Author Archives: Marcus Birro

Maktens fruktansvärda rum!

2016/02/14

Jag älskar ju Stephen King och om King hade velat hade han skrivit en fantastisk roman om ett fruktansvärt rum som förvandlar alla som går in o det. Det spelar ingen roll om du är man eller kvinna. eller en hen. eller socialdemokrat eller liberal, eller något annat heller för den delen. Alla förvandlas. Alla blir monster, förvandlas till oigenkännlig…

Så ser maktens rum ut.

En del hävdade förr att allt det där skulle ändras om fler kvinnor om i de där rummen men det är inte männen som sådana det är fel på, det är rummets natur, det är vad makten gör med folk. Maktens rum formar alla som går in i dem. Det formade mig när jag var på insidan, när jag gjorde mig hemmastadd i de där fruktansvärda rummen så förvandlades också jag. Det finns nämligen olika sorters maktens rum. Kändisskap, pengar, bekräftelse, politik, media.

Men värst är maktens rum.

Jag hinner knappt landa innan jag läser att socialdemokratin, en rörelse som en gång startades som en direkt motkraft mot en förljugen och stelbent och delvis människofientlig borgerlighet, skyller låga opinionssiffror på…öh….väljarna. Alltså folket. Det är folket som har fel.

Klassisk maktarrogans. Tydligare kan man inte beskriva vad det där rummet gör med människor.

Hur liten självinsikt har man om man anser att det är folket som har fel om folket inte sympatiserar med paritet man tillhör?

Men självinsikt existerar inte i de där fördärvliga rummen. Det är inte så att man saknar den lite till mans, ingen vet ens vad självinsikt är för något.

Det var rörande att se LO, landets stora fackföreningsrörelse reagera när det stod klart att allt fler av förbundets medlemmar sympatiserar med andra partier än det socialdemokratiska. Tid för eftertanke? Tid för bekännelse, självrannsakan och varsamhet?

Nej då. Man lanserade en svindyr reklamfilm MOT ett av de andra partierna istället.

Hej vad det går…

Otroliga siffror för hemsidan.

2016/02/14

Fem minusgrader och snö som yr.

Februari är den grymmaste…februari den är vår… som Thåström sjunger.

Jag vill bara tacka alla er som hittar hit med jämna mellanrum och läser eller lyssnar på det jag gör.

I januari var ni närmare 300.000 stycken som tagit del av mitt skrivande och Radio Birro.

Ni är så betydelsefulla och jag hoppas ni känner det.

Tack för att ni vill följa en oberoende och trotsig partisan i sitt skrivande.

[adinserter name=”marcusbirro.se – Mid”]

Inför kvällens stormatch!

2016/02/13

Var i Rom i veckan. Det finns ju tankar på att göra något extra och speciellt i samband med EM. Jag lär få återkomma om detta.

Rom bjöd på många poliser och något färre turister än vanligt. Jag känner mig trygg där. Det händer något med mig, något gott, något bra, något verksamt. Jag behöver kanske analysera det så mycket mer än så. Jag mår bra där. Fint att få vara där med Michaela igen.

Roma ja. Fyra segrar på raken under Spalletti. Vet inte exakt hur mycket det betyder egentligen. Roma är en stad och ett lag som älskar entréer, som älskar nystarter, det första vita pappersarket, den lilla svarta markören högst upp i vänstra hörnet, en ny sida, ett nytt kapitel.

Det viktiga är ju att hålla i när man väl är i gång, eller som Juventus gjort, båda.. Att vända en svag start och sedan målmedvetet och spöklikt konsekvent fortsätta vinna. Det är vad mentalitet handlar om. Få klubbar har specialiserat den konstformen som Juventus.

I kväll är det stormatch i Italien. Just Juventus tar emot Napoli och det handlar ju om så oerhört mycket mer än fotboll. Det är den klassiska motsättningen mellan nord och syd, en motsättning som moderna politiker, näringsliv och även så kallat vanligt folk delvis verkar vilja tona ner vikten av numera.

Men bara att se Juventus och Napoli spela fotboll bevisar exakt hur tydliga motsättningarna mellan nord och syd faktiskt är. De är både myt och realitet.

