Author Archives: Marcus Birro

Smeka sina azurblå minnen medhårs…

2016/04/12

Jag vill att hjärtat ska rita en karta som alla kan följa.

Jag vill in i den där drömmen, som en fåne, som ett barn som vakar hela natten mot julafton och sedan somnar innan tomten kommer. ..

Jag vill stå med mitt fula men säregna ansikte mot himlarna och räkna regnet.

Jag vill skriva en dikt på tusen nya språk. Jag vill dansa med främlingar. Jag vill springa ikapp med tiden. Jag vill åka tåg med gamla restaurangvagnar och sitta vid de små borden och den lilla lampan som en minifyr av hopp mitt i den mörka världen.

Jag vill att vi ska komma till en station med ett vackert namn på en azurblå skylt och där ska jag kliva av och hitta överallt trots att jag aldrig varit där tidigare. Jag tycker alla vi hopplösa romantiker är värda en blomma i knapphålet.

Jag vill att festen aldrig ska ta slut. Jag villa ha gryning till kaffet och kaffe till gryningen.
Jag vill ha ett vackert ansikte bredvid mig, människor med sorg översatt till erfarenhet i sina ögon. Jag vill kyssa bort dina tårar, röra vid dig utan baktankar, bara medmänskligt som man rör vid någon som tröstar efter vatten.

Närhet är vatten när vi är ensamma.

För mig är Italiens VM-guld 2006 av poetisk dignitet. Inte bara för att jag alltid älskat Gli Azzurri (även om det givetvis spelar in) utan för det sättet man vann på. Shakespeare skulle inte kunnat skriva en bättre intrig.

Italien var skammens fotbollsland innan VM 06, något som kärringen med det blå håret vägrat plocka upp efter sin pudel. Ingen pratade alls om Italien och gjorde man det, handlade det om skandaler och maffiametoder.

I träningsmatchen mot Schweiz strax före turneringen möttes man av ett enormt, öronbedövande visslande och buande.

Italien kunde bida sin tid i avskildhet, långt från favoritskapets tyngande press. Ingen räknade med dem. Ingen räknade med ett gäng mutanklagade primadonnor med rakade ben och nysköjda frisyrer. Det är aldrig bra att fullständigt negligera en sårad drake.

Står man inför omvärldens resta avsky har man två val. Man kan antingen välja att ge upp, att krypa tillbaka till grottan man ruvat i. Eller så kan man ge sig på att bevisa för hela världen hur fel den har. Man kan omvandla all den sårade stoltheten man bär på till något vackert, som i sagorna.

Innan första matchen mot Ghana hukar man i gränderna. Man bär sin azurblå tröja som en motståndsman. Italien spelar bra i drygt en halvlek. Man vinner med 2-0. Man kan andas ut ett tag. Man kan ta flyget ner till Italien och se matchen mot USA på storbild i Grado, vid havet. De Rossi övertänder och åker ut. Geniet Pirlo spelar fram Gilardino till 1-0. Zaccardo stöter in bollen i eget mål på en hörna. Hela andra halvlek ser ut som Sverige mot Senegal, spel mot ett mål. Men USA krigar sig till 1-1.

Man ägnar några dagar åt att räkna tabeller och resultat innan man slår sig ner på Piazza Margeritha i Venedig och ser Materazzi nicka in 1-0 sedan han fått komma in istället för Nesta som blivit skadad. Italien är klart för åttondelsfinal och ännu viktigare: Man vinner sin grupp och slipper Brasilien.

Men Australien är uppe i ett sånt där flyt som alltid en eller annan otippad nation hamnar i varje stor turnering. Jag är för nervös för att gå ut. Jag ser matchen på mitt hotellrum i Venedig. Det är en plåga. Det är krampaktigt. Men jag hyser tilltro till Lippi. Den mannen är ett geni.

