Author Archives: Marcus Birro

I vissa sammanhang är det väldigt okej att prata om kultur. Om man vill bryta med den. Som fackföreningsrörelsen Kommunal. De vill bryta med en kultur som har handlat om att missbruka sina medlemmars förtroenden genom att supa dyrt och gå på porrshower. Då är det en kultur att bryta med.

I min värld är annars kultur något storslaget. Litteratur, poesi, konst, musik.

I ytterligare annat hänseende handlar kultur om ett kollektivs samling regler och överenskommelser. Kultur är vad som definierar ett land, en del av världen, en civilisation.

Kultur är att behandla sin medmänniska med respekt.

Kultur är att försöka uppfostra sina barn till solidariska, varma, innerliga och generösa människor. Kultur handlar om att uppfostra sina barn till att respektera alla och andra människor, att generation efter generation få barnen att förstå att alla är lika mycket värda och att det finns ett värde i att låta människor få vara som de är, att värna de svaga och lära dem att alla människor har rätt att vara vilka de vill.Och med vem de vill. Och att ingen har rätt att utnyttja dem.

Men när man försöker tala om kultur att bevara, även god och civiliserad sådan, som att inte knuffa familjemedlemmar från balkonger för att de älskar “fel” kille, som att konsekvent och alltid värna alla människors lika värde, som att ifrågasätta och fördöma fenomen som att kollektivt omringa och ofreda tonårsflickor på festival, att det inte är okej för män att gifta sig med minderåriga, då blir det plötsligt svårare.

Varför? Om det är en del av en annan kultur att mörda sin dotter för att hon drar skam över sin familj är det väl bara att kalla ett sådant beteende för vad det är. Barbari.

En kultur byggs upp långsamt och över tid. Sverige har kommit långt när det gäller väldigt mycket. En ung flicka kan gå i exakt hur kort kjol som helst utan att bli angripen eftersom vi över tid, genom och med hjälp av vår kultur, lärt våra barn genom några generationer nu, att det är hennes självklara rätt att gå klädd som hon vill. Det händer att hon antastas ändå, också av dem som levt i samma kultur som henne själv. Men jag törs skriva (jag är ju körd ändå) att det är bra mycket svårares för en kille som vuxit upp i denna kultur att gå så på tvärs med allt han lärt sig och antasta henne, än det är för någon som kommer från ett ställe där kvinnor ses på…På ett annat sätt.

Varför ryter feministerna aldrig till om detta? Jag fattar det inte. Men alla flickor här är untouchables. Fattar ni det? Ingen har rätt att lägga en hand eller ett finger på henne för att hon klär sig utmanade. I vår del av världen lägger vi inte vår familjs värde i våra döttrar. Våra döttrar är fria att älska vem de vill. Våra döttrar är inte våra i den meningen att vår heder hänger på vem de är med. Det är en helt och hållet främmande kultur för oss. Alltså skiljer sig vår kultur sig ifrån andras kulturer.

Jag är övertygad om att det är bra om kulturer blandas, om folk möts, om gränser överskrids. Men detta är mänskliga och civiliserade måttstockar. Det är demokratins fundament. Det är själva livets grundbult. Sluta snacka skit eller tassa ängsligt runt detta.

Vi har inte alltid rätt. Vi är inte alltid bäst. Men Sverige och västvärlden har kommit rätt långt när det gäller synen på jämställdhet och medmänsklighet. Det är vår kultur som gör oss starka i detta. Kultur är ett vackert ord. Det gör oss till något bättre människor. Det gör oss till medborgare i vår egen samtid. Det gör oss till civiliserade varelser mitt i en tid som skramlar med stenåldersmoral och vapen överallt.

Folk får gärna komma hit om de vill. Men de ska lämna sin stenåldersmoral vid gränsen.

[adinserter name=”marcusbirro.se – Mid”]

Sanningen är varken god eller ond. Den är konstant.

Samhällen, system, funktioner och maktelit har i alla år försökt att slipa på sanningen så att den bättre ska passa just deras syften.

Men sanningen är som ljuset i den där låten med Leonard Cohen, den hittar sin väg genom sprickorna i allting.

Bibeln talar om att sanningen ska göra oss fria och jag tror Gud menar att lögnen alltid förblindar oss, oavsett hur ljuv den kan verka till en början. Sanningen är inte alltid en plats i solen men sanningen är alltid första steget mot en bättre värld.

Vi måste veta vad vi har för att kunna lära oss att leva. Vi måste modigt se både våra förtjänster och våra brister för att växa som människor, som samhälle, som land.

Vi måste se verkligheten som den är för att kunna göra något åt den.

Sanningen om Sverige kan vara den svåraste och hårdaste lögnen i den fria världen. Vi älskar att se oss som ett föredöme i allting. I en del är vi det också. Men hur ska vi kunna veta när nästan alla delar av offentligheten väljer att ljuga för oss?

När ska vi förstå att vi levt under tusen ton av lögner? Vi har blivit brutalt matade med lögner, halvsanningar, nidbilder, mörkläggningar och smusslande under så många år.

