Det finns nog ingen annan som försvarat Francesco Totti lika konsekvent och stenhårt som jag under de senaste femton åren.
2009 döpte jag min son till Totti Birro.
Ända sedan den där spottloskan mot Poulsen i EM 2004 har fördomarna och skitsnacket staplats på varandra i en mörk, evig trave.
Men Totti är en av oss, fast mycket mer. Han är en ambassadör, en representant för godhet, lojalitet. Han är en bror och en fanbärare.
Låt oss förbli en smula högtravande ett tag till….
Om fotboll är poesi är Totti världens vackraste diktare. Ingen kan skriva fotbollens poesi som Totti. Kom igen nu alla ni dösnackare. Kräla upp ur er Tipsextra-dy. Se det större perspektivet.
En del säger att staden och laget Roma håller Totti som gisslan, att han aldrig kommer vinna något riktigt stort i klubblaget (förutom ligan 2001) och det är delvis sant men ska man välja en stad att bli kidnappad av så är det ju Rom. Han är i första hand en fanbärare numera, en ledare, en samlande kraft, en samlande upplyst glänta av solidaritet mitt den brutala skog av pengar, mörker och tatuerade egon som är den moderna fotbollen, Han är fridlyst och helt unik, den gode Totti.
Det finns inte många kvar av hans sort. Om tjugo år kommer vi prata om honom som helt och hållet unik. En del av er var inte ens födda när han stänkte sitt första mål för Roma 1994. Han har varit med mig längre än en del av mina äldsta vänner. Han är en kärlek som aldrig dör. Han har tagit mina strider, han har vunnit och förlorat mina strider. Det är så det känns. Han representerar mig. Det är så det känns och det är säkert löjligt men det är också sant.
Den som inte med sitt hjärta begriper detta begriper ingenting om fotboll.