Jag sms:ar alla jag känner; ”In Lippi We Trust.” Vad har vi för val? Materazzi kapar benen på Zambrotta(!) och blir utvisad i början av andra halvlek. Australien repar mod. Tiden går. Det ser ut att gå mot förlängning.

Jag kan se alla skandalrubriker framför mig. Jag känner hela vägen från Sverige hur alla, exakt alla, vill att Italien ska åka ut. Alla håller på surfbröderna i pingvingult.

Grosso ger sig ut på ett äventyr längs vänsterkanten. Han fälls. Eller han ramlar. Det är en billig straff. Ungefär lika billig som den Larsson fick i Sveriges match mot Tyskland. Ungefär lika billig som den Frankrike senare fick i VM-finalen. Ungefär lika billig som en massa andra straffar under turneringen.

Kameran zoomar in Tottis ögon. Det är vackert. Han ser ut som en karaktär i en Sergio Leone film. Som en dammig krigare på alla tågs slutstation. Det är på övertid. Totti går fram och skjuter bollen i mål.

Lättnaden är enorm. Det flimrar för ögonen. Jag börjar gråta. Allt är bara för mycket. Nerverna pallar inte. Jag går ut i Venedig inlindad i en flagga, tänker ”nu kan det inte bli värre.”
Jag har fel.

Väl i Sverige igen nås jag av nyheten att Pessotto försökt ta livet av sig genom att hoppa från Juventuskontorets tak. Han ligger svårt skadad på sjukhus. Han har många vänner i landslaget. Cannavaro får reda på det mitt under en presskonferens. Han avbryter och går tårögd därifrån. Hemma i Italien ligger en rättegång i startblocken. En av deras vänner har försökt ta livet av sig.
Det skymmer…

Matchen mot Ukraina handlar om så mycket mer än fotboll. Är det inte elegant att det är Zambrotta, en av Pessottos närmaste vänner, som får göra 1-0.

Italien vinner ganska enkelt med 3-0. Efteråt samlas laget kring en flagga med texten, ”Vi är med dig, Pessotto”. Det är vackert. Det är heder.

Semifinalen mot Tyskland är en fanatstisk match på alla sätt och vis.
Det är högt tempo, massor av målchanser och med den där extra känslofyllda glorian som stora matcher med traditioner bjuder på. Varje människa som kan sin fotbollshistoria känner till att Italien-Tyskland inte är viken match som helst. Semifinalen i Mexico-VM 1970 och VM-finalen 1982 varandes de mest klockrena exemplen.

Matchen innehåller allt. Bra försvarsspel (en skymf och något fullständigt okänt för många av dagens svenska sportjournalister), snabba omställningar och heta känslor. Det är en elektrisk fotbollsmatch. Fabio Grosso avgör med en och en halv minut kvar av förlängningen. Lippi har gjort några geniala byten och satsar offensivt, så långt från den fördomsfulla klichébilden av Italien man kan komma, och sätter in Gilardino, Iaquinta och Del Piero.

Det blir en ändå en back som avgör.

Grande Grosso slår elegant in 1-0, genialt framspelad av titanen Andrea Pirlo. I EM-finalen 2000 ledde också Italien med 1-0 i slutet av matchen mot Frankrike. Del Piero kom fri. Han kunde definitivt avgöra matchen med sitt 2-0 men han missade. På övertid kvitterar Frankrike och avgör sedan med ett Golden Goal i förlängningen.

I sex år har Del Piero levt med oket att ha varit den som missade den där chansen. Nu kommer han fri igen. Det är nästan samma läge som då, den där gången för sex år sedan. Men den här gången sätter han den i krysset och Italien är klara för final.

Sex års samlade demoner lyfter mot tysk himmel. Lättnaden är enorm i ögonen på honom.

Ögonen… Såg ni någon gång blicken hos någon av de italienska spelarna?

Där ser du miraklet.

Fifa har redan innan finalen beslutat att Zidane är turneringens bästa spelare. Så måste det ha varit. Ett bespottat och hånat Italien, ett utskällt och föraktat azurblått landslag är i VM-final.

