Author Archives: Marcus Birro

Jag är så gammal att jag minns den första dödsdomen mot författaren Salman Rushdie. Det blev ett visst hojtande på någon av akademins spritmöten men annars höll de flesta kulturutövare käften precis som vanligt.

När något blir känsligt eller när man kan förlora popularitetspoäng, håller kulturvärlden nästan alltid käften. Ingen vill bli undanskuffad, utmobbad, nedtystad.

Kulturutövare är väldigt snabba på att engagera sig när det gäller tonen på Facebook (kolla DN Kultur) eller när det handlar om en bokaffär på Stureplan (Hedengrens) men när det gäller kollegor som mordhotas av islamitisk terrorism blir det snabbt tystare.

Det är och förblir obegripligt. Jag är ledsen att jag tvingas upprepa mig men  att ta tydligt och återkommande avstånd från detta förbannade barbari är motsatsen till rasism! Det är att värna litteraturen, värna yttrandefriheten och varje konstnärs självklara rätt att uttrycka sig precis som man vill, när man vill, om vad man vill.

Här samlas demonstranter om en konstnär, i syfte att lyfta stereotyper, använder ordet neger i en konstutställning. Då blir det fasligt liv.

Men när jag idag läser att författaren Salman Rushdie ännu en gång fått en så kallad fatwa över sig är det tyst igen. Överallt. Ingen som rycker ut. Ingen upprörd kulturarbetare någonstans. Ingen förstasida med kulturchefen på första sidan. Ingen namninsamling, ingen debattartikel.

Det är skrämmande.

Jag kan meddela alla tysta medlöpare till denna förbannade brutalitet, denna vedervärdiga terrorism och fundamentalism, att det är sådana som ni, och sådana som jag, människor som älskar möten, älskar poesi, älskar frihet, älskar litteratur och (på riktigt, inte som Aftonbladet) älskar mångfald, det är sådana som vi som skulle bli ställda mot väggen eller bli halshuggna först av alla.

De avskyr vår yttrandefrihet. De angriper konstverk och bombar statyer så fort de kommer åt. Enligt The Guardian ska ”statliga iranska mediebolag” betala 600.000 dollar till den som mördar Rushdie.

De förbannar och fördriver alla som vågar tro att ordet fortfarande är mäktigare än svärdet. De avskyr oss med en bödels intensitet.

Och i Sverige håller kollegorna tyst.

Det är en stor skam.

[adinserter block=”3″]

Ministern för forskning och högre utbildning (japp, det finns en sådan) är socialdemokrat och hon heter Helene Hellmark Knutsson.

Hon har tagit den långa, trygga vägen och nu blivit minister. Jag följer svensk politik noga eftersom jag är väldigt intresserad men jag hade faktiskt helt missat att Sverige ens hade en minister för forskning och högre forskning.

I lördags var hon intervjuad i ett av den statliga radions stoltaste flaggskepp, Ekots lördagsintervju och där sade hon en sak som verkligen grep tag i mig.

De talade om rektorn för Karolinska sjukhuset, som avgått och offentligt erkänt att han fullständigt brustet i sin yrkesutövning gällande de omtalade operationerna utförda av kirurgen Macchiarini…

Bara någon dag efter att denna rektor erkänt att han brustit i sitt yrke och avgått får han ett lukrativt arbete i…(fanfar) regeringskansliet!

Minsann. En människa som skriver i DN om sitt fullständiga misslyckande och tar konsekvenserna av det och avgår blir alltså genast belönad med ett fint jobb på regeringskansliet.

Så långt ingenting nytt. Makten ser efter varandra. Politiken är ett enda gytter av vänskapskorruption och svikna ideal.

Det var det som denna minister sade som faktiskt förvånade mig i all sin brutala, urskillningslösa ärlighet:

• Detta är den ordningen vi har när myndighetschefer får sluta tidigare… Det är så det går till, att man får komma till regeringskansliet…

Låt oss stanna vid detta ett tag. Det är inte många som kan klanta sig inför hela världen och två dagar senare få jobb på regeringskansliet! Reglerna ger ministern rätt. En myndighetschef KAN INTE ENS sägas upp under löpande anställning. Han riskerade alltså exakt ingenting genom att erkänna sin oduglighet.

Så fungerar det tydligen inom socialdemokratin. Som ju ändå själva ser sig som något godare, något värdigare och något mer solidariska än de andra.