Maskin Vs Konst, Hjärna Vs Hjärta och allt det där…

Napoli har inte vunnit ligan på över tjugofem år. Juventus har vunnit ligan sedan dess….

Typ…

I södra Italien frodas alltjämnt föreställningen om att norra Italien skor sig på södern, att alla fifflar, att alla vill syd illa.

Det är bara delvis sant. Men om man hamnar i trångmål eller matas av denna tradition överallt där man går, kan det vara lätt att gripa efter det där halmstrået, att allting är någon annans fel.

Särskilt i ett land som Italien där det faktiskt bevisligen varit så att det rika nord raggat arbetskraft och annat från det fattigare syd. Men ingenting, och då menar jag verkligen ingenting (ok då förutom Juventus matchställ) är svart eller vitt. Det är sant att nordItalien byggt sin välgång med hjälp av det fattigare syd, men det är också sant att det kan vara rätt bekvämt att bygga sitt utanförskap med hjälp av andra. För om allting är alla andras fel kan det hindra att man tar tag i det som ligger nära.

Glöm inte heller att det var just Fiat (som står Juventus extremt nära) som tog hand om hundratusentals fattiga arbetare från hela Italien efter kriget, gav barnen skolgång och arbetarna semester och annat, en lojalitet som ju betalat sig,  Juventus är Italiens i särklass populäraste klubb.

Sant är att Turin och Neapel är två oerhört vackra städer, men på väldigt olika sätt. Turin är raka, städade gator, perfekta små parker, torg och återhållsam arrogans.

Neapel är…raka motsatsen. När jag drack älskade jag Neapel för sitt kaos. Nu när jag är nykter kan jag rättmätigt uppskatta Turin för ordningen och funktionaliteten.

Matchen ikväll har snackats upp i en dryg vecka. I Italien finns det ingen som tror annat än att årets ligaseger går till något av de här två lagen.

Jag tror Napoli har fler än en motståndare. Framförallt sig själv. Det är väldigt länge sedan laget vann något och den där längtan kan föda en sorts krampaktig desperation som ett skoningslöst lag som Juventus iskallt kan utnyttja. På det sättet vore det en seger mot staden Neapels tidigare kynne om man skulle vinna i kväll och sedan också ta hem titeln.

Napoli behöver på allvar konfrontera sin underdog, stirra ner den fähunden och återta makten över sitt eget öde. Det är svårt. Men det går.

I så fall får vi nog åter igen se scener som de för tjugofem år sedan när människor tog sig in på kyrkogårdarna (!) och sprayade gravstenarna med texten: ”Ni vet inte vad ni missar”.

Dagen efter hade någon annan (levande eller död) svarat: ”Jo, ert jubel väckte oss”.

En sådan stad är svår att inte älska.

För att jag älskar!!

2016/02/01

 

Svenskar är ett ängsligt folk. Det är viktigt att vara modern, att hänga med, vara en del av sin tid. Jag har aldrig förstått det där. Jag har aldrig varit i fas med samtiden. Jag har inte känt behovet heller. Jag har borrat ner skallen mellan axlarna och krigat på och ibland har jag legat rätt i tiden men oftast har jag överhuvudtaget inte haft en aning om vad som är trendigt, inne eller rätt för stunden.

Samtiden är sval och meningslös.

Det verkar så jobbigt att hela tiden behöva snegla ut genom samtidens fönster för att veta hur man ska bete sig, vem man ska varan vilken liga man ska älska…

Jag struntar i allt sådant.

Folk har försökt dödförklara den italienska fotbollen i tio års tid. Kanske längre än så. Jag vet inte riktigt varför behovet har funnits där men det är något med den italienska fotbollen som väcker starka känslor hos folk.

Så låt oss titta på fakta de senaste tio åren.

Italien vann VM 2006 , efter en vår som toppades av skandaler. Inför VM i Tyskland fanns det dem som talade om att Italien aldrig mer borde ställa upp i ett mästerskap. Jag minns Italiens sista träningsmatch inför turneringen. Jag har aldrig hört ett landslag bli så utbuat, vara så hatat…

Italien tog flyget över Alperna och vann alltihop.