Sverige sätter sitt hopp till Frankrike. Hit men inte längre! Hela världens plötsliga gullunge Zidade slår turligt in 1-0 på en felaktigt dömd straff. (Det hörs det väldigt lite om. Kan det månne vara för att straffen kom mot Italien?)

Matchen blir ett fantatsiskt ställningskrig, en enastående dans av två giganter i fotbollsvärlden. Man måste vara helt känslomässigt lobotomerad för att tycka finalen var tråkig fotboll. Man måste vara en Tipsextraskadad heja-Barnsley-Nottingham-5-5-och-många-mål-betyder-alltid-bra-fotboll-skadad för att inte ha utbyte av finalen.

Materazzi säger något om Zidanes morsa eller syster eller om bägge. Jag hörde värre saker när jag spelade pojklagsfotboll. Zidane skallar Materazzi stenhårt i bröstet och blir utvisad. Zidane skäms inte utan verkar mest orolig över att nån kamera ska ha snappat upp det och står och kikar upp mot bildskärmen.

Matchen går till straffar. Ett italienskt gissel. Utslagna på straffar 1990 (semifinal) 1994 (final) 1998 (kvartsfinal) och så det där Golden Goal-målet mot just Frankrike 2000 som lök på laxen.

Guds kvarnar mal långsamt men de mal säkert. Den gudomliga rättvisan är just rättvis.

Materazzi dunkar in sin straff i ena gaveln. Trezeguet missar sin straff. Samme Trezeguet som avgjorde EM-finalen 2000. Fabio Grosso hamnar i den ultimata pojkdrömmen. Han kan avgöra en VM- final med sista straffen. Det är allas sagor saga. Den okände grovarbetaren som spelade i division fem för tio år sedan står i hela världens blickpunkt. Det är Åshöjden på speed. Det är allt man kan drömma om. Italiens VM-guld innehåller allt som en vacker saga innehåller.

Italien är världsmästare.
Det kan ingen ta ifrån oss.

Fortfarande är 9 juli 2006 en av de bästa dagarna i mitt liv alla kategorier.

Jag vet att det är snart är tio år sedan. Men i sommar spelar Italien EM och ibland är det bra att smeka sina azurblå minnen medhårs…

Stå upp för Vilks!

2016/04/09

Det finns en person som kanske mer än någon annan förkroppsligar själva essensen av begreppet yttrandefrihet, nämligen konstnären Lars Vilks.

Här handlar det inte om tyckanden om hans konst utan ett klart och tydligt konstaterande av att han med risk för sitt eget liv i Sverige 2016 begagnat sig av den rättighet som journalister, författare, kulturarbetare och debattörer säger sig hålla helig.

Yttrandefriheten.

Visst står det ett skimmer runt detta ord?

I går medverkade han vid ett seminarium om yttrandefriheten i Göteborg.

Möttes han av stående applåder för sitt mod? Möttes han av respekt för att han faktiskt, till skillnad från alla trygga, radhus-murvlar, alla identiska medelklass-reportrar, riskerat något med sitt skapande? Möttes han av stöd, uppmuntran och en vilja att lyfta hans ärende, från representanter för en mediekår som officiellt alltid säger sig vara yttrandefrihetens frontsoldater?

Jo, tjena.

Han fick knappt en applåd igår när han satte sig på scenen.

Moderator Janne Josefsson berättar för GP att han blivit kontaktad av tunga, namnkunniga journalister som varit förbannade över att arrangörerna alls tagit dit honom.

Så ser alltså mediekårens totala svek ut. Så selektiv är lusten att hålla den älskade yttrandefriheten helig och intakt.

Dessa personer, förkämpar för allas rätt att få uttrycka sig, verkar alltså tycka att det är bättre att låta Vilks förtvivla någonstans ute i skogen. Bättre att lägga locket på. Bättre att glömma att han ens existerar.