Det är enkelt att bli avfärdad som en rättshaverist när man skriver om det här. Men jag törs faktiskt säga att jag vet väldigt väl vad jag talar om. Under många år var jag en del av den medla makten. Långt ifrån den viktigaste och mest korrumperande sektionen av denna mediala makt, men ändå.

Nu är jag på en annan plats, pank, tilltufsad, omstridd. Men jag är glad att jag är här. För min värld är ingen förljugen värld längre. Jag ser vad jag ser. Och jag skriver om det. Jag vägrar vika mig för åsiktsförtrycket. Det betyder inte att jag köper allt jag ser eller hör men det betyder att jag vill att sanningen ska komma upp på bordet.

I förlängningen handlar det om människosyn. Jag tror människor är kapabla att hantera sanningen. Jag tror att de är i sin självklara rätt att kunna hantera den. Att vara medborgare i en demokrati handlar om att faktiskt få veta hur demokratin ser ut.

Jag tror att allt journalistiskt skrivande borde handla om att lägga upp känsliga sanningar på bordet, för människor att ta del av.

I dag framkommer det att polisen har en särskild kod med nummer 291, som betyder att man av feghet hemlighåller att allt mer av polisens resurser går till att stävja bråk och problem rörande flyktingkrisen.

Det kan tex handla om tidskrävande uppgifter som att allt oftare ryka ut på larm om bråk vid Migrationsverkets boenden. Det är tydligen ett sådant stort problem att man inte vill berätta att det är stort problem.

Det är egentligen inga konstigheter. Men i och med att man fegt väljer att hemligstämpla det så växer ilskan hos folk, kanske egentligen mer på grund av mörkläggningen än problemet som sådant.

Vem gynnar man då genom att inte berätta det? Vem vinner på det? Vem vinner på denna fega svenska hållning rörande allting som uppfattas som känsligt?

En svensk tiger hetter det för rätt länge sedan. Vi kan utöka den kampanjen nu. En svensk håller käften, fegar ur, hemlighåller, smusslar, vägrar berätta sanningen.

Allt för att våga/orka/kunna möta sin självbild i spegeln…

På riktigt… Vad handlar detta om?

Det handlar om ett samhälle som kollektivt kollapsat. Det handlar om ett land som är så förbannat ängsligt att förlora sin självbild att en myndighet (som har som skyldighet att redovisa sitt arbete) hemligstämplar (alltså mörklägger) fakta om det som rör invandringen.

Det är ett skrämmande demokratiproblem att sanningen tycks vara för farlig för vissa, men okej för andra.

Fråga: Varför vågar inte polisen redovisa dessa fakta? Varför känner man sig tvingade att mörklägga detta?

Sverige är inte ett land fullt av rasister. Inte ens folk som röstar på SD är rasister. Sverige är ett land fullt av folk som vägrar bli behandlade som barn, som mindre vetande, som idioter. Folket har rätt att själva ta ställning till sanningen. Denna förbannade mörkläggning kommer bli en svart pendel som strax slår tillbaka och raserar hela skiten.

Jag hopas det sker snart och att vi i ruinerna av lögnen bytta ett solidariskt, varmt, inkluderande samhälle där myndigheter, politiker, fackpampar, polis media och resten av anhanget slutar behandla medborgarna som idioter.

[adinserter name=”marcusbirro.se – Mid”]

När kejsaren i sin guldprydda vagn, till folkets (ibland påtvingade) jubel körde ner mot vad vi idag känner som Forum Romanum hade han en tjänare vid ena örat som konsekvent viskade: ”Kom igår att du är dödlig, kom ihåg att du är dödlig..”.

Makten korrumperar. Det är inte, vad feministerna älskar att bygga sitt torn av teorier med, männens fel. Det är inte männen som varelser som korrumperar, utan det är makten som sådan.

Makten gör alla människor fartblinda. Det är nedlagt i själva företeelsen. Allt detta har alla vetat i alla tider. Det är inget val man kan göra. Man kan inte välja att inte bli fartblind. Det kommer med paketet.

Kommunal strys av en kvinna. Margot Wallström är kvinna. Det är två kvinnor som just nu är i hysteriskt blåsväder för att ha dribblat med pengar, bostäder, köer, lögner, halvsanningar och framförallt för att de har dribblat med människors förtroenden.

Ett förtroende väger så mycket tyngre än allting annat.

Nyss läste jag att 5000 personer lämnat Kommunal sedan de här nya skandalerna blev offentliga. Det är extremt hoppfullt. Det har länge funnits ett folkligt missnöje i Sverige men landet har alldeles för länge varit närmast lamslaget av undfallenhet, av missmod, av feghet.

Nu tar människor konsekvenserna av att ha blivit lurade, förda bakom ljuset och skamligt representerade.

