Skrivandet som en besvärjelse.

”April är en kall och nyckfull vän” sjunger Lundell.

Regnbågeväder.

Regn och sol, en hård vind som sliter i nätet runt byggnadsställningarna.

En vecka med barnen. De tar min hand och leder mig tillbaka in i världen.

Känns som jag rest mig bara för att falla igen. Det är tufft. Jag har under ett drygt år gått runt och både trott och hoppats att det ska lossna, att min talang ska ta mig tillbaka till yrket så att säga, så jag kan försörja mig. Men det är tvärstopp. Jag får be och kämpa mot bitterheten. Jag har advokater att betala, girighet från det gamla livet att parera.

Det förflutna verkar aldrig riktigt klara med oss.

Känns som allting blir grus i mina händer. Jag har en dröm när jag vaknar på morgonen att jag ska orka och kunna bygga något värdefullt under dagen men lusten har runnit ur mig, kraften har sinat. Motståndet, som annars alltid triggat mig, känns övermäktigt.

Jag orkar inte kriga.

Jag känner mig som ett löv i vinden, som virvlar och far, som hade hoppats att ta mark snart.

När jag somnar tätt intill Michaela lösgör sig mörkret som en stum rök. När jag får ligga nära mina barn och höra dem andas, känna deras värme och höra deras hjärtslag finns det både en nåd och en frid i de nerlagda vapnen.

Jag minns vad August Strindberg sade när någon frågade hur han kunde skriva en av sina ljusaste böcker, Hemsöborna, under en svår tid i sitt liv: ”Ibland måste man skriva som man vill att det ska vara”.

Skrivandet som en besvärjelse.

Jag kanske behöver ännu en viss tid under radarn, undan människors ständiga godtyckliga och lögnaktiga fördomar. Något är i rörelse men svallvågorna från detta något har inte riktigt nått mig än.