Vilks har fått hela sitt liv sönderslaget. Han lever under ständig polisbevakning på okänd ort, har blivit utsatt för flera mordförsök och blir alltså mer eller mindre fortsatt föraktad av den kår som säger sig ha satt en ära i att alltid värna rättigheten att få uttrycka sig.

Här har vi alltså en konstnär som i egen hög person valt att riskera sitt eget liv för sin rätt att uttrycka sig och han är avskydd av media. Är inte det märkligt?

Hade det varit en ung man eller kvinna som blivit ertappad i ett afrikanskt land under ett reportage för att sprida information om en människovidrig diktator hade media älskat honom eller henne.

Men grejen är att Vilks valt fel. Han har gjort provokativ konst som riktat sig mot en viss form av religiöst barbari. Hade han istället gjort Jesus till läderbög hade han blivit inbjuden i alla de fina salongerna och hyllats för sin konst. Nu lever han isolerad och ständigt mordhotad.

Så ser det ut i Sverige 2016.

Den mediala elitens förakt för Vilks, deras tystnad och deras ovilja att stödja honom är ett av de grövsta angreppen på yttrandefriheten det här landet kan visa upp.

Därför är folk förbannade.

2016/04/08

Mitt öppna brev till Mona Sahlin fick en oerhörd spridning. Jag är glad för det. Det bevisar att det går att påverka samhällsdebatten trots att man blivit portad ifrån alla stora mediala plattformar.

En del har kritiserat mig och anklagat mig för att uppvigla mot muslimer. Jag förstår inte det där. Jag uppviglar inte mot någon. Jag adresserar förtryckarna. Det borde alla göra. Det är inget större problem i andra sammanhang.

Detta att kleta rasist på alla som ser bilden som bilden ser ut är djupt ohederligt. Det är ovärdigt.

I Örebro läser jag om hur hemvändande terrorister erbjudits praktikplatser. Resultatet? De åkte TILLBAKA till mördandet.

Det var om detta mitt öppna brev till Sahlin handlade.

Kanske är det därför folk reagerar? Det är inte bara det att brottslingar, terrorister som rest till ett annat land för att ansluta sig till IS, som rest för att vara en del av en krigsförklaring mot den civiliserade världen, tillåts komma tillbaka, de erbjuds också praktikplatser, alltså arbete.

Och sedan ser vi alltså att en del av dessa terrorister åker tillbaka och fortsätta mörda. De får en paus i Sverige. De lägger ner sina vapen, reser obekymrat hem och kan vila upp sig, tjäna lite pengar, och bli omhändertagen av en stat de hatar, och efter några månader reser de tillbaka och fortsätter mördandet.

Är det verkligen rätt sätt att angripa den radikalisering vi ser i Sverige?

Att jag skriver detta, gör det mig till rasist? Gör det mig till islamofob? Betyder det att jag avskyr islam som religion och tror att alla muslimer är terrorister?

Nej på alla frågor.

Ett stenhårt rungande nej.

Att adressera förövarna är raka motsatsen till rasism! Det är att vara klarsynt, att värna den svaga och den utsatta mot den starkare. Det är att vara modig och medmänsklig.

Jag vägrar rätta mig i de okunnigas och korrektas sylvassa led, duktiga idioter som går brottslingars ärenden i sin utsökta feghet att aldrig en enda gång våga tar ställning för någonting alls i sina liv.

[adinserter block=”3″]

Författare, journalister och kändisar som håller käften eller rättar sig i ledet, hukar under ängslan. De äcklar mig. Deras feghet äcklar mig. Deras slätstrukenhet, deras hat mot MIG och andra som vågar/orkar fortsätta är motbjudande.

Tänk om de ägnat lite tid åt att adressera förövarna och med samma iver fördömt allt det mördande, alla de våldtäkter, alla de terorrbrott, alla de kidnappningar, och allt den skändlighet som sker runt om i världen.

