Author Archives: Marcus Birro

100 miljoner människor.

Försök att fördela antalet i sitt sinne en stund..

Det är mycket folk…

Tänk dig din syn på världen, ditt hjärtas slag, dina drömmar, dina förhoppningar, dina minnen, dina omsorger om de du älskar.

100 miljoner sådana.

Precis så många, 100 miljoner människor är förföljda på grund av sin kristna tro. Det kanske kan vara svårt för oss att ens förstå det i Sverige, ett land som ägnat de senaste dryga hundra åren åt att göra oss av med Gud, och dessutom applådera oss själva över att göra det.

Varför är också vi kristna så flata, så tysta, så menlösa i detta?

Det är våra syskon det handlar om. Vår kristna tro kan på sin höjd kosta oss ett anseende eller några hånskratt men för många av våra syskon kan det kosta livet att hålla fast vid sin tro.

En del av oss fick betala ett något högre pris. Men vi är dumma/modiga nog att våga fortsätta stå upp för det vi tror på.

Och vi sviker de utsatta när vi balandar bort korten, vi sviker dem när vi vägrar att sätta ord på vilka det är som mördar och fördriver dem, och vi sviker dem när vi i rädsla för att stöta oss med det politiskt korrekta, börjar mumla i skägget och slutar använda ordet “kristna” och istället börjar mumla om “alla troende”.

Det är få som ordnar tåg på lastbilar genom huvudstaden för dessa 100 miljoner människor, ännu färre målar naglarna eller orkar uppbringa ens ett enda gram av energi för att bry sig om dem.

Det är sorgligt.

Jag har under flera år kritiserat ledningen (och det är viktigt för Svenska Kyrkan är onekligen fascinerande mångfacetterad) för Svenska Kyrkan rörande vad jag uppfattat som ett alldeles för ljumt och otydligt engagemang för de förföljda kristna.

Jag har aldrig påstått att de inte gör något alls, men jag har tyckt att de gör för lite och på fel sätt. Det har, för att tala klarspråk, inte varit svårt att se att Svenska Kyrkan hellre vinner poäng hos de politiskt korrekta i närområdet än att de bekymrar sig för våra kristna syskon i Mellanöstern.

För att på djupet bry sig om de förföljda kristna handlar nämligen också om att se vilka det är som förföljer.

Om vi ser på organisationen Open Doors lista över de femtio värsta länderna för kristna är islamistisk extremism den främsta och primära drivkraften till förföljelse. 80 procent (!) av de femtio länderna plågas av islamistisk extremism.

Det är alltså, som jag skrev i krönikan för flera år sedan, militanta muslimer som mördar och fördriver kristna i Mellanöstern. Att vägra skriva det är att svika de förföljda, de utsatta, de mördade och torterade, de halshuggna, och de våldtagna.

Jag har därför undrat lite över ärkebiskopen och andras iver att låta svensk kristenhet närma sig islam. Det har handlat om att lyfta ner och bort kors, förändra kyrkorummet för att göra det enklare för muslimer att vända sig mot Mecka och en del annat. Sverige har väl religionsfrihet? Muslimer har alla möjligheter att leva ut sin tro i sina egna sammanhang. Religionsdialog är viktigt men att tydligt och ärligt och i sanning beskriva vad som sker i världen med våra kristna syskon är som jag ser det ännu viktigare.

Inte för att jag är emot religionsdialog, hela mitt yrkesliv har varit inställd på dialog, samtal, möten, diskussioner och tolerans. Det är just denna inställning som kostat mig både yrken, anställningar och möjligen anseende.

Men jag tror att det är just med dem man inte delar uppfattning som man bör samtala.

Men jag har inte förstått varför ledningen för Svenska Kyrkan inte tydligare höjt sin röst MOT vilka det är som förföljer alla dessa miljoner kristna syskon. Det tycks föreligga en sorts uppfattning om att man skulle vara islamofob för att man korrekt återger vad, varför och vilka det är som ägnar sig åt den vedervärdiga förföljelse. I alla andra sammanhang älskar kyrkan att konsekvent ta ställning för den svage men här krånglar det plötsligt.

