Var i Rom i veckan. Det finns ju tankar på att göra något extra och speciellt i samband med EM. Jag lär få återkomma om detta.
Rom bjöd på många poliser och något färre turister än vanligt. Jag känner mig trygg där. Det händer något med mig, något gott, något bra, något verksamt. Jag behöver kanske analysera det så mycket mer än så. Jag mår bra där. Fint att få vara där med Michaela igen.
Roma ja. Fyra segrar på raken under Spalletti. Vet inte exakt hur mycket det betyder egentligen. Roma är en stad och ett lag som älskar entréer, som älskar nystarter, det första vita pappersarket, den lilla svarta markören högst upp i vänstra hörnet, en ny sida, ett nytt kapitel.
Det viktiga är ju att hålla i när man väl är i gång, eller som Juventus gjort, båda.. Att vända en svag start och sedan målmedvetet och spöklikt konsekvent fortsätta vinna. Det är vad mentalitet handlar om. Få klubbar har specialiserat den konstformen som Juventus.
I kväll är det stormatch i Italien. Just Juventus tar emot Napoli och det handlar ju om så oerhört mycket mer än fotboll. Det är den klassiska motsättningen mellan nord och syd, en motsättning som moderna politiker, näringsliv och även så kallat vanligt folk delvis verkar vilja tona ner vikten av numera.
Men bara att se Juventus och Napoli spela fotboll bevisar exakt hur tydliga motsättningarna mellan nord och syd faktiskt är. De är både myt och realitet.
Maskin Vs Konst, Hjärna Vs Hjärta och allt det där…
Napoli har inte vunnit ligan på över tjugofem år. Juventus har vunnit ligan sedan dess….
Typ…
I södra Italien frodas alltjämnt föreställningen om att norra Italien skor
sig på södern, att alla fifflar, att alla vill syd illa.
Det är bara delvis sant. Men om man hamnar i trångmål eller matas av denna tradition överallt där man går, kan det vara lätt att gripa efter det där halmstrået, att allting är någon annans fel.
Särskilt i ett land som Italien där det faktiskt bevisligen varit så att det rika nord raggat arbetskraft och annat från det fattigare syd. Men ingenting, och då menar jag verkligen ingenting (ok då förutom Juventus matchställ) är svart eller vitt. Det är sant att nordItalien byggt sin välgång med hjälp av det fattigare syd, men det är också sant att det kan vara rätt bekvämt att bygga sitt utanförskap med hjälp av andra. För om allting är alla andras fel kan det hindra att man tar tag i det som ligger nära.
Glöm inte heller att det var just Fiat (som står Juventus extremt nära) som tog hand om hundratusentals fattiga arbetare från hela Italien efter kriget, gav barnen skolgång och arbetarna semester och annat, en lojalitet som ju betalat sig, Juventus är Italiens i särklass populäraste klubb.
Sant är att Turin och Neapel är två oerhört vackra städer, men på väldigt olika sätt. Turin är raka, städade gator, perfekta små parker, torg och återhållsam arrogans.
Neapel är…raka motsatsen. När jag drack älskade jag Neapel för sitt kaos. Nu när jag är nykter kan jag rättmätigt uppskatta Turin för ordningen och funktionaliteten.
Matchen ikväll har snackats upp i en dryg vecka. I Italien finns det ingen som tror annat än att årets ligaseger går till något av de här två lagen.
Jag tror Napoli har fler än en motståndare. Framförallt sig själv. Det är väldigt länge sedan laget vann något och den där längtan kan föda en sorts krampaktig desperation som ett skoningslöst lag som Juventus iskallt kan utnyttja. På det sättet vore det en seger mot staden Neapels tidigare kynne om man skulle vinna i kväll och sedan också ta hem titeln.
Napoli behöver på allvar konfrontera sin underdog, stirra ner den fähunden och återta makten över sitt eget öde. Det är svårt. Men det går.
I så fall får vi nog åter igen se scener som de för tjugofem år sedan när människor tog sig in på kyrkogårdarna (!) och sprayade gravstenarna med texten: ”Ni vet inte vad ni missar”.
Dagen efter hade någon annan (levande eller död) svarat: ”Jo, ert jubel väckte oss”.
En sådan stad är svår att inte älska.