…Och folket bygger landet.

Jag har DN under en månad. Det kostar mig 49 kronor. Det var det värt.

Tidigare tog tidningar som DN täten i det offentliga samtalet, de satte agendan som det heter, man skapad enheter, man ledde nyhetsarbetet och människor läste och samtalade om det de hade läst.

Nu är det, som vi brukar säga, nya tider.

DN är fortfarande bitvis en relevant tidning, men man har i likhet med de flesta andra tidningar fullständigt tappat tätpositionen när det gäller opinionsbildning. Jag vet inte om chefredaktörerna på de stora tidningarna, cheferna på SR och SVT är medvetna om ville förakt deras tjänster och produkter väcker ute i landet.

Man kan se på det nye landskapet som en väldig skog som plötsligt drabbas av solen efter decennier av lågtryck och ösregn. Det sjuder av liv överallt. Det blommar under träden. Grenarna, de gamla, uråldriga journalistiska ekarna, slåss nu om det strilande ljuset med uppstickare underifrån.

Allt som gror är inte av godo. Det finns en del slagg, en del riktigt mörka krafter, men sammantaget är det av godo att demokratins yttersta gren, journalistiken, faktiskt på allvar blir demokratisk. För om gammelmedia nu är så oändligt överlägsen all annan media (vilket gammelmedia i mångt och mycket tror och tycker) så behöver dem berätta det på ett sakligt och konkret sätt. De behöver förtjäna sitt förtroende. De behöver legitimera sitt existensberättigande.

Jag älskar gammelmedia. Jag älskar tidningar, ledarsidor och långa reportage. Men eliten måste ta sig ut ur illusionen att man fortfarande är landets ledande förmedlare av sanning. Det är helt enkelt inte sant längre.

Folket bygger landet. Så länge folket älskade att bygga landet enligt socialdemokratisk modell så älskade eliten folket. Men när folket går åt ett annat håll tycker eliten, den mediala och den politiska, inte att det är lika roligt längre. Så man skyndar sig ner till stranden och sätter sig i den lilla ekan, ni vet den där båten som staten & kapitalet en gång rodde… Den ror media och politikerna ihop nu.

Men sanningen gror underifrån. Förändringen kommer från ilskan över att ha blivit förda bakom ljuset.

Det är koder med siffror, kampanjer, tystnader, rädslor, politiska överväganden, kampanjer, smutskastning, lögner, förtal och tusen andra knep som media försökt täppa till. Det har inte gått. Nu är vi där vi är. I en ny värld, i en ny ordning där förändringen går väldigt snabbt.

Men DN ja.

I veckan läste jag en spännande intervju med en norsk professor i sociologi, Grete Brochmann. Hon berättar om vilken total skillnad på synen på öppenhet det är mellan Norge och Sverige när det gäller information om sexualbrott. Hon säger:
– Om kvinnor i Norge hade blivit utsatta för angrepp på samma sätt som de verkar ha blivit i Sverige, så har jag väldigt svårt att tro att den norska polisen, eller medierna här, skulle lägga locket på av rädsla för att grupper av människor skulle bli stigmatiserade.

Det där är intressant. I Sverige har vi alltså en polismyndighet (cheferna, inte fotfolket) som hellre skyddar brottslingarna än värnar offren, de utsatta flickorna. Det är i högsta anmärkningsvärt.

Professorn fortsätter:
– Jag är generellt en förespråkare för att information och fakta ska upp på bordet för att man ska kunna diskutera och försöka se om det finns några mönster. Det är extremt viktigt om man vill kunna göra något åt samhällsproblem som är svåra, även mod et finns en risk att grupper blir utpekade.

Detta är och har varit självklarheter när det gäller nästan allting annat i Sverige. Ingen skulle komma på tanken att INTE berätta om det varit vita, heterosexuella medelåldersmän som bildade klungor och i grupp ofredade unga flickor på rockfestivaler. Det är VISSA grupper som ska skyddas. Det är VISSA grupper som inte ska namnges. Jag förstår det inte.

Sedan säger professorn i DN en intressant sak till:

– Detta har gett oss (I Norge-min anmärkning) en mer pluralistisk debatt som har fler dimensioner än den ni har i Sverige. Den gör att vi fått upp ögonen för att gruppen ”invandrare” är en väldigt heterogen grupp med många olika erfarenheter.

Öppenheten som en försäkran MOT rasism annars. Precis tvärtom om hur det brukar låta i Sverige. Det där är spännande.

– När man lyfter upp konflikter och motsättningar i ljuset tar man ofta udden av dem, säger hon.

Sverige är inget rasistiskt land. Vi är ett av de mest generösa länderna i världen när det gäller att låta folk få komma hit undan krig och förföljelse. Det många reagerar på är när människor vi välkomnar hit hugger ihjäl människor som är där för att hjälpa dem på deras boenden, , eller kollektivt ofredar unga tjejer, eller drar runt i skrikande klasar på staden och ställer till bråk. Och folk blir förbannade när media och politiker ljuger för dem. När deras värld och verklighet på alla sätt går på total kollision med det de läser och ser på nyheterna.

Den kollektiva lögnen är på väg att brytas i Sverige. Det är folket som rest sig, som reagerat och det är fortfarande folket som bygger landet. Om man tycker att folket bygger landet fel har man alltid valet att ta debatten, att våga lita på sina egna argument, och inte hemfalla åt våld, hot, spottloskor, trakasserier, lögner, förtalskampanjer, avspelningar och annat subtilt och avskyvärt mörker som ”det goda hatet” ofta hemfaller åt.

Hur uselt och lågt är det inte att säga uppbekantskapen med en vän man haft i trettio för att denna vän röstar på ett parti man inte delar uppfattningar med. Ta debatten istället. Sträck ut en hand. Att hota, hata och säga upp vänskap är samma som att säga ” Jag tror du har fel men jag är rädd att du har rätt och jag är så förtvivlat arg på att jag inte bättre argument så jag tar bort dig som vän nu.”

Och folket bygger landet….