Det är ett år sedan min nya vandring tog sin början.
Jag vet inte var jag kommer hamna. Jag vet bara att jag inte är ensam. Jag har min blick, jag har Michaela, jag har mina barn, jag har mitt skrivande, jag har den här ljusa lågan som slår upp som en blick under allt sot precis när jag trodde att jag mist den.
Jag har en roman som snart är klar.
Jag har nästan inga pengar, men jag har mitt anseende kvar, det anseende som hyenorna gjorde vad de kunde för att slita i stycken, det har jag kvar.
Kanske är det till och med så att jag återerövrat det. Kanske är det återfunnet? Kanske gjorde de mig en tjänst? Kanske kan jag nu njuta av att föreställa mig hur de sitter i sina beiga fikarum och sätter kaffet i den berömda vrångstrupen när någon går förbi och viskar att ”den där Birro har 300.000 läsare på sin förbannade hemsida i månaden….”
Kanske finns det en balans i det som sker, man får alltid något när man mister något annat…
En man i min ålder borde kanske stå med sandsäcks-mage vid någon krusbärsbuske någonstans och skrocka lite över radhuslängorna, eller sitta trygg, feg, köpt och stum på en redaktion på Kungsholmen.
Men istället skriver jag fram den där ljusa lågan varje dag. Jag tar mina löprundor, jag tar hand om mina barn, jag gör vad jag kan för att vara anständig i varje läge, jag ser kråkfötterna bli djupare runt ögonen men jag orkar och vågar mer nu än jag gjort på nästan tjugo år.
Jag vågar för att jag vet att jag inte är ensam. Jag är en man som älskar ensamheten. Alltså måste jag vara på min makt emot den. För hade jag på riktigt varit ensam nu hade jag aldrig vågat skriva det jag skriver och vara den jag är.
En god vän frågade mig idag om det alltid är nödvändigt att skriva sanningen.
Jag funderade ett tag. Ja, det är nödvändigt. Eftersom lögnen skadar oss så på djupet och eftersom vi lever i en tid som skoningslöst avslöjar alla lögnare, alla fega medlöpare, alla livrädda karriärister.
Det är skillnad på bransch och bransch. Ska man skriva böcker, krönikor och bli en röst i det här tiden, i det här märkliga landet Sverige 2016 då ska man faktiskt också vara beredd att riskera något med sitt skrivande. Då är det faktiskt ens uppgift att skriva som det är. Och då får man vara beredd på att det kommer att vina runt ens person då och då.
Äntligen har jag börjat förstå vilket värde det ligger i att faktiskt väcka känslor. Jag har verkligen inga problem med Måns Z eller Lasse Berghagen. Tvärtom. Men jag kommer aldrig bli älskad av alla. Och jag har insett att det är okej.
Älskar alla dig, älskar ingen dig…
På många sätt är jag samma rebell 2016 som jag var 1992. Jag har samma hjältar, samma ideal, är lika pank och skuldsatt, lika bångstyrig, lika rädd, lika vilsen, lika harhjärtad och älskar fortfarande Joakim Thåström lika mycket.
De som säger att jag förändrats, blivit en annan, folk som tar avstånd, säger upp bekantskapen, är i själva verket de som förvandlats till drakar. Deras hud är pansar. Deras hjärtan har slutit sig. Deras lilla värld har krympt tills de har kritat sin omvärld allt tätare framför sig. De vägrar lyssna eller vill helt enkelt inte förstå. De försöker förklara (och försvara) en samtid med hjälp av nycklar från det förflutna.
Tro mig, det går inte. Nycklarna rasslar tomma i sina lås.
Jag får göra det jag drömde om att göra. Jag är äntligen det jag drömde om att bli, en fri författare i en medial fri tid, en oberoende röst i ett sorl av köpta själar.
Jag är inte bättre än någon annan, men jag är på riktigt. Jag har inga mellanhänder. Det finns bara det jag skriver och så du. Du och jag. Ett möte just här och nu. Vi ses och samtalar så här. Det är fint.
Jag sprang över Västerbron tidigare idag och såg solen dö som ett kopparmynt bakom Essingen. Det var vackert och hemskt på samma gång. Det finns hopp i allt, hopp i det svåra, hopp i det förgängliga, hopp i att sanningen alltid segrar. Även om det tar tid ibland.
Jag går inte i några bojor. Jag har inga koppel som rasslar.
Namn, epitet, skitsnack, lögner, förtal, avundsjuka eller rena angrepp biter inte längre.
Offerkoftan är av. Det jag gjort har jag gjort. Det jag sagt har jag sagt. Det är inte min uppgift att styra upp skitsnacket runt min person. Jag har viktigare saker att göra, viktigare saker att skriva.
Nu åker vi.