Istället ska de som vågar lyfta detta utsättas för antingen 1. Tystas ner. Och när detta inte går. 2. Kleta det förbannade rasist på personen i fråga och därmed klassa honom eller henne som en främlingsfientlig foliehatt som bara är ute efter att splittra och söndra.

Det stinker, alla ni politiskt korrekta broilers och generaler. Det stinker lång väg. Kliv ner från era förljugna hästar och låt oss mötas istället. Ta människors oro och ilska på allvar. Kom ut ur ur förbannade elfenbenstorn. Ta en promenad längst gågatan i Hedemora, i Ludvika, i Södertälje, i Vivalla utanför Örebro. Lämna era mediala medelklass-ghetton. Ta er ut ur låsta fästningar. Ha ett öra mot marken.

Jag har riskerat och förlorat det mesta för mitt ställningstagande, för mitt att få mitt skrivnas att verka fritt.

Jag tänker fortsätta med det. Jag är står trots allt inte ensam i allt detta.

Tack för din gåva.

2016/04/08

Medielandskapet ritar oss på daglig basis. Allt mitt skrivande och det andra jag gör är gratis. Men vill man stödja poden och det jag gör finns möjligheten att göra det via Swish på nummer 1236779953

Ett från hjärtat STORT tack för ert stöd.

Skrivandet som en besvärjelse.

2016/04/08

”April är en kall och nyckfull vän” sjunger Lundell.

Regnbågeväder.

Regn och sol, en hård vind som sliter i nätet runt byggnadsställningarna.

En vecka med barnen. De tar min hand och leder mig tillbaka in i världen.

Känns som jag rest mig bara för att falla igen. Det är tufft. Jag har under ett drygt år gått runt och både trott och hoppats att det ska lossna, att min talang ska ta mig tillbaka till yrket så att säga, så jag kan försörja mig. Men det är tvärstopp. Jag får be och kämpa mot bitterheten. Jag har advokater att betala, girighet från det gamla livet att parera.

Det förflutna verkar aldrig riktigt klara med oss.

Känns som allting blir grus i mina händer. Jag har en dröm när jag vaknar på morgonen att jag ska orka och kunna bygga något värdefullt under dagen men lusten har runnit ur mig, kraften har sinat. Motståndet, som annars alltid triggat mig, känns övermäktigt.

Jag orkar inte kriga.

Jag känner mig som ett löv i vinden, som virvlar och far, som hade hoppats att ta mark snart.

När jag somnar tätt intill Michaela lösgör sig mörkret som en stum rök. När jag får ligga nära mina barn och höra dem andas, känna deras värme och höra deras hjärtslag finns det både en nåd och en frid i de nerlagda vapnen.

Jag minns vad August Strindberg sade när någon frågade hur han kunde skriva en av sina ljusaste böcker, Hemsöborna, under en svår tid i sitt liv: ”Ibland måste man skriva som man vill att det ska vara”.

Skrivandet som en besvärjelse.

Jag kanske behöver ännu en viss tid under radarn, undan människors ständiga godtyckliga och lögnaktiga fördomar. Något är i rörelse men svallvågorna från detta något har inte riktigt nått mig än.

C. Maldini- En ambassadör för fotbollen.

2016/04/03

Det finns gott om gentlemän i Italien.

Den italienska fotbollens historia är full av människor som satt ett värde i att vara just det, värdiga, att vara mänskliga, att se den något större bilden, som försökt förstå hur sammansatt ett hjärta är, också hos fotbollsspelare. En del av dessa gentlemän blev fanbärare för sina klubblag, som Zanetti i Inter, del Piero i Juventus och Totti i Roma.

Men det finns en person som kanske mer än någon annan definierar själva den vackraste essensen av italiensk elegans.

Första gången jag såg honom satt jag på en balkong på Sicilien. Jag var sexton år och kär i Sarah Di Bella och det var EM 1988.

Italien ställde upp med en nykomponerad backlinje där en viss Paolo Maldini gjorde sin entre på de stora scenerna. Han såg ut som en fågelunge när kameran zoomade in honom. Lite senare zoomade den även in hans far på läktaren, Cesare Maldini. Han såg ut som Iggy Pop.