På detta sätt liknar deras tystnad vänsterns tystnad i dessa frågor.

Kan det bero på en politiskt färgad uppfattning om den vite, kristne mannen som ständig förföljare och den fattige, muslimske diton som förföljd? Denna politiska färgning har lagt ett raster över hela den här debatten.

Ärkebiskopen svarade nyligen så här på den konkreta frågan varför det är viktigt att uppmärksamma förföljelsen av kristna:

”Situationen har inte blivit bättre för de utsatta troende…”
Det är sannerligen ett understatement…I själva verket har situationen för de kristna försämrats radikalt under decennier.

Och lägg märke till hur hon undviker att ens nämna ordet “kristna”.

Det är en utsökt konst i politiskt spel.

Det är 100 miljoner människor som förföljs. 100 miljoner! De förföljs för att de tror på Gud. Jag tycker vi kristna i Sverige, som gärna briljerar med vår empatiförmåga och vår solidaritet i andra sammanhang tydligare borde stå upp för dessa miljoner människor och det gör vi genom att inte blunda för vem och vilka det är som fördriver och mördar dem.

Och de är inte DE kristna i Mellanöstern.

Det är VI kristna i Mellanöstern.

Och att på allvar se vad som händer dem, och namnge vilka det är som förföljer dem, är INTE att vara islamofob eller något sådant.

Det är att vara klarsynt, sanningsenlig och solidarisk.

Jag beklagar att ärkebiskopen allt mer saknar viljan att samtala om svåra saker med människor som kanske inte till alla delar och på alla punkter delar hennes uppfattningar. Jag tycker också det är anmärkningsvärt att hon anklagar mig för att vara skyldig till ”skitstormar” riktad emot henne och hennes kyrka.

Hon vilseleder dessutom sina följare när hon felaktigt anklagar mig för att ljuga på Twitter.

Ett långt, lyssnande och respektfullt möte och samtal tror jag skulle ha rensat luften och därför bjöd jag in till ett sådant och jag kan bara beklaga att hon inte vill medverka till ett sådant.

Sveriges regering är historiskt svag.

Socialdemokratin är nere på rekordlåga siffror.

I ett sådant läge blir alltså Sveriges utrikesminister portad från Mellanösterns enda demokrati, Israel efter ett flertal märkliga uttalanden.

Men hon är säkert nu mer än varmt välkommen till områdets muslimska och diktatoriska stater.

Grattis, Sverige.

DN lyckas idag belysa sitt eget svek mot de utsatta flickorna på ett klockrent sätt.

Tidningen intervjuar en av tjejerna som var på plats under festivalen.
Hon säger:
– Det var först igår som jag berättade för mina föräldrar, när det här hade tagits upp i medierna…

Hon lyckas i en enda mening beskriva vilket oerhört svek det är när etablerad media och polischefer håller käften om vad som sker i sin patetiska ängslan över vilka slutsatser vanligt folk kan tänkas dra av att få höra sanningen.

Jag minns en historia från mina förvirrade år på de marxistiska grundkurserna på Andra Långgatan. Två fotografier gick runt bordet. På den ena svartvita, gamla bilden hade man (med dåtidens teknik också med fantastiskt resultatet) helt enkelt klippt bort Trotskij. En av kommunisternas förgrundsfigurer.

Han hade gjort sig obekväm och man hade helt enkelt raderat honom från historiebeskrivningen.
Vår lärare log. Han tyckte det var lite roligt, tills någon (okej, det kan ha varit jag) sade något om att sanningen ju hann ifatt både Lenin, kommunismen och de som försökt mixtra med sanningen genom att klippa och klistra i fotografier…

Här satt vi med båda bilderna. Deras lögner höll inte.

Jag tänker på de där bilderna när jag tar del den mediala rapporteringen, eller bristen på den, de senaste dagarna.

Genom att inte berätta ljuger media. Men inte bara media. Detta är något som droppar likt Aliens blod genom alla lager av samhället.