Jag hoppas att alla lämnar Kommunal. Sluta betala en enda krona till företrädare  som skiter fullständigt i er och super upp era avgifter. Hur är det möjligt att ens överväga att vara kvar i ett fackförbund som så föraktfullt och högaktningsfullt skiter i sina medlemmar?

Lämna skeppet. Dra ut proppen. Sluta håll maktens arrogans under armarna. Det är folket som har makten. Utnyttja den.

Vad är det för ett land vi lever i?

En vänsterpartist berättar i Sveriges största tidning om hur han på fyllan ofredat flickor på krogen. Han verkar inte ett dugg ångerfull. Det verkar som om han blivit förvandlad till en varulv och att han därmed inte längre är herre över situationen.

Sedan gör han den i vänsterkretsar klassiska slutledningen att alla män är likadana och att alla män därmed styrs av sitt kön bara för att vänsterpartisten i fråga gör det..

Därmed är alla män skyldiga. Alltid. Du också! Bara genom att vara man är du ”möjlig våldtäktsman” som Margaretha Winberg hasplade ur sig vid ett tillfälle…

Men vänsterpartisten som skrev artikeln tar inte något personligt ansvar över att han beter sig som han gör utan han skuldbelägger mig, dig och alla andra män istället… Vi är lika skyldiga eftersom vi…öh…är män.

Va? Vänta lite nu… Blanda inte mig i det här! Jag är så innerligt trött på detta…

Jag avskyr grottbjörnar som ska tafsa flickor mellan benen och jag skiter vilket parti de tillhör. Jag vill inte bli nedsmetade med deras brottslighet.

Jag törs lova vår kommunistiske vän att jag varit full på krogen hundratusen gånger fler gånger än honom men jag har aldrig en enda gång utsatt en flicka för ofredande.

Så vi tar det igen. BLANDA INTE MIG I DINA PERVERSIONER.

Ta ditt ansvar!

Det är så uselt argumenterat, så fegt och så snedvridet att man blir sjösjuk i skallen av att försöka hänga med i hans tankegångar. Det är du och ingen annan som har ett allvarligt problem om du inte kan hantera sprit och börjar kladda på flickor som inte vill att du ska kladda på dem, när du är full. Du har problem. Sök hjälp för de problemen. Men kom inte och skuldbelägg vanliga, hederliga män som sköter sig bara för att du gör som du gör.

Jag är inte som du. Du är inte som jag. Tack gode Gud för det. Det finns inget manligt som återfinns i alla män och som tvingar oss att ta på flickor som inte vill att vi ska ta på dem.

Det är ett individuellt beslut som varje människa har att ta ställning till.

Det är brottslingar och äckel som gör sådant. Inte män. Ansträng er en smula och se skillnaden. Hur sjukt får det bli? Hur galet har ett land blivit när en man kan skylla ifrån sig på fullständiga främlingar bara för att man (tyvärr) råkar tillhöra samma kön som honom själv.

Vänsterpartiet verkar ha tappat det helt.

Jag kommer börja skriva om Italien, italiensk och europeisk fotboll igen.

Jag har gjort det i nästan tio år, först på Svenska Fans, sedan på Expressen, sedan även på TV4.

Jag startade januari 2007 och jag har verkligen saknat ett återkommande och konkret sammanhang för detta.

Jag har vunnit fina priser för mitt skrivande om fotboll, bland andra Aftonbladets Stora Bloggpris och Svenska Fans pris Guldskölden som Sveriges bästa sportjournalist och Sveriges bästa sportblogg.

Jag kommer skriva mest om italiensk fotboll, men också om övriga ligor och länder. Dessutom är det ju EM i sommar och Sverige och Italien är ju i samma grupp…

Bara en sådan sak…

Jag kommer samla allt mitt skrivande om italiensk fotboll på ett och samma ställe, nämligen här på www.marcusbirro.se under fliken fotboll.

Jag hoppas du vill följa med!

[adinserter name=”marcusbirro.se – Mid”]

Jag är lite ringrostig, jag märker det när det blir min tur att tala i den nästan fullsatta Missionskyrkan i Bankeryd.

Det är ingen självklarhet för mig att få resa runt och tala om tro längre så jag är väldigt tacksam över att Bankeryd vågade öppna sina portar, och jag är glad att så många ville komma och lyssna.

Mitt framträdande är lite ofokuserat men jag försöker göra så gott jag kan. Jag vill att publiken ska känna och veta att jag förändrats, att mycket har tonat ner i mitt hjärta där annat blommat upp.

Efteråt är det lång kö vid bokbordet och det är alltid en glädje att få ta emot så mycket uppskattning och signera sina böcker till människor efteråt.

I bilen tillbaka till hotellet berättar ungdomspastor Daniel om att göra något för någon annan utan att det sys, utan att det märks och kanske, tänker jag fast för sent när han åkt, är det vad skrivande kan vara i sina bästa stunder, små ljusa, trappsteg skrivna av någon annan men snickrade på av dig. Mina ord hjälper dig tillbaka till dig själv. Och tvärtom.

Så vill jag ha mitt skrivande.