För den unge Paolo hade att brås på. Ceasare Maldini, hans far, var den som startade arvet. Han spelade för Milan mellan 1954 och 1966 och vann Europacupen 1963.

Jag minns honom främst som förbundskapten för Italien under VM 1998 när man för tredje VM i rad åkte ut på straffar (mot Frankrike).

Han var en timid, tyst, subtil och elegant man, den gode Cesare. Han stod vid sidlinjen i sin säckiga träningsoverall och såg mer ut som en svensk landslagstränare än en italiensk…

Den moderna fotbollen är nästan tömd på dessa gentlemän, dessa värdiga fanbärare, dessa eleganta ambassadörer för fotbollen. Man kände sig stolt att vara människa när man såg människor som Cesare och Paolo Maldini spela fotboll. Man insåg att den kärlek man kände för sporten inte var banal eller patetisk som en del försöker berätta för oss i tid och otid.

Människor som Cesare Maldini kommer alltid leva vidare i människors minne och de kommer göra det lika mycket för vilka människor de var, som för vad de uträttade på fotbollsplanen.

Något för dagens moderna och hysteriska superstjärnor att tänka på kanske….

Det vackra i sagan runt namnet Maldini är att Paolos son, Cesares barnbarn sägs vara en lovande spelare han också.

Se segrar aldrig döden…

[adinserter block=”4″]

Hopp och tacksamhet.

2016/04/03

Det är fantastiskt att Michaela är med. Vi tar tåget mot Skåne, hämtas i Hässleholm och hamnar i Sölvesborg där jag uppträder under lördagen. Det kommer mycket folk och jag blir glad för det. Vi bor på Stadshotellet, ett ställe som knappt minns sina storhetsdagar men när trapphuset fortfarande är storslaget och tavlorna påminner oss om en tid då handelsresande tog stadiga kliv upp för de branta, breda trapporna och vilade blicken på de väldiga tavlorna på väggarna.

Det är ändå något sorgligt över all denna yrkesskicklighet som gått förlorad. Det är som om vi som lever nu inte riktigt orkar värna och vårda de som gick före.

I morse rullade bilen vidare ut på landsbygden, förbi Kristinehamn, förbi det mesta. Vi byter chaufför vid en bensinmack vid en väg och en skog och sedan är det mikroskopiska grusstigar till det lilla samhället Fridlevstad dit jag blivit inbjuden för att predika i deras sagolika kyrka denna stilla, ljusa, höga söndag i början av april och när vi är framme promenerar jag med sänkt blick på den lilla kyrkogården intill kyrkan men det är som en sorts nåd att få ha M med sig, att känna hennes närhet, att dela oron, glädjen, förvirringen med henne.

Kyrkan är nästan helt full när gudstjänsten startar. Jag predikar i drygt en halvtimma och det är värdigt, fint, sakralt, lite nervöst men väldigt starkt. För mig alltså. Jag är så tacksam att ha blivit inbjuden, så glad att alla dessa människor faktiskt tagit sig tid för att komma och lyssna på mig en söndag och jag står bredvid Michaela när vi läser Fader Vår (på det gamla sättet) och det är som om forsen stillar sig, som om molnen skingras, som vitsipporna reser sig på stolta stjälkar. Det är som om våren verkligen kommer, nu, inte sedan, som om sjöarna långsamt tinar upp underifrån, som om snön skräms till tystnad i gränder och vrår, som om Gud faktiskt finns och att Han kan vara svår att få tag i bland men ibland rör Gud vi oss via människor vi möter, via människor vi trots världsligt motstånd väljer att leva med.

Efteråt, vid ett högst provisoriskt bokbord, får jag så mycket värme och omtanke att jag blir rörd. Det tas foton och utväxlas leenden.

