DN Kultur slår idag på stort och vrider upp volymen mot sexismen, rasismen och hatet på Facebook och sociala medier. Det är kulturchefen i snygg helbild på förstasidan.
Det är krafttag mot vulgariteten, elakheten, rasismen och allt fördärvligt som frodas på de fruktansvärda sociala medierna…
Det är verkligen som att läsa en rädd general som inte riktigt vet hur han ska strida längre. Det är som att se någon gömma något under jackan och med hukande gång springa iväg.
Det känns inte helt och hållet uppriktigt.
Jag hade kanske hoppats på några välgörande rader av självrannsakan. Kanske några artiklar om den fruktansvärda misstro mot etablerade medier som just DN delvis är skyldiga till att vi fått i Sverige.
Kanske några rader om den avgrund som ryms mellan etablerad media och vanligt folk, och att etablerad media, som jag under flera år var en betydande del av, faktiskt delvis är skyldiga till den.
Kanske till och med ett vågat grepp som riktade sökljuset mot allt det ”goda hat” som den välsignat upplysta vänstern kollektivt och i grupp utsätter folk de inte gillar för.
Inte en rad om detta.
Låt mig, för den berömda tydlighetens skull, åter igen slå fast att rasism, hat och sexism på sociala medier är fullständigt vedervärdigt.
Jag vill påstå att hade jag varit kvinna, eller jobbat på SVT, eller på Aftonbladet, eller allt ihop på samma gång hade jag nog varit en av de som suttit på pallar i någon fotostudio och stirrat sorgligt in i kameran på någon kampanj mot näthatet…
Få har drabbats av det som jag.
Men nu är jag man och en del annat som ligger mig i fatet så jag får delvis skylla mig själv, vilket är okej eftersom jag försöker tråckla mig ut ur min offerkofta.
Låt mig också slå fast att jag hade kunnat berätta om rasism, mobbarfasoner och väldigt, väldigt grova fall av sexism inne i det höga hus där Björn Wiman och DN sitter och arbetar, på Kungsholmen.
Jag har pratat med unga kvinnor som sagt upp sig från DN:s syskontidning Expressen av just den anledningen. Jag har fått väldigt graverande mejl från andra unga kvinnor som berättar hiskliga historier om saker de varit utsatta för av män i den där skrapan.
Sexismen frodas i era rum, herr redaktör.
När ni höjer rösten så där, när ni bankar på alla de där dörrarna och föraktfullt pekar ut vanligt folks enda sätt att nå ut, så glömmer ni fortfarande alltid att öppna upp de egna fönstren.
Varför gör ni inte det? Varför vädrar ni inte ut er egen stank först? Kan ni inte slå upp de där fönstren någon gång? Bara lite?
Själv möttes jag i dag av ett hundratal glada tillrop, och så mycket värme, just på Facebook bara för att jag fått ett jobb som skribent på en liten tidning efter att ha åkt ut med skallen först från det där huset du sitter i.
Jag har mejlat och mejlat och mejlat i seriösa försök att överbrygga den där ravinen jag skrev om här uppe. Ingen är intresserad. Ni vill inte ta i den bollen.
Ni vill inte få era medelklassiga, trygga, småborgerliga händer smutsiga av packets sanningar, eller hur? Säg som det är, herr redaktör.
För övrigt vill jag bara att ni på DN ska veta att det finns mycket värme och kärlek på Facebook.
Pröva någon gång. Kom ner från de där helsidorna och de där vita sprintarna så snackar vi lite.