Hur kan eliten, vilken färg den må ha, bli förvånade över det förakt de visas av folket när det går till så här. Hur svårt är det att ägga pusslet?

Så ser den goda sidans maktfullkomlighet och arrogans ut.

Eller, åter igen, med ministerns egna ord:

• Det är så det går till….

I rest my case…

När Mimmi springer rakt emot mig med öppna armar och sjunger att hon älskar mig…

Den känslan…Isläggningen på gatorna, det gråa, husen, människors snörpta munnar, allting öppnar sig, som ett vattenfall av ljus.

Nu har vi ätit tacos och sitter hopkrupna i soffan.

Barnen. Pilarna fram i tiden. Den villkorslösa kärleken. Stoltheten över att jag får vara deras far i denna märkliga tid mitt i livet.

Jag är trygg med dem.

Det torde vara helt unikt att en minister (vi kan kalla honom Morgan Johansson) i ett kristet land inte verkar kunna fullborda en enda mening med orden ”de kristna” i.

Jag har lyssnat på debatten om hur de kristna på asylboenden trakasseras och det är som om hans tunga är förtrollad.

Det gäller för övrigt inte bara honom. Det är många som tycks tro att de är rasister för att de försvarar trakasserade kristna.

Varifrån kommer den perversa uppfattningen?

Programmet Människor och tro i P1 vädjade i dagens sändning efter folk som vågar skriva eller prata om detta. Allt är så ”känsligt”.

Varför är det känsligt?

Låt oss tala klarspråk.

Det är som den politiska eliten helt enkelt inte KAN uttrycka en enda tanke som gör gällande att kristna förtrycks.

Och ändå! Kristna är den religiösa grupp som är allra mest förföljd i världen. Delar av den förföljelsen följer givetvis med flyktingströmmen. Alla vet det. Få vågar skriva det.

Tidigare tyckte jag att det vore en självklarhet med kristna asylboenden. De borde få vara ifred, känna sig säkra, skyddade.

Men jag har ändrat mig.

Det ska verkligen inte behövas.

Sverige är ett kristet land. Även om vi är väldigt sekulära, kanske mest sekulära i hela världen, så vilar vårt land på kristna värderingar och ideal.

Nästan alla delar dessa ideal. Genom åren har vårt land kommit väldigt långt när det gäller demokratisk utveckling. Det är vår kultur. Den har sina brister, den är inte så vacker som en del tycks tro, men den är ändå osedvanligt långt kommen när det gäller synen på tolerans.

Där är vi faktiskt unika. Vi har ett gäng värderingar som är insydda i vår kultur som faktiskt är bra grejer, värda att kämpa för, mycket att vara stolta över.

Sverige har kommit långt när det gäller synen på barnens rättigheter, på kvinnors rättigheter, på homosexuellas rättigheter. Vi tror på mångfald, broderskap, jämlikhet.

Varför ska vi tolerera stenåldersmoral bara för att utövarna är flyktingar? Jag har aldrig begripit det där.

De där asylställena det talas om är på många sätt som Sverige i miniatyr. I Sverige samsas vi. I Sverige samlas vi.

I Sverige får alla röra sig fritt på våra gator, oavsett om vi är unga kvinnor i korta kjolar, unga män i halsduk, oavsett om vi tror på Gud, Allah eller på Hin Håle.

Alltså. Om man inte kan dela kök med en person för att han eller hon (eller hen) är kristen, om man spelar upp videos med halshuggningar för sina kristna grannar, om man beter sig som en stenåldersman mot någon annan för att denne någon tror på en annan Gud eller ingen Gud alls, om man beter sig så där på ett boende, då är risken ganska stor att man kommer bete sig ungefär likadant ute i samhället också.

Varför ska vi tolerera det?

För där ute är det som där inne, fast större, och mer. Den ilska som dessa människor bär på kommer växa när de inser att landet de kommit till har en fri och tolerant kultur mot människor som de i grunden uppenbarligen inte tycks acceptera.

Betänk detta. Asylboenden är som Sverige i miniatyr.

Alltså bör vi inte ha särskilda boenden för kristna. Vi har inga ghetton för judar heller. Vi arbetar inte så. Vi samlas. Vi samsas. Vi tolererar  varandra.