Men. Och detta är hoppfullt! Numera ser det också annorlunda ut.
För genom att mörka, skyla över, tysta ner, sätter man numera istället ljuset på, drar upp och vrider upp volymen på det som sker.

Hur?
Genom den nya tekniken och genom de många nya medier och privatpersoner som inte längre nöjer sig med en enda jämntjock röst i nyhetsbruset.

Men vi har ett stort ansvar också, Vi kan inte bara argsint börja hugga alla som ljuger i benet.

Risken är att dessa två verkligheter aldrig sätter sig ner och samtalar, att det blir två parallella offentligheter som aldrig möts.

Jag tror dock att det är gammelmedia som behöver ta första steget. Och jag tror att väldigt många skulle må bra mycket bättre om de vågade och orkade sträcka ut en hand och säga : `Förlåt”.

Inte till mig och andra litterära dissidenter, vår tid kommer, utan till flickorna som blivit utsatta, till människorna som bor i vårt land.

Vidare står det i DN idag: ”Problemen med sexuella ofredanden under We Are Stockholm” har varit kända länge hos Stockholms Stads arrangörer”.

Det är alltså inget enskilt detta. Det är inget medialt, politiskt, polisiärt eller arrangörsmässigt problem.

Det är, vad Gudrun Schyman brukar snacka om, strukturer.

Det har alltså pågått mörkläggning överallt i samhället under väldigt lång tid och i den mån det inte har gjort det räcker det med dessa fruktansvärda mediala och demokratiska övergrepp för att tilliten för alltid ska vara bruten.

Jag har svårt att se hur samhället, och inte bara polisen, media och politikerna, ska vinna tillbaka folkets förtroende. För, och det här är grejen, det är folkets förtroende som är fundamentet för hela samhället.

Fattar ni? Fattar ViI?

Det är VI som är grunden. Det är VI som bestämmer vilka som sätter agendan.

Det är INTE DN, statsministern, Stockholms Stad eller lögnernas och feghetens apostlar.

Men vi måste höja våra röster, ödmjuka våra hjärtan och faktiskt våga ta ställning för det goda, för det vi tror är ett värdigt och bra samhälle.

Vi är fler och starkare än vi tror.

I slutet av intervjun med Angela, en av tjejerna som var under den aktuella festivalen, svarar hon så här på frågan om hon kommer gå på nästa festival:
– Jag gillar att gå på konserter. Men jag kommer inte gå in i publiken…

Tydligare kan inte sveket mot de här tjejerna beskrivas. Förövarna jublar och har vunnit och det blir den utsatta som betalar priset, inte bara vid tillfället för övergreppet utan också genom att låta bli att göra något hon egentligen skulle vilja göra av rädsla för att det ska hända igen…

Jag når nästan fler läsare nu än när jag jobbade på Expressen. Framförallt har jag under det här året upptäckt vilken avgrund det är mellan etablerad media och folket. Jag kände inte den oerhörda brist på respekt och tillit som folk, också de som läste det jag skrev, hade eller kände eftersom det var som att leva i en bubbla.

Men de sista två åren på tidningen började jag mer och mer ta mig ut ur den bubblan och jag trodde jag att det var i tidningens tjänst som jag gjorde det. 

Ärkebiskopen Antje Jackele´n säger i SRP1 att Jesus inte skulle ha tyckt om svensk flyktingpolitik.

Sverige har världens mest generösa flyktingpolitik och har också haft det under lång tid. Jag tror Jesus skulle gilla det.

Sverige har (sett till sin storlek) tagit emot flest av alla länder i hela Europa.

En ung man skriver i ett mejl:
”Jag måste erkänna det, fast det bär mig emot, jag har läst det du skrivit de senaste fem åren och jag har läst om mycket nyligen, du har haft rätt hela tiden. Och du var först. Därför fick du ta straffet. Men glöm det aldrig. Du var först”.

Just så.
Tack.

Vissa år väger tyngre än andra.