Den 9 juli är ett av mitt livs vackraste smycken.

Cannavaro fick Gudbollen och året efter vann Totti Guldskon.

2007 vann också Milan Champions League.

2010 vann Inter Champions League. Så sent som i våras spelade Juventus final i Champions League.

2012 var Italien i final i EM.

Inget dåligt facit för ett land och en liga som blivit dödförklarade så många gånger.

Det är naturligtvis sant att serie A tappat i status sedan mitten av nittiotalet. Men det har i stort sett alla andra stora ligor också gjort. Vad som hänt är att målarfärgen runnit åt lite olika håll, som när ett barn slår omkull ett glas med vatten över sin pamflett med målarfärg.

PL har vuxit, liksom Bundesliga och La Liga. Serie A dominerade den europeiska toppfotbollen fullständigt under nästan hela nittiotalet. Nu har andra ligor kommit ikapp och på vissa områden, arenor, tv-teknik och en del annat, så har de ligorna gått förbi.

Men vem avgör vilken liga som är bäst?

Jo, den som älskar.

Den som älskar har alltid tolkningsföreträde.

De som hävdar att Premier League är bäst har knappast statistiska och säkra skäl för det. Men de älskar, alltså är de delvis blinda och därmed förlåtna. De kanske varit förälskade på en bar (eller tusen) i Lodon, de kanske älskar The Smiths och tycker Manchester är världens vackraste stad. De kanske trivs som bäst med i livet när de är i Birmingham…

De som hävdar att La Liga är bäst har onekligen Spaniens framgångar i EM och VM samt Barcelonas dominans i Europa, att ta spjärn emot…

Mot det kan man möjligen nämna bristen på bredd i La Liga men, återigen, älskar man Spanien och tycker att Barcelona uppfunnit det ultimata sättet att spela fotboll så har man tolkningsföreträde.

Det är helt säkert att något som är fel med mig. Men jag har ju mitt ursprung att skylla på… Jag är halvitalienare och har fått allt som har med Italien att göra i blodet.

Jag ser heller en regnig fruktansvärd match mellan Bologna och Carpi än jag ser ett derby i Manchester. Inte för att jag (som tidigare) har något emot engelsk fotboll eller är full av fördomar om avslagen öl och ljummen flottig fisk i tidningspapper utan för att jag älskar…Och för att min kärlek är riktad åt ett annat håll.

Jag älskar Italien, jag har varit flera gånger i Bologna, jag har minnen från staden, från tågresor till och från Bologna, från bygden omkring, från en sjukt berusad men underbar bilresa mellan Florens och Bologna och så vidare. Därför väljer jag matchen mellan Bologna och Carpi. Jag vet hur kaffet smaskar på det lilla troget nedanför det sneda, höga tornet. Jag vet hur klackarna låter från de unga kvinnorna som studerar vid universitetet där, jag vet hur köttfärssåsen smakar, jag kan en del om det där regnet, och hur man tar skydd ifrån det i arkaderna.

Jag älskar allt som har med Italien att göra. Jag sätts i samklang med mig själv. Låter det högtravande? Det hoppas jag. Livet är högtravande och har ni inte insett det har ni missat något väldigt grundläggande.

Omgången då?

Roma lyckades vinna igen och det var nyförvärvet El Shaarawy som visade vägen med sitt Zlatan-doftade klackmål. Vilken glädje att se att det lossnar för en spelare som det hoppades så mycket på för några år sedan men som försvann in under några besvärande skuggor och nu är ute och skiner på sina egna premisser igen.

Derbyt i Milano inramades av en otrolig stämning och som vanligt Tifo i världsklass. (Ja, Tifo stavas alltid med stort T)…

Matchen blev inte särskilt välspelad men var ändå sjukt underhållande. Jag trodde aldrig jag skulle få se dagens Milan spela försvarsspel som om det var 1994 igen. Vilken försvarsmässig insats av detta tidigare sargade Milan, och mot ärkerivalen Inter som verkar ha gått i motsatts riktning, från ljus till mörker när det gäller just det som Mancini byggt alla sina lag med, nämligen en stark defensiv.