Sedan rullar en bil mot Sölvesborg där en annan bil möter och kör oss till Hässleholm där vi, stärkta av tro och ande, nu sitter på ett tåg hem till Stockholm igen.

Det finns hopp och tacksamhet i mitt liv.

Det finns tacksamhet för att det finns hopp, och tvärtom.

Gli Azzurri-Ett förvirrat landslag.

2016/04/02

Det italienska landslaget är ett förvirrat landslag. Efter 1-1 med mersmak mot Spanien (som vilade flera spelare) föll man stenhårt, rättvist och skoningslöst med 1-4 mot Tyskland.

Att förlora mot regerande världsmästarna är ingen skam men det som oroar är att de farhågor man haft beträffande landslaget, och som Conte också talat om, besannades.

Det finns ingen glöd, ingen fines, ingen kvalité i anfallsspelet och dessutom ser backlinjen, denna stolta italienska specialitet, rejält stabbig ut när den ställs mot snabba motståndare. Dessutom saknas fysiken. Italien stod emot i tjugo minuter men sedan malde tyskarna ner dem. Redan när Juventus mötte Bayern i andra matchen såg man hur Juve kroknade och föll allt längre bak i planen ju längre matchen led. Det var samma sak mot Tyskland nu sist.

Det finns också ett annat problem. redan 2014, efter fiaskot i VM talade Cesare Prandelli om bristen på stolthet som många spelare visade prov på när det kom till landslaget. Detta har flera orsaker. Italien har bara varit ett enat land i drygt 150 år, det är lätt att glömma det, men de lokala byarna, städerna och regionerna är väldigt starka. Man definierar sig sällan som italienare utan man känner lojalitet mot området man bor och verkar i. Detta gäller även spelarna i de olika klubbarna. De präglas av denna omgivning och atmosfär.

När det gäller landslaget får det ibland, och för en del människor, representera en stat och ett sammanhang som i alla år struntat i dem.

Det finns många människor i Italien som på allvar hoppas att det ska gå dåligt för landslaget eftersom de känner sig förrådda eller helt enkelt bara utanför alla sammanhang.

Även Antonio Conte är ett problem. Han har redan deklarerat att han lämnar sin post efter EM och därmed har en av hans relativt få kvaliteter som tränare, glöden, svalnat hos honom. Han lever mycket på sin entusiasm och den verkar som bortblåst nu.

Italien har innan EM kvar att möta Skottland och Finland. Sedan börjar EM.

Jag bävar.

Kulturlivet i Göteborg…

2016/03/31

Ulf Lundell växte upp i huset tvärs över gården. För tio år sedan bodde han en brant backe ner från mig. Jag vet det eftersom han skrivit mycket om detta i sina romaner. När jag tar mina löprundor genom Skinnarviksparken eller ser Coops hysteriskt gärna skylt lysa genom duggregnet tänker jag på honom. När jag spatserar längs Hornsgatan ekar skallen av citat, låtar och historier av de stora svenska skalderna.

Jag traskar dagligen gator som omnämns i böcker, som blivit myt och litteratur genom åren. När jag är på det humöret kan jag lägga händerna på ryggen som en riktig författare och traska upp till Mosebacke och se ungefär samma syn som August Strindberg beskriver i Röda Rummet.

I Stockholm finns guidade turer för dem som ville följa i Lisbeth Salanders fotspår. Härom dagen när jag åkte taxi hem brast chauffören ut i ett saligt leende: “Bor du där, häftigt, där hängde ju både Mikael Blomkvist och de andra i Stieg Larssons böcker”.

Om man levit sitt liv i böckernas värld, om man diktat sitt liv mer än och bättre än man levt det, och man, som Stephen King uttrycker det , är en “konstant läsare” är det oerhört kreativt och befriande att leva i en stad som är så besjungen som Stockholm. Det sätter en sårig själ i samklang med något större, med något bestående. Man blir delaktig. Stockholm har sina diktare och diktarna har sitt Stockholm

Varför har ingen beskrivit Göteborg med samma glödande intensitet? Jag kan verkligen sakna målande beskrivningar av min gamla hemstad. Även de allra mest geniala, tydliga och välkända Göteborgs-skildringarna, som Håkan Hellströms eller Broder Daniels sånger, handlar mer om själva staden som sådan än om specifika gator, torg, gränder, krogar, spelställen, kvarter, gator och förorter.

