100 miljoner människor.
Försök att fördela antalet i sitt sinne en stund..
Det är mycket folk…
Tänk dig din syn på världen, ditt hjärtas slag, dina drömmar, dina förhoppningar, dina minnen, dina omsorger om de du älskar.
100 miljoner sådana.
Precis så många, 100 miljoner människor är förföljda på grund av sin kristna tro. Det kanske kan vara svårt för oss att ens förstå det i Sverige, ett land som ägnat de senaste dryga hundra åren åt att göra oss av med Gud, och dessutom applådera oss själva över att göra det.
Varför är också vi kristna så flata, så tysta, så menlösa i detta?
Det är våra syskon det handlar om. Vår kristna tro kan på sin höjd kosta oss ett anseende eller några hånskratt men för många av våra syskon kan det kosta livet att hålla fast vid sin tro.
En del av oss fick betala ett något högre pris. Men vi är dumma/modiga nog att våga fortsätta stå upp för det vi tror på.
Och vi sviker de utsatta när vi balandar bort korten, vi sviker dem när vi vägrar att sätta ord på vilka det är som mördar och fördriver dem, och vi sviker dem när vi i rädsla för att stöta oss med det politiskt korrekta, börjar mumla i skägget och slutar använda ordet “kristna” och istället börjar mumla om “alla troende”.
Det är få som ordnar tåg på lastbilar genom huvudstaden för dessa 100 miljoner människor, ännu färre målar naglarna eller orkar uppbringa ens ett enda gram av energi för att bry sig om dem.
Det är sorgligt.
Jag har under flera år kritiserat ledningen (och det är viktigt för Svenska Kyrkan är onekligen fascinerande mångfacetterad) för Svenska Kyrkan rörande vad jag uppfattat som ett alldeles för ljumt och otydligt engagemang för de förföljda kristna.
Jag har aldrig påstått att de inte gör något alls, men jag har tyckt att de gör för lite och på fel sätt. Det har, för att tala klarspråk, inte varit svårt att se att Svenska Kyrkan hellre vinner poäng hos de politiskt korrekta i närområdet än att de bekymrar sig för våra kristna syskon i Mellanöstern.
För att på djupet bry sig om de förföljda kristna handlar nämligen också om att se vilka det är som förföljer.
Om vi ser på organisationen Open Doors lista över de femtio värsta länderna för kristna är islamistisk extremism den främsta och primära drivkraften till förföljelse. 80 procent (!) av de femtio länderna plågas av islamistisk extremism.
Det är alltså, som jag skrev i krönikan för flera år sedan, militanta muslimer som mördar och fördriver kristna i Mellanöstern. Att vägra skriva det är att svika de förföljda, de utsatta, de mördade och torterade, de halshuggna, och de våldtagna.
Jag har därför undrat lite över ärkebiskopen och andras iver att låta svensk kristenhet närma sig islam. Det har handlat om att lyfta ner och bort kors, förändra kyrkorummet för att göra det enklare för muslimer att vända sig mot Mecka och en del annat. Sverige har väl religionsfrihet? Muslimer har alla möjligheter att leva ut sin tro i sina egna sammanhang. Religionsdialog är viktigt men att tydligt och ärligt och i sanning beskriva vad som sker i världen med våra kristna syskon är som jag ser det ännu viktigare.
Inte för att jag är emot religionsdialog, hela mitt yrkesliv har varit inställd på dialog, samtal, möten, diskussioner och tolerans. Det är just denna inställning som kostat mig både yrken, anställningar och möjligen anseende.
Men jag tror att det är just med dem man inte delar uppfattning som man bör samtala.
Men jag har inte förstått varför ledningen för Svenska Kyrkan inte tydligare höjt sin röst MOT vilka det är som förföljer alla dessa miljoner kristna syskon. Det tycks föreligga en sorts uppfattning om att man skulle vara islamofob för att man korrekt återger vad, varför och vilka det är som ägnar sig åt den vedervärdiga förföljelse. I alla andra sammanhang älskar kyrkan att konsekvent ta ställning för den svage men här krånglar det plötsligt.
På detta sätt liknar deras tystnad vänsterns tystnad i dessa frågor.
Kan det bero på en politiskt färgad uppfattning om den vite, kristne mannen som ständig förföljare och den fattige, muslimske diton som förföljd? Denna politiska färgning har lagt ett raster över hela den här debatten.
Ärkebiskopen svarade nyligen så här på den konkreta frågan varför det är viktigt att uppmärksamma förföljelsen av kristna:
”Situationen har inte blivit bättre för de utsatta troende…”
Det är sannerligen ett understatement…I själva verket har situationen för de kristna försämrats radikalt under decennier.
Och lägg märke till hur hon undviker att ens nämna ordet “kristna”.
Det är en utsökt konst i politiskt spel.
Det är 100 miljoner människor som förföljs. 100 miljoner! De förföljs för att de tror på Gud. Jag tycker vi kristna i Sverige, som gärna briljerar med vår empatiförmåga och vår solidaritet i andra sammanhang tydligare borde stå upp för dessa miljoner människor och det gör vi genom att inte blunda för vem och vilka det är som fördriver och mördar dem.
Och de är inte DE kristna i Mellanöstern.
Det är VI kristna i Mellanöstern.
Och att på allvar se vad som händer dem, och namnge vilka det är som förföljer dem, är INTE att vara islamofob eller något sådant.
Det är att vara klarsynt, sanningsenlig och solidarisk.
Jag beklagar att ärkebiskopen allt mer saknar viljan att samtala om svåra saker med människor som kanske inte till alla delar och på alla punkter delar hennes uppfattningar. Jag tycker också det är anmärkningsvärt att hon anklagar mig för att vara skyldig till ”skitstormar” riktad emot henne och hennes kyrka.
Hon vilseleder dessutom sina följare när hon felaktigt anklagar mig för att ljuga på Twitter.
Ett långt, lyssnande och respektfullt möte och samtal tror jag skulle ha rensat luften och därför bjöd jag in till ett sådant och jag kan bara beklaga att hon inte vill medverka till ett sådant.