De som kommer hit måste första dagen lära sig hur ett upplyst och civiliserat land är ordnat.

[adinserter block=”3″]

DN Kultur slår idag på stort och vrider upp volymen mot sexismen, rasismen och hatet på Facebook och sociala medier. Det är kulturchefen i snygg helbild på förstasidan.

Det är krafttag mot vulgariteten, elakheten, rasismen och allt fördärvligt som frodas på de fruktansvärda sociala medierna…

Det är verkligen som att läsa en rädd general som inte riktigt vet hur han ska strida längre. Det är som att se någon gömma något under jackan och med hukande gång springa iväg.

Det känns inte helt och hållet uppriktigt.

Jag hade kanske hoppats på några välgörande rader av självrannsakan. Kanske några artiklar om den fruktansvärda misstro mot etablerade medier som just DN delvis är skyldiga till att vi fått i Sverige.

Kanske några rader om den avgrund som ryms mellan etablerad media och vanligt folk, och att etablerad media, som jag under flera år var en betydande del av, faktiskt delvis är skyldiga till den.

Kanske till och med ett vågat grepp som riktade sökljuset mot allt det ”goda hat” som den välsignat upplysta vänstern kollektivt och i grupp utsätter folk de inte gillar för.

Inte en rad om detta.

Låt mig, för den berömda tydlighetens skull, åter igen slå fast att rasism, hat och sexism på sociala medier är fullständigt vedervärdigt.

Jag vill påstå att hade jag varit kvinna, eller jobbat på SVT, eller på Aftonbladet, eller allt ihop på samma gång hade jag nog varit en av de som suttit på pallar i någon fotostudio och stirrat sorgligt in i kameran på någon kampanj mot näthatet…

Få har drabbats av det som jag.

Men nu är jag man och en del annat som ligger mig i fatet så jag får delvis skylla mig själv, vilket är okej eftersom jag försöker tråckla mig ut ur min offerkofta.

Låt mig också slå fast att jag hade kunnat berätta om rasism, mobbarfasoner och väldigt, väldigt grova fall av sexism inne i det höga hus där Björn Wiman och DN sitter och arbetar, på Kungsholmen.

Jag har pratat med unga kvinnor som sagt upp sig från DN:s syskontidning Expressen av just den anledningen. Jag har fått väldigt graverande mejl från andra unga kvinnor som berättar hiskliga historier om saker de varit utsatta för av män i den där skrapan.

Sexismen frodas i era rum, herr redaktör.

När ni höjer rösten så där, när ni bankar på alla de där dörrarna och föraktfullt pekar ut vanligt folks enda sätt att nå ut, så glömmer ni fortfarande alltid att öppna upp de egna fönstren.

Varför gör ni inte det? Varför vädrar ni inte ut er egen stank först? Kan ni inte slå upp de där fönstren någon gång? Bara lite?

Själv möttes jag i dag av ett hundratal glada tillrop, och så mycket värme, just på Facebook bara för att jag fått ett jobb som skribent på en liten tidning efter att ha åkt ut med skallen först från det där huset du sitter i.

Jag har mejlat och mejlat och mejlat i seriösa försök att överbrygga den där ravinen jag skrev om här uppe. Ingen är intresserad. Ni vill inte ta i den bollen.

Ni vill inte få era medelklassiga, trygga, småborgerliga händer smutsiga av packets sanningar, eller hur? Säg som det  är, herr redaktör.

För övrigt vill jag bara att ni på DN ska veta att det finns mycket värme och kärlek på Facebook.

Pröva någon gång. Kom ner från de där helsidorna och de där vita sprintarna så snackar vi lite.

Jag söker mig till skrivandet som en frusen söker elden. Jag vet att det bara är arbetet som kan skänker tröst och mening åt tillvaron när den ibland vacklar, när den skälver, rister, tjuter som ett tåg som gungar uppe på banvallen inne i en tunnel…

När andra människor råkar ut för katastrofer blir ofta skrivandet och läsandet viktiga. Livet hotar plötsligt att svämma över sina breddar. Mörkret stiger som gammalt dyvatten. Då måste man formulera sig runt det som sker för att ta tillbaka nycklarna till sitt eget liv.

Sedan finns sådana som du och jag. Vi som måste förklara en obegriplig omvärld varje dag. Vi som går upp på morgonen fast vi inte vill och sedan får använda dagen åt att mota bort alla floder som plötsligt börja skumma under ovädershimlen och hotar att svämma över oss från alla håll och kanter.