De blir stående som berg en bit bakom oss medan vi skyndar oss vidare.
Regnet drar in från havet, som förr när jag bodde i Göteborg, det där iskalla, spikraka regnet som kom från sidan, svepte med sig grimaser av kyla runt husknutarna och hörnen.

Haga, Järntorget, de ensamma, patetiska men fruktansvärda promenaderna nere vid hamnen… Kranarna, Operan, krogarna, de snirkliga gatorna bakom hotell Riverton som turisterna aldrig hittade till…

Årets sista dag är alltid en stund för eftertanke och kontemplation, för försoning och vemod. Alltså är det en stund för sådana som oss. Vi som drabbats av en sjukdom som gör det lättare för oss att se vad som hänt i det förflutna än vad som ligger framför oss.

De nyfrälsta och balanserade står med rosiga kinder på bergets topp och ser raketerna explodera över hustaken och över isen som precis lagt sig över fjärden. Det blinkar och strålar ur alla hus. Perfekta kvadrater av kaos och överlevnad. Människor och skuggor som rör sig mellan rummen. Nästan alla är yngre än jag själv. Så är det att bli äldre.

Jag gömmer händerna i jackan, knäpper översta knappen, borrar ner skallen mellan axlarna och stretar på i mörkret.

När jag bodde på Folkungagatan i Göteborg brukade jag varje nyårsafton dra ut min tubkikare och sno lite feststämning från grannarna mitt i mot… Jag satt där och såg på dem och drack mina öl…

2015 började i en fruktansvärd lägenhet som inte var min. Jag hade ridit till mörkret under flera års tid. Äntligen fick jag sitta av och presentera mig. “Hej, mörkret. Är det så du ser ut?”. Så glad jag var att äntligen få möta mörkret.

Vi satte oss ner men efter en tid blev det kallt och jag tände en eld för att hålla värmen och medan den där elden växte upptäckte jag att mörkret som jag suttit uppe och talat med, mörkret som jag kanske till och med velat komma nära, som jag kanske drömt om att tillbringa natten med, var borta.

Det hade aldrig funnits där. Jag hade talat med mig själv hela tiden.

Men den där lägenheten. Jag satt i den. Jag stod vid fönstret. Jag slog sönder den. Jag fick betala för den.
Jag visste ingenting. Jag åt en lunch. Jag fick sparken från Expressen, fick sparken från mitt bokförlag, fick sparken från nätsidor om italiensk fotboll, jag fick sparken från kristna tidningar, fick sparken från kyrkor och samfund och jag såg mitt bolag dräneras på pengar.

Jag blev stämd av min före detta hustru. Jag hade två advokater som slogs för min självklara rätt att få vara med mina barn. Jag sorterade bisarra brev från Tingsrätt och familjerätt och jag söte tio, femton jobb om dagen men fick inte ens svar tillbaka. Jag stod villrådig på botten av allt och undrade hur jag skulle orka ta mig vidare.

Lundell fick frågan:
När är en skilsmässa som jobbigast?
Hans svar:
Innan, under och efter.

Jag ber nu om försoning. Om förlåtelse.

Jag står i många kyrkor med sänkt huvud. Jag ber. Jag gråter. Jag drömmer om en annan tid när jag var ung och len och full och garvade mig igenom nätterna med smaken av rännsten på tungan, av natt och av andra tungor.
Det som senare hotade ta mitt liv men i början var mitt syskon.

Min enda dröm, att bli författare, så befläckad av mediala och värdelösa attacker.

Jag har stått på botten förut. Jag har varit väldigt mycket längre ner än jag var 2015. Jag har suttit fast på 20 kvadrat utan en spänn, skuldsatt, sjuk, packad, bakfull, i krig, alltid i krig….

Men det är ändå skillnad nu. För jag har barn nu. De har mig. Vi har varandra. Jag älskar dem med en ny grundlag som inte tillåter mig att falla rakt igenom allting. Botten nu kräver en del av mig. Jag är inte tjugofem längre.

Jag flyttade till en ny lägenhet och jag hade ingen plan som sträckte sig längre än nästa andetag. Jag var ofta mycket rädd. Jag grät. Jag har gråtit så mycket.

