Solen som ett smycke. En gnistrande himmel. Kallt.
Lädret i Roma-väskan kvider i kylan. Jag köpte den när jag bodde i Rom, första halva av 2011. Det var samtidigt som amerikanerna gick in och köpte klubben och den gulröda delen av staden sjöd av förhoppningar om nya arenor, nya segrar, nya spelare, nya drömmar.
Vi fick några skisser på den nya arenan och…
Inte så mycket mer.
Italien är så där. Det sjuder, det sprakar, det rör sig, det skälver, det vibrerar, men när allting lagt sig, när regnet fallit, när gryningen kommer, när sopbilarna börjar slamra, när restaurangerna ställer ut sina skrangliga bord på kullerstenarna, när tidningarna dumpas i sina högar utanför kioskerna, när tanten med hunden stänger porten bakom sig, när dofterna från världens vackraste huvudstad rör sig uppåt mot himlen, när myllret närmar sig, när en ny dag randas, då är allting ungefär som förut.
Italien är världsmästare på att bevara tider som flytt.
Många retar sig på det där. Många blir provocerade av att tiden verkar gå långsammare i Italien. Många älskar den rastlösa ängsligheten av att aldrig riktigt hinna. Många vill stå längst fram i ledet.
Sverige är på det sättet Italiens raka motsats. Sverige älskar allting nytt. Vi vill stå längst fram i ledet. Vi vill utgöra ledet.
Själv älskar jag att det förflutna får plats och rum i Italien. Jag vet att folk i Rom, folk som bor där, är skitsura på att stadens ledning tycks ta mer hänsyn till folk som bodde i staden för två tusen år sedan, än till de som där i dag. Som detta med att bygga ut tunnelbanan. Så fort man börjar borra och gräva hittar man ton av gamla krukrester och arkeologerna med sina små penslar kallas in. Allt stannar av.
Jag minns när jag var sjutton år 1989 och var i Rom för andra gången. Uppe vid Piazza Venezia hade de börjat gräva för en ny tunnelbana och ställt ut väldigt skrytsamma, vackra skärmar om projektet.
2008, nästan tjugo år senare, hade den utbyggnaden ännu inte blivit klar. Efter det har jag slutat kolla hur det går med det där…
Men att få äran att då och då landa i den eviga staden är en ynnest och en glädje, en av de största jag har i mitt liv.