Underbart att i ena stunden se Alex grimasera illa efter ett osedvanligt dåligt surrat träben och minuten senat gå upp högst av alla i rymdskeppet San Siro, och nicka in 1-0 för Milan.

Och så kom Mario Balotelli in. Jag hann knappt jubla klart innan han dragit på sig en gult kort…

27 sekunder tog det. Han log när han fick det…

Balo is back.

Jag är möjligen en av de största idioterna i det här landet när det gäller min kärlek till serie A ,en jag skäms inte ett dugg. Jag ber aldrig om ursäkt för att jag älskar.

Serie A är världens vackraste liga och bara det faktum att jag känner så är den enda förklaring, eller ursäkt, jag behöver…

…Och folket bygger landet.

2016/01/30

Jag har DN under en månad. Det kostar mig 49 kronor. Det var det värt.

Tidigare tog tidningar som DN täten i det offentliga samtalet, de satte agendan som det heter, man skapad enheter, man ledde nyhetsarbetet och människor läste och samtalade om det de hade läst.

Nu är det, som vi brukar säga, nya tider.

DN är fortfarande bitvis en relevant tidning, men man har i likhet med de flesta andra tidningar fullständigt tappat tätpositionen när det gäller opinionsbildning. Jag vet inte om chefredaktörerna på de stora tidningarna, cheferna på SR och SVT är medvetna om ville förakt deras tjänster och produkter väcker ute i landet.

Man kan se på det nye landskapet som en väldig skog som plötsligt drabbas av solen efter decennier av lågtryck och ösregn. Det sjuder av liv överallt. Det blommar under träden. Grenarna, de gamla, uråldriga journalistiska ekarna, slåss nu om det strilande ljuset med uppstickare underifrån.

Allt som gror är inte av godo. Det finns en del slagg, en del riktigt mörka krafter, men sammantaget är det av godo att demokratins yttersta gren, journalistiken, faktiskt på allvar blir demokratisk. För om gammelmedia nu är så oändligt överlägsen all annan media (vilket gammelmedia i mångt och mycket tror och tycker) så behöver dem berätta det på ett sakligt och konkret sätt. De behöver förtjäna sitt förtroende. De behöver legitimera sitt existensberättigande.

Jag älskar gammelmedia. Jag älskar tidningar, ledarsidor och långa reportage. Men eliten måste ta sig ut ur illusionen att man fortfarande är landets ledande förmedlare av sanning. Det är helt enkelt inte sant längre.

Folket bygger landet. Så länge folket älskade att bygga landet enligt socialdemokratisk modell så älskade eliten folket. Men när folket går åt ett annat håll tycker eliten, den mediala och den politiska, inte att det är lika roligt längre. Så man skyndar sig ner till stranden och sätter sig i den lilla ekan, ni vet den där båten som staten & kapitalet en gång rodde… Den ror media och politikerna ihop nu.

Men sanningen gror underifrån. Förändringen kommer från ilskan över att ha blivit förda bakom ljuset.

Det är koder med siffror, kampanjer, tystnader, rädslor, politiska överväganden, kampanjer, smutskastning, lögner, förtal och tusen andra knep som media försökt täppa till. Det har inte gått. Nu är vi där vi är. I en ny värld, i en ny ordning där förändringen går väldigt snabbt.

Men DN ja.

I veckan läste jag en spännande intervju med en norsk professor i sociologi, Grete Brochmann. Hon berättar om vilken total skillnad på synen på öppenhet det är mellan Norge och Sverige när det gäller information om sexualbrott. Hon säger:
– Om kvinnor i Norge hade blivit utsatta för angrepp på samma sätt som de verkar ha blivit i Sverige, så har jag väldigt svårt att tro att den norska polisen, eller medierna här, skulle lägga locket på av rädsla för att grupper av människor skulle bli stigmatiserade.

Det där är intressant. I Sverige har vi alltså en polismyndighet (cheferna, inte fotfolket) som hellre skyddar brottslingarna än värnar offren, de utsatta flickorna. Det är i högsta anmärkningsvärt.