Jag blev spottad på av arga kvinnor på Götgatan, jag fick hotbrev, jag fick så mycket hat att det borde svept undan benen på mig.

Men jag lyssnade på The Sisters Of Mercy och överlevde.

Och så.. Började jag skriva. Och jag visste att jag skulle överleva. För en författare som skriver dör aldrig.
Jag skrev en roman, Lämna mig aldrig, och jag skrev krönikor som ingen tidning tryckte men som jag publicerade på Facebook och som delades närmare 70.000 gånger och jag upptäckte att det alls inte var jag som hade förlorat när jag åkte ut.
Det var dem som gav mig sparken som stod där med gubb-byxorna nere.
Jag vann. Långsamt återfick mitt hjärta sin rätta form, började slå MINA slag igen. Efter ett tag strömmade blodet i min kropp som jag lärt känna det. Jag var jag igen. Jag hade vunnit min värdighet och min stolthet. Jag hade inte behövt återerövra den, jag hade haft den hela tiden. Jag hade inte sålt ut den.

Under våren drabbas jag så av Michaela. Jag kan inte uttrycka det på något annat sätt. Ingen av oss hade någon plan. Vi blev handlöst förälskade. Av människor fick vi höra av detta gick att styra, att vi var vuxna, att vi borde låta bli att förälska oss. Av sådana som kallade sig vänner fick vi höra att vi genast borde låta bli att träffas. de ville nog väl men hur skulle vi kunna lyssna till deras ord? De talade ett oväsentligt språk vi inte förstod.

Det är som att försöka viska till ett vattenfall att det borde stilla sig i sitt fall…

Vi hade ingen chans. Så fungerar kärleken.

Ingenting är särskilt enkelt när man blir äldre. Så vi har försökt vara varsamma mot alla runt omkring oss och vi misslyckas säkert men vi har inget val. Vi har verkligen inget val.

Vi älskar varandra och om världen inte kan begripa det kan världen faktiskt dra något synnerligen gammalt över sig.

Världen är ett bortvänt ansikte. Vår kärlek något annat, en ständig upptäckt, en sjö vi trodde vi glömt, från barndomen, men så plötsligt ligger den där, bakom fällda tallar, och vi tassar ner i den och det ångar om oss, det ångar om sommaren, det ångar om världen, som låter som när tusen bilar kör förbi på Autobahn fyra mil bort, och världen är på sin höjd ett tänt hus uppe på en kulle men vad ska vi dit att göra?

Så vi flyr. Det är vad vi gör, jag och Michaela. Vi flyr, men vi flyr inte ifrån någonting, utan till. Vi ligger på hotell i tio timmar och bara pratar, bara försöker förstå vad det är som sker med oss.

Utan Michaela vet jag inte var jag hade varit. Hon har räddat mig tillbaka till en verklighet det går att leva i Jag älskar henne så.

Under sommaren ger jag ut boken 4 Årstider med Birro och det blir min sjuttonde bok. Det är stort. Jag får jobb som krönikör på Folkbladet under hösten och även GP publicerar några texter. Jag startar Radio Birro och har både Tomas Ledin, Sigge Eklund och Mauro Scocco (med flera) som gäster och jag får göra Jul Med Birro för tidningen Dagen.

Jag är långt ifrån de gigantiska plattformar jag en gång var men jag lever. Mina barn lever. De leker här bredvid mig. De ler. De kramar mig. De lever!

Jag har precis avslutat en ny roman. Jag går rak i ryggen. Jag möter människors blickar. Jag viker inte ner blicken. Jag har ingenting att skämmas över.

Det är något som rasslar så djupt här inne. Något jag trodde jag hade glömt bort. Min själ. Den är ju här, den var här hela tiden.

När jag skriver det här slår solen in genom fönstret. Livet blev inte riktigt som jag hade tänkt det. Men det blev bättre. Gud har planer och smaker på sin tunga som jag aldrig kunnat tänka eller värka ut själv. Det har stormat 2015. Det har varit ett krigiskt år.