Skrivandet och läsandet som en regelbok åt livet. Orden som tröst.

Och när sedan kvällen kommer, med solen som går ner bakom den iskalla men glödande bron, och vi är ensamma ska vi upptäcka att den ensamheten är en lögn. Vi är inte ensamma.

Vi är faktiskt alls inte ensamma! Vi är många. Vi är tusenden. Vi är som ett solgult vattenfall från en gnistrande klarblå himmel.

Sverige är ett land av långa avstånd. Vi har de där milen i blodet också. Vi sitter åldrade i smyg med handen mot bordsskivan och medan vi lyfter vår kopp med kaffe drömmer vi oss tillbaka en liten stund, tillbaka till en tid vi nästan glömt men i vilken vi svor att vi aldrig skulle sitta med långa avstånd inom oss och drömma oss tillbaka…

Men detta Sverige… Så vackert det är. Min stilla kväll här är miljoner andras. Som en lång ljusslinga ligger vårt land på kartan. Sverige… Med sina stumma hjältar, män och kvinnor utan ord som försöker stava till sin sorg med bara sina hjärtan…

Sverige. Med sina avstånd. Skogarna. Sjöarna också, kyrkan i byn, alla tusentals kyrkor som du ser om du kör din bil genom det här landet och som vittnar att också vi är ett varmt och kristet folk, ett solidariskt folk…

Dessa karga besvärjelser, dessa långa vintrar, denna saga vi skriver med våra liv i det här landet…

Sverige är ett land av vemodiga män och kvinnor som sitter uppe vid mörka fönster.

Sverige är ett land av små tända lampor i hörnfönstren. Sverige är ett land av möblerade balkonger, av sammanbitna tänder, av knutna nävar i tusentals fickor. Men Sverige är ett så iskallt vackert land, som en flicka i röd regnjacka och gula stövlar och håret uppsatt med bärfärgade spännen, de där flickorna man drömde om men aldrig hade en chans på, Sverige som en flicka som precis vänder sig om när man hade hoppats få behålla hennes blick bara två sekunder till..

Åkrarna, dikena, regnet, skogarna som sköljs över av detta regn, som blir snö och stjärnor av is mitt i natten, och det där ljudet av regn som silas genom en skog och når löven och gräset på marken, det är Sverige, och de lite taffliga sandstränderna på somrarna, och de perfekta köerna till glasskiosken vid minigolfen och broarna och färjorna och isen som fryser på det där vattnet där barnen badade för, var det en kvart sedan…?

Sverige är de djupa skogarna dit ingen schlagermusik når. Sverige är de suveräna författarna som flydde och for men alltid återvände.

Sverige är så lätt att fly ifrån. Men man flyr aldrig. Man kan inte rymma från det som skvalpar i blodet.

Så vi sitter uppe och drar med handen över Ikea-bordet. Ringarna vi känner, är det våra eller bordets? När blev vi så här gamla? När lät vi hopplösheten och modlösheten ta tag i oss?

Eller kan det vara så att de stulit våra ord? Är det därför du är här och låter din blick rusa över dessa rader? För det här är också ditt liv och dina ord, inte bara mina.

Sverige är långa avstånd, både inuti och utanför. Långa avstånd mellan stad och landsbygd, mellan folk och elit, mellan älskande.

Minusgraderna drar sig neråt. Världen och dess mörker står på den här tröskeln av furu och kanske är det inte så konstigt att vi blir rädda då.

För Sverige är ett land av långa avstånd, av sjöar med koppar och järn på sin botten, med gungor som står still, med susande lövträd ovanför barren och stigarna ner mot vattnet.

Sverige är ett land av stolta men tysta bröder och systrar som stirrat rakt ner till sin egen botten och som överlevde det.

Jag är en av dem.

Det är ett år sedan min nya vandring tog sin början.

Jag vet inte var jag kommer hamna. Jag vet bara att jag inte är ensam. Jag har min blick, jag har Michaela, jag har mina barn, jag har mitt skrivande, jag har den här ljusa lågan som slår upp som en blick under allt sot precis när jag trodde att jag mist den.

Jag har en roman som snart är klar.