Professorn fortsätter:
– Jag är generellt en förespråkare för att information och fakta ska upp på bordet för att man ska kunna diskutera och försöka se om det finns några mönster. Det är extremt viktigt om man vill kunna göra något åt samhällsproblem som är svåra, även mod et finns en risk att grupper blir utpekade.

Detta är och har varit självklarheter när det gäller nästan allting annat i Sverige. Ingen skulle komma på tanken att INTE berätta om det varit vita, heterosexuella medelåldersmän som bildade klungor och i grupp ofredade unga flickor på rockfestivaler. Det är VISSA grupper som ska skyddas. Det är VISSA grupper som inte ska namnges. Jag förstår det inte.

Sedan säger professorn i DN en intressant sak till:

– Detta har gett oss (I Norge-min anmärkning) en mer pluralistisk debatt som har fler dimensioner än den ni har i Sverige. Den gör att vi fått upp ögonen för att gruppen ”invandrare” är en väldigt heterogen grupp med många olika erfarenheter.

Öppenheten som en försäkran MOT rasism annars. Precis tvärtom om hur det brukar låta i Sverige. Det där är spännande.

– När man lyfter upp konflikter och motsättningar i ljuset tar man ofta udden av dem, säger hon.

Sverige är inget rasistiskt land. Vi är ett av de mest generösa länderna i världen när det gäller att låta folk få komma hit undan krig och förföljelse. Det många reagerar på är när människor vi välkomnar hit hugger ihjäl människor som är där för att hjälpa dem på deras boenden, , eller kollektivt ofredar unga tjejer, eller drar runt i skrikande klasar på staden och ställer till bråk. Och folk blir förbannade när media och politiker ljuger för dem. När deras värld och verklighet på alla sätt går på total kollision med det de läser och ser på nyheterna.

Den kollektiva lögnen är på väg att brytas i Sverige. Det är folket som rest sig, som reagerat och det är fortfarande folket som bygger landet. Om man tycker att folket bygger landet fel har man alltid valet att ta debatten, att våga lita på sina egna argument, och inte hemfalla åt våld, hot, spottloskor, trakasserier, lögner, förtalskampanjer, avspelningar och annat subtilt och avskyvärt mörker som ”det goda hatet” ofta hemfaller åt.

Hur uselt och lågt är det inte att säga uppbekantskapen med en vän man haft i trettio för att denna vän röstar på ett parti man inte delar uppfattningar med. Ta debatten istället. Sträck ut en hand. Att hota, hata och säga upp vänskap är samma som att säga ” Jag tror du har fel men jag är rädd att du har rätt och jag är så förtvivlat arg på att jag inte bättre argument så jag tar bort dig som vän nu.”

Och folket bygger landet….

En öppen vinter.

2016/01/30

I går blåste det så att det sjöng i springorna. Grannen ovanför, som fått för sig att hon måste gå runt inomhus i vad som låter som skidpjäxor, slet i balkongdörren tills den skrek som ett slaget djur.

De kala grenarna kastar sig fram och tillbaka. Det är några plusgrader och lördag i världen. Inte min favoritdag. Jag vet inte vad det är men lördag är som en kostym som sitter illa. Så har det alltid varit. Även när jag ung var lördag ett omkullvräkt vattenglas. Stiltje. En förmiddag med förhoppningar och en eftermiddag i tristess.

Men det är underbart att ha barnen här. De vrider upp glädjen för mig. De är veken i jorden, ett bloss som slår upp, gläntan äntligen efter tio timmars meningslös vandring rakt in i en dimma med tänder…

Jag läser Ulf Lundell, En öppen vinter. Dikter, eller polaroid-bilder i form av texter skulle man kunna säga. Den kom för sex, sju år sedan. Lundell är underbar, han är rädd, arg, rädd igen. Han kör bil mellan Österlen och Stockholm och blir förbannad på allt och alla, också på sig själv. Han skriver med en direkthet som tilltar mig. Han håller mig på tårna. Han är en av oss, en av de harhjärtade, en av oss som aldrig verkar få livet att gå ihop.

Vad är en öppen vinter? Nykterhet, strävan, arbete, blicken fokuserad, löprundorna över Västerbron.

