storm.

Jag träffade en redaktör i veckan som sade det till mig, ”Vi vill inte ha mer av den där gnällige Birro, han som är sur för allt han blivit utsatt för” och visst hade han rätt och visste gnäller jag ibland men det har inte varit enkelt att stå stadig här, att stå rak och gå stolt efter det förbannade året jag har bakom mig. Det har inte varit enkelt men jag överlevde, jag är här, jag är stark, jag är grymt bra på det jag gör, och visst har jag fortfarande alla skäl i världen att vända det här fårade gamla ansiktet mot vinnarna och himlarna som jag alltid har gjort och fortsätta gå min väg som inte bara är min utan också er värld, ni som fortfarande och gärna läser det jag skriver.

En öppen vinter.

Det är fint. Det är vad vi behöver just nu, en öppen vinter.

Ingen bra dag.

En dag som varit som vädret, lodrätt snöfall med iskallt regn från alla håll och kanter.. Tuffa besked lite här och var.

Men också ett väldigt lovande möte rörande yrket.

Men så släcker Facebook ner mitt konto och ber mig verifierar att jag är jag. Jag gör det. Jag skickar till och med in bild på mitt pass och sedan väntar jag. Och väntar. Och väntar.

Ingenting händer.

Jag försöker kontakta Facebook, eftersom lite av grejen med sociala medier är just kommunikationen, men det visar sig inte helt enkelt.

Så jag mejlar.

Och väntar.

Men ingenting händer.

Mitt konto är fortfarande släckt och stängt.

Och så får jag reda på att det antagligen beror på att folk anmält mig till Facebook. Inte nog med att jag ska få sparken från alla sammanhang, de vill ha bort det jag skriver från Facebook också.

Sprid gärna detta på era egna FB-sidor.

Facebook är mitt enda arbetsredskap. Det är det enda jag har kvar. Det är det enda kvarvarande sättet jag har att nå ut på…

Om Facebook läser detta, eller någon vet något, meddela mig gärna. Jag vill ha mitt konto tillbaka.

På vägen hem idag såg jag solen klättra tappert över takåsarna.

Det är sju plusgrader. Jag viker ner luvan på jacka, vänder mitt ansikte mot den där eviga himlen och försöker ta in allting som händer som nu, allting som är en känslig människas mardröm, en sorts matematisk kod som inte går att lösa.

Sverige är hårt, hårt spänt. Sverige är en blågul vajer i en mörk rymd och det är en vajer som hotar att brista. Ska/bör man vara rädd eller är det fånigt? Vad ser jag framför mig för mig själv, mina barn?

Gäng drar runt i storstäderna på kvällar och nätter, de våldför sig på kvinnor , ofredar dem, örfilar dem, gruppvis alltså, så fegt som något kan bli, de ägnar sig åt skadegörelse, polisen skriker efter mer resurser, det är en helt ny form av kriminalitet som dykt upp bara senaste tiden…

För några dagar sedan fick tio (!) poliser fly ut via nödutgången på ett asylboende eftersom stämningen var så hotfull.  Det liknande, enligt polisens egna rapport om ”en hejaklack på en hockeymatch”.

Minst en polis fruktar för sitt liv. ”Jag var mentalt förberedd på att slåss för mitt liv” skriver en av poliserna i den interna utredningen.

Kan vi stanna där ett ögonblick?

Människor som vårt land valt att ta emot hotar poliser till livet…

Människor som säger sig ha flytt från krig och lidande, som efter en lång resa kommer till ett land som är känt i världen för sin gästfrihet mot flyktingar, och så så hotar de poliser till livet?

Vad handlar detta om?

Enligt Expressens ledarsida handlar det till stora delar om att flyktingarna som kommer hit tvingas bo trångt.

Hur oanständig i sin perversa iver att förbli politiskt korrekt får man egentligen bli? Hur blind för den verklighet vi har omkring oss går det att bli`

Det är alltså därför en femtonåring knivhugger en ung kvinna till döds, för att det är trångt?

Stå framför den unga kvinnas anhöriga och säg det om ni vågar,  kära före detta kollegor på Expressen.

Polisen och resten av myndigheterna verkar stå helt handfallna inför de grupper av marockanska ungdomar som drar runt och vandaliserar och ofredar unga kvinnor på staden. Det är väl bara att ta dem och låsa in dem.

Enligt polisen flyr de från de boenden som finns för dem. Vad ska de då här att göra?

Ska vi tinga dem att söka asyl här fast de inte vill? Jag fattar inte…
Om man verkligen vet att de är från Marocko, om det går att bevisa det, varför inte köra dem till marockanska ambassaden? Samla ihop dem och sätt dem på ett flyg tillbaka till Marocko. Skicka räkningen till Marockos ambassad.