Det har varit som att sitta i sin trädgård och se en stridsvagn slita sönder äppelträden och fönstren med sitt eldrör. Men jag byggde ett kärleksnäste på den där vagnen. Jag satte en ros i mynningen.

Nu vänder vi blad. Nu blinkar markören. Nu samlas vi i gryningen igen. Nu drar vi vår lans för det verksamt goda, för kärleken, för barnen, för det goda, för försoningen, för oss som vågar gå med våra hjärtan i öppna händer.

Vi som tror världen om gott. Vi som vågar vara storslagna drömmare och obotliga romantiker.

2016 blir vårt år.

Nu ska jag gå rakt in i den där solen.

Marcus Birro.

Den första snön faller under löprundan. Luften prickas varsamt av vita snöflingor och när jag är hemma igen så faller snön på riktigt. Några dagar för sent kan man tycka.

Dagen före jul publicerade Metro en text jag skrivit om att fira jul utan sina barn och för alla oss som har barn men som av olika anledningar inte kan vara med dem under just julen är det en aning förbryllande, förvirrande. Julen är till för att minnas Jesus Kristus och den är till för barnen. Vi vuxna, som har barn men inte kan vara med dem, kan lätt bli förvirrade, lite tafatta. Men krönikan handlade egentligen inte om mig utan jag skrev den efter att ha hört några fäder botanisera i en leksaksaffär några dagar före jul. De försökte hålla humöret uppe genom för höga skratt men deras förvirring lyste igenom. De skulle supa på jul för barnen skulle vara med sina mödrar. Då skrev jag de där texten.

Min egen jul kom och gick som ett bönesvar. Vart tog alla dagar vägen? Vi satt i taxi en del, och vi gick i affärer, vi bar kassar och väskor, handlade julklappar och mat till våra barn. Men det blev en alldeles fantastisk jul, tack vare M.

Att vara med henne är som att få tillträde till en bättre version av mig själv. Att vara med henne är som att ställa ut en lykta i snön. Att vara med henne är som att varsamt lära sig leva igen. Mitt liv var inte hemskt eller fruktansvärt tidigare och det var ingen som gjorde mig illa.
Men mitt liv var övergivit. Av mig själv. Jag syntes inte till. Nu gör jag det och det är vackert. Det är som sol…

Det är som att leva ett liv som varsamt och ödmjukt putsar förmågorna, skärper sinnena. Så vad gjorde vi?
Vi åt gott, skrattade mycket och hamnade längst bak i vackra Täby Kyrka under gudstjänsten på julaftons eftermiddag.

Allting är så enkelt med M. Allt som är svårt, och Gud vet att mitt liv varit svårt 2015, blir förklarat när jag är med henne. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Hon är inte en flykt undan, hon är en hemkomst, ett svar, inga fler frågor. Ingenting är enkelt när det blir så här men den här källan, den här kraften, den här oerhörda glödande kärleken är så stark, så innerlig, så andlig i sitt väsen…

Det blev en riktigt vacker jul och jag är tacksam för varenda minut jag fick med M.

Jag är också väldigt lycklig över de fantastiska reaktioner och allt det fina beröm som jag fått efter de fyra avsnitten med Jul Med Birro…
Projektet drogs igång med kort varsel och med relativt små medel men resultatet blev verkligen fint. Så tack till gästerna, tack Felicia och Ann på tidningen Dagen, och tack till Rickard.

Snön faller tungt och vackert utanför mina fönster. Jag har tänt ljus och känner hur världen och jag själv, för en gång skull, sjunger samma sång, smeker samma kind, rör sig i takt. Det är sällsamt.

Kanske är det som dear old Lundell sjunger, att snart kommer verkligen änglarna att landa? De kan göra det om de vill. Jag är redo. Jag har mitt ansikte rent. Jag har ingenting att skämmas över.

Mitt liv är hamn efter katastrofen. Mitt liv är under total ombyggnad och det här året har rest och vält tusen torn, men jag lever ännu. Jag sitter här. Under snöfallet.
Och jag håller mitt värdiga hjärta stolt och utan att vika ner blicken.