Jag har nästan inga pengar,  men jag har mitt anseende kvar, det anseende som hyenorna gjorde vad de kunde för att slita i stycken, det har jag kvar.

Kanske är det till och med så att jag återerövrat det. Kanske är det återfunnet? Kanske gjorde de mig en tjänst? Kanske kan jag nu njuta av att föreställa mig hur de sitter i sina beiga fikarum och sätter kaffet i den berömda vrångstrupen när någon går förbi och viskar att ”den där Birro har 300.000 läsare på sin förbannade hemsida i månaden….”

Kanske finns det en balans i det som sker, man får alltid något när man mister något annat…

En man i min ålder borde kanske stå med sandsäcks-mage vid någon krusbärsbuske någonstans och skrocka lite över radhuslängorna, eller sitta trygg, feg, köpt och stum på en redaktion på Kungsholmen.

Men istället skriver jag fram den där ljusa lågan varje dag. Jag tar mina löprundor, jag tar hand om mina barn, jag gör vad jag kan för att vara anständig i varje läge, jag ser kråkfötterna bli djupare runt ögonen men jag orkar och vågar mer nu än jag gjort på nästan tjugo år.

Jag vågar för att jag vet att jag inte är ensam. Jag är en man som älskar ensamheten. Alltså måste jag vara på min makt emot den. För hade jag på riktigt varit ensam nu hade jag aldrig vågat skriva det jag skriver och vara den jag är.

En god vän frågade mig idag om det alltid är nödvändigt att skriva sanningen.

Jag funderade ett tag. Ja, det är nödvändigt. Eftersom lögnen skadar oss så på djupet och eftersom vi lever i en tid som skoningslöst avslöjar alla lögnare, alla fega medlöpare, alla livrädda karriärister.

Det är skillnad på bransch och bransch. Ska man skriva böcker, krönikor och bli en röst i det här tiden, i det här märkliga landet Sverige 2016 då ska man faktiskt också vara beredd att riskera något med sitt skrivande. Då är det faktiskt ens uppgift att skriva som det är. Och då får man vara beredd på att det kommer att vina runt ens person då och då.

Äntligen har jag börjat förstå vilket värde det ligger i att faktiskt väcka känslor. Jag har verkligen inga problem med Måns Z eller Lasse Berghagen. Tvärtom. Men jag kommer aldrig bli älskad av alla. Och jag har insett att det är okej.

Älskar alla dig, älskar ingen dig…

På många sätt är jag samma rebell 2016 som jag var 1992. Jag har samma hjältar, samma ideal, är lika pank och skuldsatt, lika bångstyrig, lika rädd, lika vilsen, lika harhjärtad och älskar fortfarande Joakim Thåström lika mycket.

De som säger att jag förändrats, blivit en annan, folk som tar avstånd, säger upp bekantskapen, är i själva verket de som förvandlats till drakar. Deras hud är pansar. Deras hjärtan har slutit sig. Deras lilla värld har krympt tills de har kritat sin omvärld allt tätare framför sig. De vägrar lyssna eller vill helt enkelt inte förstå. De försöker förklara (och försvara) en samtid med hjälp av nycklar från det förflutna.

Tro mig, det går inte. Nycklarna rasslar tomma i sina lås.

Jag får göra det jag drömde om att göra. Jag är äntligen det jag drömde om att bli, en fri författare i en medial fri tid, en oberoende röst i ett sorl av köpta själar.

Jag är inte bättre än någon annan, men jag är på riktigt. Jag har inga mellanhänder. Det finns bara det jag skriver och så du. Du och jag. Ett möte just här och nu. Vi ses och samtalar så här. Det är fint.

Jag sprang över Västerbron tidigare idag och såg solen dö som ett kopparmynt bakom Essingen. Det var vackert och hemskt på samma gång. Det finns hopp i allt, hopp i det svåra, hopp i det förgängliga, hopp i att sanningen alltid segrar. Även om det tar tid ibland.

Jag går inte i några bojor. Jag har inga koppel som rasslar.

Namn, epitet, skitsnack, lögner, förtal, avundsjuka eller rena angrepp biter inte längre.

Offerkoftan är av. Det jag gjort har jag gjort. Det jag sagt har jag sagt. Det är inte min uppgift att styra upp skitsnacket runt min person. Jag har viktigare saker att göra, viktigare saker att skriva.

Nu åker vi.