Redan på femtiotalet skrev författaren Harry Martinsson “ Göteborg är en jävla stad för poeter”.

Det stämmer. Kulturellt är staden blind. Man ser inte de egna förmågorna. Jag stretade på i den göteborgska motvinden i trettio år innan jag flyttade därifrån. Nu lever jag som en sorts landsförvisad i en främmande stad som aldrig kan bli min men jag var tvungen att flytta och det intressanta är at allting, också Göteborg, öppnade sig först när jag flyttade därifrån.

Jag minns när jag vann tidningen Nöjesguidens pris för Årets Läsning januari 2007. Motiveringen löd bland annat: “För människor som betytt särskilt mycket för Göteborg 2006”-

Jag flyttade ifrån Göteborg 2004…

Eller när GP ringde samma år, 2007, förbryllat ringde mig och undrade hur det var möjligt att jag av alla människor kunde ha tilldelats det fina Dan Andesson-priset.

Man ser inte. Man orkar inte se.

Jag tror detta delvis beror på att Göteborg och göteborgare låter sig definieras av andra. Författare, musiker och kulturarbetare har lämnat walk over och givit upp.

Ibland får jag känslan av att Göteborg föraktar nostalgi. Det påminner lite om mina år i Norrköping där folk nästan skämdes när jag skrev texter om hur vacker staden var. Man ska inte tro att man är något. Men Göteborg ÄR ju något. Jag vill ha detaljerade romaner från Järntorget, från Gillestugan, från svartklubbarnas saliga och febriga skimmer, från Klara Kök och bar, från Valvet, från Magasinet, från Cue Club, från den märkliga linje 8 ut till Angered, från Schillerska Gymnasieet, från gator och adresser.

Jag skulle älska att få läsa böcker om specifika gatunummer i Landala eller Majorna, om cafe´Hängmattan och Musikens Hus, om Västerhus, Svaneböcksgatan, om Silverkällaren, om kyrkogården vid Svingeln.

Jag vill läsa om den unga kvinnan som ligger begraven där, vill veta allt om henne, hon på bilden på gravstenen som dansar så vackert, jag vill läsa om hur spårvagnars tjuter när de plågar sig upp för Stigbergsbacken som ett urtidsdjur, jag vill läsa om knarkarna nere vid hamnen, hur den såg ut innan den öppnades upp för den flanerande medelklassen, jag vill ha historier från Centralstationen, från de märkliga små fiken på Hisingen, jag skulle älska att höra sånger om Guldheden, om Dr Fries Torg, om kaoset i Biskopsgården, om villorna i Örgryte, om hemmafruns sorg bakom fördragna gardiner på Humlegårdsgatan. Det finns fortfarande tiotusentals historier att berätta om Göteborg. Det är dags att sätta hela staden på kartan, inte bara den inhemska, lokalpatriotiska kartan, utan stolt förvandla staden till en plats för eftervärlden att promenera runt i.

Jag skrev romanen Att leva och som Joe Strummer och som kom ut 2010. Men jag vill läsa och kanske själv skriva mycket mer om detta.

[adinserter block=”3″]

Forza Italia!

2016/03/29

Regerande världsmästarna Tyskland möter Italien ikväll. Matchernas match kallar de mötena mot Tyskland i Italien.

Vi har fint facit mot dem. Vinst i en klassisk semifinal i VM 1970, vinst (sagolik) i VM-finalen (!) 1982, vinst i den underbart, klassiska semifinalen 2006 (Grande Grosso) och så seger igen i semifinalen (efter två sjukt vackra mål av Mario Balotelli) i EM 2012…