Kärleken till barnen, till Michaela. Att inte bli bitter på alla jävlar som knyter upp snaror överallt för till sist upptäcker man att det inte är min skog de huserar i, det är inte i min skog de knyter sina snaror och gillrar sina fällor, det är en skog jag aldrig behöver sätta min fot i, det är deras mörker, deras elakhet är deras, min blick rör sig över andra vyer, regnet jag känner, anar, ser dra fram över hustaken är mitt regn, min storm.

Jag träffade en redaktör i veckan som sade det till mig, ”Vi vill inte ha mer av den där gnällige Birro, han som är sur för allt han blivit utsatt för” och visst hade han rätt och visste gnäller jag ibland men det har inte varit enkelt att stå stadig här, att stå rak och gå stolt efter det förbannade året jag har bakom mig. Det har inte varit enkelt men jag överlevde, jag är här, jag är stark, jag är grymt bra på det jag gör, och visst har jag fortfarande alla skäl i världen att vända det här fårade gamla ansiktet mot vinnarna och himlarna som jag alltid har gjort och fortsätta gå min väg som inte bara är min utan också er värld, ni som fortfarande och gärna läser det jag skriver.

En öppen vinter.

Det är fint. Det är vad vi behöver just nu, en öppen vinter.

Totti- En upplyst glänta av solidaritet.

2016/01/29

Det finns nog ingen annan som försvarat Francesco Totti lika konsekvent och stenhårt som jag under de senaste femton åren.

2009 döpte jag min son till Totti Birro.

Ända sedan den där spottloskan mot Poulsen i EM 2004 har fördomarna och skitsnacket staplats på varandra i en mörk, evig trave.

Men Totti är en av oss, fast mycket mer. Han är en ambassadör, en representant för godhet, lojalitet. Han är en bror och en fanbärare.

Låt oss förbli en smula högtravande ett tag till….

Om fotboll är  poesi är Totti världens vackraste diktare. Ingen kan skriva fotbollens poesi som Totti. Kom igen nu alla ni dösnackare. Kräla upp ur er Tipsextra-dy. Se det större perspektivet.

En del säger att staden och laget Roma håller Totti som gisslan, att han aldrig kommer vinna något riktigt stort i klubblaget (förutom ligan 2001) och det är delvis sant men ska man välja en stad att bli kidnappad av så är det ju Rom.  Han är i första hand en fanbärare numera, en ledare, en samlande kraft, en samlande upplyst glänta av solidaritet mitt  den brutala skog av pengar, mörker och tatuerade egon som är den moderna fotbollen, Han är fridlyst och helt unik, den gode Totti.

Det finns inte många kvar av hans sort. Om tjugo år kommer vi prata om honom som helt och hållet unik. En del av er var inte ens födda när han stänkte sitt första mål för Roma 1994.  Han har varit med mig längre än en del av mina äldsta vänner. Han är en kärlek som aldrig dör. Han har tagit mina strider, han har vunnit och förlorat mina strider. Det är så det känns. Han representerar mig. Det är så det känns och det är säkert löjligt men det är också sant.

Den som inte med sitt hjärta begriper detta begriper ingenting om fotboll.

Facebook! Jag vill ha mitt konto tillbaka.

2016/01/28

Ingen bra dag.

En dag som varit som vädret, lodrätt snöfall med iskallt regn från alla håll och kanter.. Tuffa besked lite här och var.

Men också ett väldigt lovande möte rörande yrket.

Men så släcker Facebook ner mitt konto och ber mig verifierar att jag är jag. Jag gör det. Jag skickar till och med in bild på mitt pass och sedan väntar jag. Och väntar. Och väntar.

Ingenting händer.

Jag försöker kontakta Facebook, eftersom lite av grejen med sociala medier är just kommunikationen, men det visar sig inte helt enkelt.

Så jag mejlar.

Och väntar.

Men ingenting händer.

Mitt konto är fortfarande släckt och stängt.

Och så får jag reda på att det antagligen beror på att folk anmält mig till Facebook. Inte nog med att jag ska få sparken från alla sammanhang, de vill ha bort det jag skriver från Facebook också.

Sprid gärna detta på era egna FB-sidor.