Polisens resurser går allt mer ut på att ta hand om bråk på flyktingmottagningar.

Dessutom har terrorhotet mot Sverige höjts och förstärkts. Vi hjälper säkert en del människor och den delen är jag stolt över. Men vi verkar inte ha någon kontroll alls över vilket kaos, vilka krig, vilka vanor och vilka brott vi därmed också tar in i landet.

I vissa fall får man tala om kultur, i andra fall får man det inte. Under tiden rasar verkligheten över oss i kväljningar, i svarta vågor…

Fler sansade röster måste höja rösten rörande detta. Fler journalister måste våga skriva. Fler poliser måste vittna. Annars kommer den där blågula vajern att brista och då blir det riktigt hemskt här.

Jag fattar ingenting. Denna undfallenhet. Denna plågsamma oförmåga till handling. Ta tag i problemet nu när det ligger på bordet.

Det skymmer utanför fönstret. Solen orkade inte upp hela vägen ovanför husen. Snart är det mörkt och kväll igen i det här sönderslitna gamla landet…

I vissa sammanhang är det väldigt okej att prata om kultur. Om man vill bryta med den. Som fackföreningsrörelsen Kommunal. De vill bryta med en kultur som har handlat om att missbruka sina medlemmars förtroenden genom att supa dyrt och gå på porrshower. Då är det en kultur att bryta med.

I min värld är annars kultur något storslaget. Litteratur, poesi, konst, musik.

I ytterligare annat hänseende handlar kultur om ett kollektivs samling regler och överenskommelser. Kultur är vad som definierar ett land, en del av världen, en civilisation.

Kultur är att behandla sin medmänniska med respekt.

Kultur är att försöka uppfostra sina barn till solidariska, varma, innerliga och generösa människor. Kultur handlar om att uppfostra sina barn till att respektera alla och andra människor, att generation efter generation få barnen att förstå att alla är lika mycket värda och att det finns ett värde i att låta människor få vara som de är, att värna de svaga och lära dem att alla människor har rätt att vara vilka de vill.Och med vem de vill. Och att ingen har rätt att utnyttja dem.

Men när man försöker tala om kultur att bevara, även god och civiliserad sådan, som att inte knuffa familjemedlemmar från balkonger för att de älskar “fel” kille, som att konsekvent och alltid värna alla människors lika värde, som att ifrågasätta och fördöma fenomen som att kollektivt omringa och ofreda tonårsflickor på festival, att det inte är okej för män att gifta sig med minderåriga, då blir det plötsligt svårare.

Varför? Om det är en del av en annan kultur att mörda sin dotter för att hon drar skam över sin familj är det väl bara att kalla ett sådant beteende för vad det är. Barbari.

En kultur byggs upp långsamt och över tid. Sverige har kommit långt när det gäller väldigt mycket. En ung flicka kan gå i exakt hur kort kjol som helst utan att bli angripen eftersom vi över tid, genom och med hjälp av vår kultur, lärt våra barn genom några generationer nu, att det är hennes självklara rätt att gå klädd som hon vill. Det händer att hon antastas ändå, också av dem som levt i samma kultur som henne själv. Men jag törs skriva (jag är ju körd ändå) att det är bra mycket svårares för en kille som vuxit upp i denna kultur att gå så på tvärs med allt han lärt sig och antasta henne, än det är för någon som kommer från ett ställe där kvinnor ses på…På ett annat sätt.

Varför ryter feministerna aldrig till om detta? Jag fattar det inte. Men alla flickor här är untouchables. Fattar ni det? Ingen har rätt att lägga en hand eller ett finger på henne för att hon klär sig utmanade. I vår del av världen lägger vi inte vår familjs värde i våra döttrar. Våra döttrar är fria att älska vem de vill. Våra döttrar är inte våra i den meningen att vår heder hänger på vem de är med. Det är en helt och hållet främmande kultur för oss. Alltså skiljer sig vår kultur sig ifrån andras kulturer.

Jag är övertygad om att det är bra om kulturer blandas, om folk möts, om gränser överskrids. Men detta är mänskliga och civiliserade måttstockar. Det är demokratins fundament. Det är själva livets grundbult. Sluta snacka skit eller tassa ängsligt runt detta.

Vi har inte alltid rätt. Vi är inte alltid bäst. Men Sverige och västvärlden har kommit rätt långt när det gäller synen på jämställdhet och medmänsklighet. Det är vår kultur som gör oss starka i detta. Kultur är ett vackert ord. Det gör oss till något bättre människor. Det gör oss till medborgare i vår egen samtid. Det gör oss till civiliserade varelser mitt i en tid som skramlar med stenåldersmoral och vapen överallt.

Folk får gärna komma hit om de vill. Men de ska lämna sin stenåldersmoral vid gränsen.

[adinserter name=”marcusbirro.se – Mid”]