Facebook är mitt enda arbetsredskap. Det är det enda jag har kvar. Det är det enda kvarvarande sättet jag har att nå ut på…

Om Facebook läser detta, eller någon vet något, meddela mig gärna. Jag vill ha mitt konto tillbaka.

 

Snart kväll igen i detta sönderslitna gamla land…

2016/01/27

På vägen hem idag såg jag solen klättra tappert över takåsarna.

Det är sju plusgrader. Jag viker ner luvan på jacka, vänder mitt ansikte mot den där eviga himlen och försöker ta in allting som händer som nu, allting som är en känslig människas mardröm, en sorts matematisk kod som inte går att lösa.

Sverige är hårt, hårt spänt. Sverige är en blågul vajer i en mörk rymd och det är en vajer som hotar att brista. Ska/bör man vara rädd eller är det fånigt? Vad ser jag framför mig för mig själv, mina barn?

Gäng drar runt i storstäderna på kvällar och nätter, de våldför sig på kvinnor , ofredar dem, örfilar dem, gruppvis alltså, så fegt som något kan bli, de ägnar sig åt skadegörelse, polisen skriker efter mer resurser, det är en helt ny form av kriminalitet som dykt upp bara senaste tiden…

För några dagar sedan fick tio (!) poliser fly ut via nödutgången på ett asylboende eftersom stämningen var så hotfull.  Det liknande, enligt polisens egna rapport om ”en hejaklack på en hockeymatch”.

Minst en polis fruktar för sitt liv. ”Jag var mentalt förberedd på att slåss för mitt liv” skriver en av poliserna i den interna utredningen.

Kan vi stanna där ett ögonblick?

Människor som vårt land valt att ta emot hotar poliser till livet…

Människor som säger sig ha flytt från krig och lidande, som efter en lång resa kommer till ett land som är känt i världen för sin gästfrihet mot flyktingar, och så så hotar de poliser till livet?

Vad handlar detta om?

Enligt Expressens ledarsida handlar det till stora delar om att flyktingarna som kommer hit tvingas bo trångt.

Hur oanständig i sin perversa iver att förbli politiskt korrekt får man egentligen bli? Hur blind för den verklighet vi har omkring oss går det att bli`

Det är alltså därför en femtonåring knivhugger en ung kvinna till döds, för att det är trångt?

Stå framför den unga kvinnas anhöriga och säg det om ni vågar,  kära före detta kollegor på Expressen.

Polisen och resten av myndigheterna verkar stå helt handfallna inför de grupper av marockanska ungdomar som drar runt och vandaliserar och ofredar unga kvinnor på staden. Det är väl bara att ta dem och låsa in dem.

Enligt polisen flyr de från de boenden som finns för dem. Vad ska de då här att göra?

Ska vi tinga dem att söka asyl här fast de inte vill? Jag fattar inte…
Om man verkligen vet att de är från Marocko, om det går att bevisa det, varför inte köra dem till marockanska ambassaden? Samla ihop dem och sätt dem på ett flyg tillbaka till Marocko. Skicka räkningen till Marockos ambassad.

Polisens resurser går allt mer ut på att ta hand om bråk på flyktingmottagningar.

Dessutom har terrorhotet mot Sverige höjts och förstärkts. Vi hjälper säkert en del människor och den delen är jag stolt över. Men vi verkar inte ha någon kontroll alls över vilket kaos, vilka krig, vilka vanor och vilka brott vi därmed också tar in i landet.

I vissa fall får man tala om kultur, i andra fall får man det inte. Under tiden rasar verkligheten över oss i kväljningar, i svarta vågor…

Fler sansade röster måste höja rösten rörande detta. Fler journalister måste våga skriva. Fler poliser måste vittna. Annars kommer den där blågula vajern att brista och då blir det riktigt hemskt här.

Jag fattar ingenting. Denna undfallenhet. Denna plågsamma oförmåga till handling. Ta tag i problemet nu när det ligger på bordet.

Det skymmer utanför fönstret. Solen orkade inte upp hela vägen ovanför husen. Snart är det mörkt och kväll igen i det här sönderslitna gamla landet…